Låtsas att du är en tidsresenär!

Den 8 december (alltså på tisdag) är det låtsas-att-du-är-en-tidsresenärdagen! Det är  alltså dags att klä ut sig och sätta sig in i hur det skulle vara att resa i tiden till den 8 december 2009. Viktigast är att du håller dig till rollen under hela dagen och att du inte berättar för någon att du är just en tidsresenär. Show, don’t tell. Övriga regler och tips på aktiviteter hittar du här.

Eftersom det är ganska kort tid tills på tisdag kanske det är bäst att satsa på alternativet Dystopisk Framtid.”The important thing to remember is to dress like a crazy person with armor.” 🙂 Men ångpunkarna bland er kanske redan har en samling viktorianska kostymer hängande i garderoben?

Den som verkligen genomför projektet och skickar bilder till oss kommer att få, tja, minst vår eviga tacksamhet.

Ha så roligt

/Olov L

P.S. Det finns även ett s k event på facebook. D.S.

The Girl Who Leapt Through Time (2006)

200px-The_Girl_Who_Leapt_Through_Time_posterNär vi nu är framme vid den tredje och sannolikt sista delen i sagan ”Olov tittar på tecknad film” är det glädjande att jag för en gångs skull sett en film som är riktigt, riktigt bra.

En ung tjej, Makoko,  upptäcker att hon plötsligt kan resa i tiden. Som den helsköna slacker hon är använder hon förmågan till att slippa småbekymmer och ha det allmänt bra, t ex snor hon tillbaka en pudding som hennes syster ätit upp. Men samtidigt är hon i en ålder där det finns större saker att tänka på än pudding och tidshoppandet börjar utvecklas till ett beroende.

Filmen har flera (bara?) styrkor. Dels är huvudpersonen en av de mest intressanta ungdomar jag mött i en film. Paradoxalt nog är det intressanta med henne just att hon inte är särskilt intressant. ”Konstiga personer som råkar ut för konstiga saker blir en konstighet för mycket” lyder ett råd till författare, (tyvärr glömt vem som ligger sa det). Detta tycks manusförfattaren ha tagit fasta på, med mycket lyckat resultat. Makoko är en helt vanlig tonåring, som är lite klantig, inte alltför smart men heller inte korkad, etc, helt enkelt en sådan där ”pojkflicka” (för att använda ett extremt löjligt och sexistiskt ord) som tycks vara ganska vanligt förekommande i anime och manga och framför allt i verkligheten. Dessutom svänger hon mellan att vara ett tjurigt barn och en överidealistisk vuxen, precis som tonåringar ofta gör. Samtidigt talar filmen till oss alla, oavsett ålder. Vi som inte kan resa bakåt i tiden får allt se till att finna oss i och lära oss av de misstag vi gör och ibland är det bättre att välja och välja fel än att inte välja alls. Detta enkla, men just därför så allmängiltiga och viktiga, budskap utforskas med hjälp av tidsresandet. The Girl Who Leapt Through Time är helt enkelt den bästa tonårsfilm jag sett och då blir jag förstås glad när den även är en sf-film.

Dessutom är filmen tekniskt välgjord, med duktiga skådespelare, (såvitt jag, som inte kan ett ord japanska, kan avgöra), snygga animationer och en del bakgrunder som verkligen är bländande vackra. Det kanske mest imponerande är att filmen har så många olika stämningar som inte krockar med varandra. När relationer, tidsreseparadoxer, ungdomsvåndor och ren slapstickhumor förekommer i samma film utan att något av dem får stryka på foten blir jag imponerad!

Om filmen har någon svaghet så skulle det vara att tidsresetemat inte utnyttjas till fullo. Det finns en gammal tradition i sf-romanvärlden att ta en idé och sedan utforska den ur precis alla vinklar som författaren kan komma på. Ofta blir resultatet imponerande för oss dödliga, som inte tänkt på riktigt alla konsekvenser av att någon uppfinner ett gråstensbaserat drivmedel, eller vad det nu kan vara. Om den traditionen ses som norm är The Girl Who Leapt Through Time dålig science fiction. Men det finns ju även sf som utnyttjar sf-inslag till att berätta om något annat, och åtminstone jag tycker inte att det är sämre, lika lite som en fantasyvärld blir sämre bara för att huvudpersonerna inte besökt precis varje litet världshus på kartan. Så länge det inte rör sig om filmer där sf-miljön bara klistrats på en historia som lika gärna skulle kunna utspela sig var som helst, vill säga, men det är det inte fråga om här. En annan svaghet skulle kunna vara att den som spelar huvudpersonen låter väldigt konstig när hon ska härma gråt, men att jag bara kommer att tänka på en sådan petitess visar bara än mer hur lite det finns att klaga på.

