Hugobevakning 2015 – The Plural of Helen of Troy av John C. Wright (kortroman 5)

John C. Wright, självutnämnd profet.

John C. Wright, självutnämnd profet.

Efter att ha hört en intervju med John C. Wright i podcasten The Sci Phi Show (mer om den senare), där han pratade på ett intressant och nördigt sätt om tidsresor och deras möjligheter som litterär ingrediens trodde jag att han åtminstone skulle kunna skriva några sjyssta tidsreseparadoxer. Därför sparade jag den kortroman som skulle handla om just tidsresor till sist. Efter att ha kämpat sig genom andra verk av skiftande kvalitét skulle jag väl kunna få mig lite hederlig underhållning som belöning?

Tji fick jag. Kortromanen utspelar sig i Metachronopolis, en stad där mystiska tidsresenärer härskar oinskränkt och dit en mängd människor ur historien hämtats för att utgöra befolkning, betjänter och slavar åt härskarna. Så långt allt väl – det är ett obehagligt men fascinerande samhälle som beskrivs och naturligtvis är det tacksamt att ha hela världshistoriens kändisar som potentiellt persongalleri. Tyvärr är The Plural of Helen of Troy skriven på samma tillkämpade noirprosa som den i Pale Realms of Shade, förutom att den här känns ännu mer långrandig och svamlig. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skydda en av de kvinnliga skönhetsarketyper som uppkallats efter sköna Helena från legenden om trojanska kriget. Just denna inkarnation är dock ingen mindre än Marilyn Monroe. Exakt vad skyddsuppdraget går ut på är lite oklart. En mängd tråkigt beskrivna händelser tar vid och först i slutet får läsaren, genom en återblick, förklaringen till exakt vad som hände. Det hade kunnat bli intressant och spännande om bakgrunden avslöjats gradvis under berättelsen istället för att dumpas i en hög under den sista tiondelen av berättelsen. Som det nu blev får jag en känsla av att det hade räckt med den sista tiondelen, så hade jag sluppit läsa en lååång skildring av vad som framstår som ett slapstickartat slagsmål i Marilyn Monroes lägenhet. Ja, förutom att slapstick brukar innebära åtminstone ett försök till humor och underhållning.

Persongalleriet, prosan och strukturen är alltså värdelösa i The Plural of Helen of Troy. Det räcker väl som kritik? Nej, det gör det tyvärr inte, för det är här som Wrights sexism får fullt utlopp, från inledningen där huvudpersonen står och glor på Marilyn Monroe när hon klivit ut ur duschen, till den direkt motbjudande slutsatsen att det inte är Marilyn Monroes fel att hon snärjer män i sitt nät som en spindel, eftersom det ligger i hennes natur att göra det. Och män kan naturligtvis inte kontrollera sina lustar, utan börjar bete sig som idioter, inte minst mot Monroe själv, och får ibland betala ett högt pris. Kom ihåg det, alla män som vill jävlas med kvinnor, att det inte är ert fel om ni beter er som skithögar. Det är alla dessa snygga kvinnor/spindlar som förvrider sinnet på er. Detta enligt John C. Wright, mannen som talat med Gud.

Marilyn Monroe

Marilyn Monroe

Vedervärdigt är vad det är. Fullkomligt vedervärdigt.

Det ligger alltså nära till hands att foga denna kortroman till den exklusiva skara berättelser som fått en nolla i betyg. Men det finns trots allt en klurigt uttänkt tidsresehistoria därinne, även om den är inkompetent berättad och kraftigt utspädd med ren skit. Därför får den en etta, men jag klandrar ingen som tycker att detta är för snällt.

/Olov L

Betyg. 1/5

Annonser

FEL science fiction (2009) av Joel Andersson, Christina Källstrand och Viktor Nilsson (redaktörer)

