Un Lun Dun av China Miéville

unlundunVissa tycks ha dragit en rejäl vinstlott i det genetiska, sociala och kulturella lotteriet, som t ex China Miéville. Han är inte bara den kanske bästa nu levande fantasyförfattaren, han är dessutom stilig, har en doktorstitel från London School of Economics, har biceps som björkstammar, är politiskt insatt och är trevlig när han intervjuas av fans (se nedan). Så när jag hörde att han hade illustrerat sin nya bok själv väntade jag mig skissartade blyertsverk som förlaget inte vågat säga nej till (pga av hög status, biceps som björkstammar, etc). Men det visade sig att den saten är riktigt duktig! Teckningarna påminner om de småteckningar man kan se som illustrationer i rollspelshäften och liknande och är riktigt snygga. Håhåjaja, det kanske ändå är tur att finns sådana människor. Om den samlade begåvningen varit jämnt spridd över världens befolkning skulle kanske ingen kunnat klara av någonting. Eller så kan de flesta av oss bli som Miéville om vi bara får tummen ur och gör ett allvarligt försök.

mievillebild2Att skriva för ungdomar måste hur som helst vara mycket svårt och otacksamt. Samtidigt som författaren inte vill skrämma bort unga läsare gäller det ju att inte underskatta dem. Jag minns inte vem som sa ”Underskatta aldrig läsarens intelligens, men överskatta aldrig hennes kunskap”, men det borde vara extra viktigt att komma ihåg när det ska skrivas för ungdomar, eller i barnuppfostran öht, när jag tänker efter. Hur som helst var jag nyfiken på hur Miéville skulle klara det.

Miéville har ju sagt att en av hans största drivkrafter som författare helt enkelt är att han gillar att hitta på monster. Så när han nu skriver om sin hemstad London och dess magiska tvilling UnLondon, där allt bortkastat och överflödigt från London hamnar, så blir vi förstås nyfikna på vad han ska släppa lös där. Valet tycks i efterhand självklart, men är förstås genialiskt: The London Smog.

Japp, den där obehagliga och livsfarliga blandningen av rök och dimma försvann aldrig helt, utan flydde bara till UnLondon, där den bidat sin tid. Det är väl tur att smogen inte försigkom i Sverige, för då hade den sannolikt blivit k-märkt, barnen hade sjungit ”Jag trivs bäst i kolmonoxidförgiftade landskap” vid skolavslutningarna och SÄPO hade fått i uppdrag att bevaka, registrera och trakassera antismogaktivister. Men i London finns en utvald som enligt profetian ska rädda UnLondon från den hiskeliga smogen.

Un Lun Dun infogar sig smidigt i den fina brittiska fantasytraditionen där barn och ungdomar trillar ner i kaninhål, hittar magiska garderober och liknande, för att hamna i en magisk värld. Miéville har uppenbarligen haft roligt när han hittade på alla UnLondons knäppa, ordvitsiga invånare. Dessutom försöker han driva med och kritisera hela utvaldhetskonceptet, vilket han lyckas göra med såväl humor som normativa utttalanden från huvudpersonerna. Jag vet inte om det är hans politiska bakgrund, eller om det bara är det faktum att budskap anses vara mer lämpligt i böcker för barn, men här tar han iaf tydligt ställning, vilket jag tycker bara känns uppfriskande. Pekpinnar är ett underskattat berättargrepp.

Men inte är Un Lun Dun lika bra som Miévilles Bas Lag-böcker. Jag kom ändå på mig själv med att vilja ge den högsta betyg, eftersom Miéville ”lyckats med det han föresatt sig”, vilket alltså skulle vara att skriva en bok för yngre. Sedan insåg jag att det är precis sådär nedlåtande som jag tyckte att vi inte ska vara mot ungarna (i andra stycket i denna recension, för dig som vanemässigt hoppar över andra stycket i recensioner). Nej, fantasyförfattare och ungdomsförfattare ska tuktas lika hårt som övrig befolkning och även om Un Lun Dun är spännande, fantasifull och sympatisk så står den sig slätt mot t ex Pullmans kända trilogi. Det blir alltså ett gott betyg, men inte det högsta möjliga.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L

P.S. Som en bonus (och för att jag ska få testa att lägga in videoklipp) får ni här chansen att se och höra Miéville i en intervju, där han mestadels pratar om just Un Lun Dun:

Och del två av samma intervju:

D.S.