Kort sagt är detta en film som alla bör se. Den finns med engelska undertexter, men såvitt jag vet inte med svenska, så om någon filmdistributör läser detta är det dags att för dig att ordna den saken. Kom igen och visa lite entrepenörsanda! Sassa brassa mandelmassa, Holstein! Holstein! Holstein!

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Klassikernumret av Nova science fiction (nr 15)

novaomslag15Den eminenta tidskriften Nova science fiction har som bekant temanummer ibland, vanligtvis runt någon enskild författare. Just detta nummer bygger dock på en ”enkel men genialisk idé”, som det heter: Att sammanställa de noveller som, genom att komma med nya idéer eller en ny vinkling på en gammal idé, format och förändrat sf, . Sådant är förstås viktigt inom sf, en litteraturform där idéerna står i fokus. Det gäller i synnerhet för sf från den tid som dessa noveller kommer från; den nyaste av dem publicerades 1955 och det rör sig alltså om sf från en tid då formen var outvecklad och framför allt höll till i de billiga pulptidskrifterna, där sådant som personteckning och vackert språk inte ansågs vara särskilt viktigt. Hur har de då stått sig? Är de fortfarande läsvärda av annat än litteraturhistoriska skäl?

Marsiansk odyssé av Stanley G Weinbaum

Den allra äldsta av novellerna publicerades redan 1934 och är också den som känns mest primitiv. Det nya i den består i att detta tydligen var första gången som utomjordingar framställdes som verkligt främmande varelser istället för glosögda monster eller grönsminkade människor. Lyckade beskrivningar av utomjordingar är förstås extremt svåra att genomföra, men också något av det jag uppskattar mest i sf, så det är bara att tacka Weinbaum för att han startade trenden. Här finns också lyckade beskrivningar av flera verkligt främmande utomjordingar, men i övrigt är den ganska dålig. Bl a är en av rymdfararna av franskt ursprung och har en brytning som det tydligen ansågs vara höjden av humor att driva med. En intressant novell, men också tröttsam.

Betyg 3/5 – helt okej

Natten faller av Isaac Asimov

Tänk dig att du bor på en värld där det alltid finns en eller flera solar på himlen, där stjärnorna är en legend och bara en och annan grottforskare upplevt verkligt mörker. Där har du miljön i en av de noveller som är så berömd att till och med jag hört talas om den många gånger. Även här är det fråga om ganska enkelt berättande, men grundidén är så väl genomförd att det lätt går att bortse från. En novell med välförtjänt klassikerstatus.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Någon kvinna född av C L Moore

Ibland känner jag mig mindre stolt över att vara ett sf-fan, t ex när jag får veta att de få kvinnor som tidigt skrev sf använde antingen bara sina initialer eller pseudonymer som författarnamn för att läsekretsen skulle slippa konfrontera det faktum att även kvinnor kan skriva om sådant som vetenskap, rymden, etc. Catherine Lucille Moore var en av dem och redan 1944 skrev hon den novell som jag nog skulle säga är numrets bästa. I ledaren nämns att den är en tidig novell med ett mycket subtilt feministiskt budskap, men framför allt tycker jag att den är ett paradexempel på hur bra sf kan vara när den fokuserar på människors reaktioner på ny teknik, snarare än tekniken i sig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Att med glädje världen försaka av Theodore Sturgeon

Ett annat område som är värt att fokusera på är sf:s förmåga att skildra inte bara ny teknik, utan även nya sätt att leva, oavsett om dessa ny livsstilar beror på den tekniska utvecklingen eller något annat. ”Att med glädje världen försaka” finns med i numret för att den är den första sf-novell som skildrar homosexualitet som något positivt. Novellen är välskriven och har en intressant premiss som utnyttjas väl, om än ej uttömmande. Ändå är det en av de svagare novellerna i numret. Tiden har sprungit ifrån den en aning, karaktärerna är en liten aning för karikatyraktiga och den är en liten aning för tråkig. Bara lite, märk väl, men tillsammans tillräckligt för att den inte ska bli något som stannar i minnet. Annars är Sturgeon en sjysst författare, som bl a skrivit Mer än människa, en lyckad roman om telepater och övermänniskor.