felsfFEL förlag är ett liiiitet, icke-kommersiellt förlag som plötsligt gett ut en sf-antologi med ett underbart omslag och lätt anarkistiskt anslag. Redaktörerna säger sig, i förordet,  inte vara några direkta experter på sf, vilket de ser som en styrka. Där ringer en varningsklocka hos mig. I en idébaserad litteraturform som sf är det inte konstigt att originalitet i innehållet skattas högt, och för att undvika att publicera sådant som alla hardcorefans redan läst behövs det en viss beläsenhet inom genren. Sedan slutade klockan äntligen med sitt irriterande plingande så att jag kunde inse att just den lätt maniska originalitetsfetischismen inom sf (som jag iofs inte ska överdriva förekomsten eller betydelsen av, även om den finns) är något som jag personligen inte är särskilt förtjust i. Visst är det fantastiskt att läsa om idéer man aldrig skulle ha kunnat få själv, men samtidigt kan det finnas ett värde i att läsa om en gammal idé som getts en ny twist eller helt enkelt presenteras på ett nytt eller mer njutbart sätt. Alltså behöver det varken vara en styrka eller svaghet att inte ha stenkoll på genren som redaktör. Det viktiga är ju att publicera bra verk. Vilket det känns lite pinsamt att jag varit tvungen att resonera mig fram till, så jag tar istället och tittar på novellerna en och en:

De blommande trädgårdarna på Månens baksida av Pia Lindestrand

Det börjar hyfsat med en stillsam historia som har ett ganska typiskt överraskningsslut. Novellen skildrar fint en relation med förhinder. Något direkt fel (ursäkta om någon tar detta som en ordvits) finns det inte på novellen, men den är inte så speciell heller.  Lindestrand kan uppenbarligen skriva, men skulle kanske behöva lite mer plats på sig för att fördjupa beskrivningen av huvudpersonerna, som förblir en aning avlägsna, vilket gör att det är svårt att engagera sig i deras problem.

Insider av A. R. Yngve

Nästa novell är desto mer rakt berättad och handlar om den medborgerliga statusen hos framtida tjänarandroider. Berättelsen förlorar lite på att de idéer som presenteras förs fram lite väl övertydligt. Men den flyter på bra och både stilen och känslan jag får av att läsa den påminner mig om någon sådan där gammal mysig sf-novell som oftast är skriven av Isaac Asimov. Bra för stunden, men tyvärr inget som stannar kvar särskilt länge efter att sista raden lästs, blir mitt omdöme.

ESP av Björn Mattson

Denna novell känns också som om den kunde vara skriven av någon av de gamla mästarna. Mattson ska ha en eloge för att han inte drar ut på novellen mer än nödvändigt – novellen är ungefär tre sidor lång. Han har fått en idé (och en ganska angelägen sådan skulle jag vilja påstå) och presenterat den kompetent. Ett fint exempel på hur sf kan ge nya perspektiv på tillvaron och andras situation.

Beröring av Maria Nygård

Nästa novell är nästan lika kort som ESP, men ger snarare mersmak, framför allt beroende på  Nygårds språk. ”Nu börjar det likna något”, var min spontana tanke när jag läste Beröring. Så professionellt skriven var novellen att jag blev lite förvånad när den tog slut. Den kändes som prologen i en lovande sf-roman snarare än en novell. Tydligen skrevs den under en kurs i kreativt skrivande, så kanske gör de där kurserna nytta ibland. Jag hoppas iaf på att få läsa mer av Nygård i framtiden.

Den rätta ägaren av Erika Harlitz

Även denna novell tyckte jag mycket om. Den är mer traditionell i prosan än Beröring, men upplägget är intressant: Den rätta ägaren utspelar sig i vad som tycks vara en fantasyvärld, men en där utvecklingen nått fram till en tid som liknar vår. Huvudpersonen arbetar på ett museum där ett mystiskt svärd väntar på sin rätta ägare… Harlitz är historiker (författarpresentationer ingår i antologin, vilket kanske framgått) och lyckas verkligen förmedla fascinationen inför svunna tider. Men det är klart att det skulle vara extra häftigt att plugga historia om de gamla slagen stått i en sword & sorceryvärld. Tyvärr skäms novellen något av att styckeindelningen gått åt fanders. Att byta rad när perspektivet skiftar mellan två olika personer, men inte på andra, slumpmässsigt valda ställen i texten borde vara standardförfarande. Men det är redaktörernas uppgift att kontrollera sådant och novellen är fullt läslig ändå, så ingen skugga må falla över Harlitz.

4009 av Joel Andersson

Här försöker författaren kombinera två typer av berättelser, dels en mer surrealistiskt filosofisk betraktelse över några individers vardag år 4009, dels en mer humoristisk satir över våra förväntningar på framtiden i allmänhet. Tyvärr blir kombinationen inte särskilt lyckad. Att skriva suggestivt, utan att det blir självrefererande eller helt enkelt tråkigt, är mycket svårt och kräver framför allt stilkänsla. Den känsla som finns förstörs tyvärr av de mer skojfriska inslagen. Å andra sidan skrattade jag faktiskt högt en gång under läsningen, vilket är ovanligt. Humorn dränks dock i surrealistflummet. Andersson kan säkert skriva något bra om han håller sig till en typ av berättelse, kanske helst (om min smak ska styra) den roliga. Den här blev dock inte särskilt njutbar.

