Tematisdag: Varför är det viktigt att vara en läsare?

Världens kanske trevligaste blogg, Boktimmen, har börjat med tematisdagar. Varje tisdag i minst 18 veckor kommer alla som vill (och har skickat in ett eget temaförslag) skriva ett inlägg på samma tema. Denna första vecka av handlar vi frågan om varför det är viktigt att vara en läsare.

Mitt korta svar är: Det är inte särskilt viktigt. Åtminstone inte om man menar det som jag tänker på som en läsare, dvs en person som läser skönlitteratur. Mitt spontana ryggande inför tanken på att det skulle vara viktigt att läsa skönlitterärt beror nog på att jag är rädd att bli en snobb, en som ser ner på folk med andra intressen än mina. Vem är jag att döma den som hellre spelar fotboll, virkar eller spelar marimba än läser en bra roman?

Om man däremot undrar om det är viktigt att kunna läsa blir förstås svaret att det något in i helskotta viktigt. Läsning är fortfarande det allra bästa sättet att ta till sig stora mängder information. Lägger du all fritid under ett helt år på att titta på historiska dokumentärer så har du väl lärt dig ungefär lika mycket som genom att läsa två eller tre rejäla böcker. Men då är vi inne på läsning som inte är ett mål i sig, utan ett sätt att uppnå andra mål. Folk som inte skulle betrakta sig som läsare kan ofta tänka sig att läsa om de blir övertygade om att det ger dem något annat. Ett utmärkt exempel på det är projektet Läs för mig, pappa som drivs av ABF. Det har visat sig att när män utan läsvana förstår att läsning är ett fantastiskt sätt att ha kontakt med sina barn är det många som vill börja läsa. Det är en inställning som jag har respekt för. Om andra accepterar att jag tycker att sport är aptrist och att jag bara tränar för att må bra så accepterar jag att andra ”bara” vill läsa för att inhämta information eller mysa med ungarna.

Med det sagt är läsning för läsningens skull otroligt viktigt för mig. När jag haft en lässvacka känner jag mig inte som mig själv, det blir oreda i tankarna samtidigt som de går i loopar i brist på nytt stoff och i mitten av mitt liv gapar ett bokformat hål. Att läsa en riktigt bra bok är bättre än att träffa nya människor, bättre än att nå sina livsmål, bättre än musik, bättre än diverse barnförbjudna aktiviteter. Det är till och med bättre än choklad! Det enda som ger större tillfredsställelse är när min dotter ler mot mig.

Nog sagt om detta. Det jag framför allt vill berätta är att det finns ett par fantastiska böcker om att vara en läsare, dels Francis Spuffords The Child That Books Built, som jag recenserat här på bloggen, dels Exlibris av Anne Fadiman. Den senare är en riktigt välskriven hyllning till en massa olika aspekter av läsande och bokmani. Bland annat får vi veta att den enda gång Fadiman övervägde skilsmässa var när hennes make ville ställa Shakespeares pjäser i fel ordning i hyllan.

Vi hörs vidare nästa tisdag. Glöm inte att titta in på Boktimmen och läsa om andras funderingar om läsning!

/Olov L

P.S. I en av mina favoritpodcaster, Oh No, Ross & Carrie, undersöktes nyligen en snabbläsningskurs. Av alla tips de fick var följande det bästa: Det går att koncentrera sig riktigt hårt på en text i ca 20 minuter i taget, så avsätt en stund på 20 minuter varje dag åt att läsa det du vill läsa mer av. 140 minuter extra läsning i veckan är ger ofta bättre resultat än att öka läshastigheten. D.S.

Annonser

The Child That Books Built av Francis Spufford

childbooksbuiltFör oss som har en lågstatushobby som läsning som passion kan det förstås kännas bra att få veta att det finns andra med samma intresse, framför allt om dessa på något sätt är mer besatta än vad vi är. Det kan iofs invändas att läsning har hög status i det svenska samhället och visst, officiellt är det så: Läsrörelsen går flera gånger i veckan ut på gator och torg och sedan in på McDonalds för att slå sönder barnens leksaker och istället trycka böcker i händerna på dem, samtidigt som de skriker smädelser åt de småbarnsföräldrar som misstänks läsa mindre än de lagstadgade 22 minuterna per dag för sina barn. Läsning, heter det officiellt, gör oss till goda medborgare, lydiga skattebetalare och framför allt besparar den oss från det hemska ödet Arbetslöshet [infoga domedagsmusik]. Men i den hårda verkligheten, dvs utanför hamburgerrestaurangerna, är läsning ett bespottat fenomen. Att läsa böcker innebär att under längre perioder sitta still och hålla käften, något som naturligtvis bara pensionärer, utvecklingsstörda, arbetslösa och andra samhällsparasiter har tid med. Och som t ex Gabriella Håkansson påpekat tycks det viktiga vara att vi köper böcker, inte att vi läser dem. Offentliga bibliotek läggs ned på löpande band, samtidigt som momsen på böcker är mycket lägre än på andra lyxartiklar.