Betyg 3/5 – helt okej

Ett dån av åska av Ray Bradbury

Det finns vissa som tycker att det är jobbigt att läsa sf och när det gäller tidsresehistorier kan jag faktiskt hålla med dem. Att betrakta något för oss så intuitivt enkelriktat och bergfast som tiden som något det går att flytta runt i och manipulera är jobbigt. Men för vissa av oss är det mer av arbetsglädje än slitgöra över det hela. Här har vi iaf den novell som mer än någon annan spred tanken att den som skildrar tidsresor måste ta hänsyn till paradoxer och kumulativa effekter av eventuella förändringar av det förflutna. Den är dessutom välskriven och handlar om dinosauriejakt. För mig räcker det långt!

Betyg 4/5 – rekommenderas

Som bara en mor av Judith Merrill

Här har vi en intressant berättelse som på ett mycket skickligt sätt skildrar den spänning och förväntan det innebär att bli förälder och utspelar sig i en framtid där skadliga mutationer blir vanligare och vanligare. Den lider lite av att den är skriven som en atomkrigsvarning, men är ändå läsvärd, inte minst för att den mellan raderna kritiserar den emotionella och psykologiska effekten av att pappor inte är lika närvarande som mammor under barnens första år (sug på den, Orson Scott ”de minns ändå inget från de första två åren” Card!). För de av oss som är eller vill bli föräldrar kanske den är mer intressant än för andra, men den torde vara läsvärd även för övriga.

Betyg 3/5 – helt okej

Kalla ekvationer av Tom Godwin

Här har vi en novell som jag, i likhet med ”Natten faller”, har hört talas om tidigare. Att den är med beror på att den betraktas som det ultimata exemplet på ”hård”, dvs naturvetenskapligt korrekt sf. Detta beror inte så mycket på att den innehåller tekniska detaljer, utan på att handling och budskap går ut på att naturlagarna är just lagar och att vi människor, trots att vi övervunnit så många av våra biologiska begränsningar, till slut kommer till en punkt där själva verkligheten sätter en gräns för vad som är möjligt, oavsett vad vi tycker om det. Snillrika människor har lärt sig flyga, men de har lärt sig det trots gravitationen, inte genom att upphäva den.

När någon säger ”hård sf” tänker jag spontant på lite träig och tråkig sf, där det iofs går att hitta riktigt svindlande perspektiv, men där individer och deras känslor hamnar i skymundan. Så är dock inte fallet med ”Kalla ekvationer”, tvärtom finns det nog få sf-noveller som bjuder på en sådan känslomässig intensitet. Godwin har inte glömt individen, känslorna eller, för den delen, hur viktiga vårt inre liv kan vara för oss. Men han har heller inte glömt vilken direkt inverkan önskningar, känslor och förhoppningar har på materien: Ingen alls. Dessutom är den en sorts grundkurs i utilitarism. Vore jag filosofilärare på gymnasiet eller högstadiet skulle jag kräva att skolan köpte in en klassuppsättning av detta novanummer och sedan använda ”Kalla ekvationer” som diskussionsunderlag. Även Bradburys och Moores noveller skulle förstås kunna användas så.

Detta är välförtjänt en klassiker och, möjligen med undantag för ”Någon kvinna född”, numrets bästa novell.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Att spela Råtta och Drake av Cordwainer Smith

Något av det roligaste med sf är att kastas in i en obegriplig framtid där alla personer använder obegripliga ord och talar om obegripliga saker för att sedan gradvis få reda på vad som hänt. Tydligen var Cordwainer Smith en pionjär på det området, då han skrev en massa noveller från en sammanhängande framtid, men utan att i varje novell redogöra så noga för bakgrunden. Det tackar vi naturligtvis för, men det jag läst av honom tidigare (en novell vid namn ”Alpha Ralpha Boulevard”) har lidit lite väl mycket av det som var hans andra pionjärsinsats: Ett högtravande och närmast myt-och legendinspirerat språk. Staketet mellan legendlandet och flumighetens förort är mycket lågt byggt och det är lätt att trilla över. I den här novellen håller sig dock Smith på rätt sida och även om han använder sig av in medias res-greppet (eller vad man ska kalla det; det är ju inte fråga om att kastas in i handlingen, utan om att kastas in i en miljö. Kunde jag latin skulle jag passa på att hitta på ett nytt begrepp) får vi tillräckligt med förklaringar för att det ska bli begripligt och roligt att läsa.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Förutom novellerna innehåller numret några recensioner och en ledare, där redaktören lagom kortfattat ger lite historisk bakgrund till novellerna och sätter in dem i ett sammanhang, något som tillåtit mig att verka mer insatt än jag är i denna recension. För att besvara frågorna jag ställde inledningsvis så är detta ett nummer som går att läsa både för skojs skull och för att få inblick i en del av 1900-talets litteraturhistoria. Att ha gett ut detta får ses som en kulturgärning av novaredaktionen!