Alltså är det skönt att få veta att  det finns andra som är lika galna som en själv, eller helst galnare, som i Francis Spuffords fall. Nog för att jag kan vara svårkontaktbar när jag läser, men aldrig har jag varit så djupt försjunken i en baksidestext att jag tappat kontrollen över saliven och dreglat på biblioteksgolvet (eller har jag bara förträngt det?). Nog läser jag i tid och otid, men jag har inte ordnat hemmet så att det alltid ska finnas skönlitteratur inom räckhåll (men jag tänkte spontant ”Vilken bra idé!” när jag läste om det).

Spufford beskriver sig som beroende av fiktion i textform och har skrivit en bok om hur han läser om sin barndoms böcker för att svara på den eviga frågan ”Hur blev jag såhär?”. Spufford hade två historiker till föräldrar och växte upp på ett campusområde. När han var tre år gammal fick han ett syskon. Det kan ju vara nog så jobbigt att i en känslig ålder (alla åldrar mellan noll och arton är känsliga) plötsligt upptäcka att de som varit ens värld och stöd har en del av sin uppmärksamhet riktad mot någon annan. Men den unge Francis lillasyster föddes dessutom med en obotlig sjukdom som krävde att föräldrarna matade henne med pipett en gång i timmen dygnet runt i hopp om att den medicinska vetenskapen skulle hinna ifatt och ta fram ett botemedel innan systern hann dö. I ett sådant läge är det knappast förvånande om storebror medvetet eller omedvetet uppmuntras av föräldrarna när han sitter tyst i ett hörn och läser, tydligen lycklig utan att kräva särskilt mycket uppmärksamhet.

Detta är alltså utgångspunkten. Men förutom att vara en självbiografi är The Child That Books Built en rolig och självironisk betraktelse över läsande och läsare som utan att vara särskilt sentimental tar upp för- och nackdelar med att viga sitt liv åt litteraturen. Igenkänningsfaktorn är ofta mycket hög, trots att det ibland verkligen känns att Spufford är sisådär två decennier äldre än jag.

Vad har då detta med fantastik att göra? Jo, olika typer av fantastik råkar bli Spuffords favoritläsning genom åren. Han lär sig läsa på allvar genom att plöja Tolkiens The Hobbit, han blir ett senare ett narniabarn och i tonåren läser han Le Guins The Dispossessed och bestämmer sig för att han är anarkist!

Boken är fantastiskt läsvärd, men har en svaghet: Ett av de tidiga kapitlen består till stor del av att Spufford med alltför stort allvar går igenom olika teorier om barns läsande, från ganska vaga teorier och illa genomtänkta vetenskapliga studier till rent trams, som t ex psykoanalytiskt inspirerade teorier [spypaus]. Det kan iofs vara rätt roligt att läsa om vuxenvärldens skepsis inför barns läsning; t ex var boken om vildingar som Karl skrivit om tidigare mycket kontroversiell när den gavs ut och ansågs vara rent skadlig för barnen. Anledningen minns jag inte, och jag undrar om någon av kritikerna gör det heller.

När det kapitlet väl är överstökat finns det iaf en massa självutlämnande och intressanta betraktelser kvar att läsa om, liksom vissa intressanta utläggningar om specifika böcker och författare, bl a C S Lewis kristendom och den libertarianska grunden i Lilla huset på prärienböckerna. Det jag minns bäst är förstås Spuffords beskrivning av sitt första möte med tankesvindlande science fiction: Could you do this? Was it allowed? Ja, det är ju det, som tur är.

Boken finns även på svenska, då under titeln Hur jag läste böcker och lärde mig leva, en översättning som tycks stödja min hypotes om att den svenska kulturen är undermålig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L