/Olov L

Millennium av John Varley

En av mycket få irrationella skräckkänslor som jag aldrig drabbats av är dc-10flygrädsla och det kändes mycket lämpligt när jag började läsa Millennium, eftersom den första person vi möter arbetar med att ureda orsaken till flygkrascher. Mindre lämplig var en gnagande känsla av att ha läst detta förr, men det berodde inte på att romanen brast i originalitet, utan på att den bygger på en novell som gick i den första versionen av Nova Science Fiction (från 1980-talet), som jag läst. Om någon inte känner till Nova sf så är den Sveriges enda tidskrift som enbart inriktar sig på att publicera science fiction och som dessutom gör det bra. Den kom ut under några år på 80-talet innan den lades ner och har nu återuppstått och hållit på i några år. Att läsa den är ett måste för alla som vill ha sig ny, översatt sf till livs. Jag rekommenderar alla att leta efter den första inkarnationen på antikvariat och andra ljusskygga inrättningar och att teckna en prenumeration på den nuvarande, inte minst eftersom den ges ut helt idéellt som en sorts kulturgärning (och vilken kulturgärning sen!).

Det var hur som helst ingen nackdel att ha läst Air Raid, som novellen heter, även om det kanske minskar spänningsmomentet en del under romanens första tredjedel eller så. Den dramatiska ironin ökar desto mer för den som vet vad som försiggår. Faktum är att jag skulle rekommendera en läsning av novellen innan romanen, eftersom jag tror att det fungerar åt andra hållet, dvs romanen spolierar novellen och det är fråga om en fantastisk sf-novell som inte bör missas.

7471Men vad handlar det hela om, undrar läsekretsen otåligt. Jo, vår kära kraschutredare, en man med det prosaiska namnet Bill Smith, kallas till utredning av en kollision mellan två flygplan i luften och börjar ana att något är konstigt. Dels är det sådana saker som att alla passagerarnas klockor stannat exakt en timme innan kraschen, dels är det den söta, men plötsligt uppdykande, kvinnan som ingen vet vem det är.

Berättarperspektivet växlar mellan Smith och just den kvinnan, vars märkliga beteende (kan jag berätta utan att avslöja för mycket) till stor del beror på att hon kommer från framtiden och är i högsta grad inblandad i flygkraschen.

Det hela utvecklar sig, något oväntat, till en blandning mellan en tidsreseparadoxhistoria och en romantisk komedi (eller möjligen romantiskt drama, helt sockersött är det inte alltid). Låter det som den ultimata luta-sig-tillbaka-och-låta-sig-underhållaskombinationen? Javisst, det är extremt underhållande och engagerande.

Den främsta anledningen till engagemanget är att historien är skriven i första person (vilket jag alltid är en sucker för) och att Varley lyckas mycket väl med att ge sina två huvudpersoner varsin distinkt röst, som framhäver deras olika personligheter. I efterhand läste jag att Varley, när han fick sitt genombrott, blev känd för sina kvinnoporträtt, även om det tydligen var fråga om något så, för den tidens science fiction, radikalt som att ha med kvinnor i berättelserna öht. Men det här är fråga om wikipediakunskap och jag är inte särskilt insatt i perioden, så anse dig fullklistrad av brasklappar. I vilket fall har vi i Millennium turen att få möta en stark och stenhård kvinnlig huvudperson, samtidigt som hon visar tillräckligt med känslor och svagheter för att bli mänsklig. Faktum är att hon påminner mig om snuten i Richard Morgans Altered Carbon.

Till råga på allt lyckas Varley med det som Stross hade problem med i Accelerando: att kombinera en storslagen (och ganska mörk) vision av mänsklighetens öde med en engagerande berättelse om individerna som befinner sig i händelsernas mitt.

Att det inte blir högsta betyg beror mest på att den grundläggande idén iofs är briljant men presenterades redan i novellen och att inte mycket nytt i idéväg tillförs. Men Varley gör verkligen det mesta av handlingen utan att för den sakens skull dra ut på handlingen längre än vad den håller för, vilket är nog så föredömligt i vår tid av 800-sidors böcker (Millennium är avklarad på drygt 200 pocketsidor).

Boken har också filmats, vilket för en gångs skull verkar vara en bra idé, med tanke på romanens mycket filmiska upplägg. Men jag har inte sett filmen och kan inte uttala mig närmare om den.

Jag rekommenderar Millennium varmt till den som vill läsa en snabbt och väl berättad tidsresehistoria med stort känslomässigt engagemang och en bra grundidé. Den skulle nog även funka bra som inkörsport för den som inte läst så mycket sf tidigare.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L