Folke och Fia av Annika Jägerbrand

Först suckade jag lite över den här novellen, som verkade väl klyschig utan att uppväga med andra kvalitéer, men snart fastnade jag i den satiriska berättelsen om kärlek och vår syn på den. Extra roligt är det att både de värsta cynikerna och de mest hopplösa romantikerna får sin världsbild satt under lupp. Bra satir och godkänd sf blir mitt omdöme.

Bergtagen av Anders Nilsson

Denna novell påminner mig om två andra verk, dels Bara sen solen sjunkit av Johanna Sinisalo, dels Odens öga av Håkan Strömberg. I den förstnämnda är troll ett slags landlevande rovdjur och i den andra lever asatron kvar i ett nutida Sverige. Anders Nilsson har helt sonika kombinerat de två och skrivit en thrillernovell om en resa in i ett reservat för intelligenta troll (eller ”råfolk”, som den politiskt korrekta termen lyder) någonstans i skogarna mellan Örebro och Karlskoga. Kanske har Nilsson också inspirerats av Trollen – deras liv, land och legender av Jan-Öjvind Swahn, med illustrationer av Bo Lundwall, som är en folkloristisk bok om troll, skriven som om sägner och myter var baserade på verkligheten, alltså en sorts mockumentary i bokform. Bergtagen är hur som helst precis lika kul/galen som det låter, i positiv bemärkelse! Intrigen är nästan identiskt med den i Odens öga, men vad gör det? I sådana här berättelser är det miljön som är det viktiga, inte den yttre handlingen. Min invändning mot Bergtagen är att den är för kort. Det känns som om den är omarbetad från ett mycket längre format och att inte alla essentiella delar kommit med. Men om Nilsson någon gång skriver en roman om den här alternativa verkligheten kommer jag att läsa den! Det behövs nog lite längre berättelser än såhär för att utforska alla aspekter av skillnaden mellan trollvärlden och vår. Underhållande är den hur som helst.

Soldat i framtiden av Lennart Svensson

Alla ni som slaviskt följt denna blogg och memorerat varje ord under det senaste halvåret eller så känner igen Lennart Svenssons namn. Jag har tidigare recenserat hans roman Antropolis och han har även gett ut en novellsamling vid namn Eld och rörelse, som jag läst men inte skrivit om. Den sista novellen i samlingen var en realistisk novell om ett icke namngivet krig. Eftersom den var välskriven och framför allt visade att Svensson sitter inne med en del kunskap om krigsföring hade jag ganska höga förväntningar på den här novellen. Ett framtidskrig med nanodräkter, etc, beskrivet av någon som vet vad han talar om! Låter det inte hur kul som helst?! Tyvärr blev jag besviken, då novellen beskriver markstrider, visserligen på en främmande planet och mot en främmande art av utomjordingar, men utan särskilt mycket framtidskänsla. Sf-detaljerna känns påklistrade, som om Svensson bara tagit ett stycke ur sin gamla krigsnovell och lagt till en enstaka fundering om framtida kamouflagedräkter. Berättelsen skulle ha vunnit på att vara mindre enkelspårig, alltså tvärtemot Joel Anderssons berättelse, som försökte förena för många (2) koncept. Av detta kan vi lära oss två saker: 1) Det krävs fingertoppskänsla för att skriva en bra novell och 2) det är ingen hejd på mitt gnäll. Antropolis är fortfarande det bästa skönliterrära verk jag läst av Svensson, men jag hoppas på mer och bättre i framtiden.

I framtiden, när allt är bra av Gustav Källstrand

Den här novellen är nog den som fångade mig mest och var nära att få mig att glömma att lunchrasten på jobbet var slut. Den är lågmäld och vardaglig, vilket får det mysterium som rullas upp att framstå som desto mer fantastiskt. Annars är temat klassiskt och jag får inte riktigt alla svar jag skulle vilja ha (eller skulle jag verkligen det?) på slutet, men vägen dit är byggd av ren berättarglädje och ett engagemang i karaktärerna som smittar av sig på mig. En lyckad novell, helt enkelt!

Nusse av KG Johansson

Sen kommer en till välberättad historia, om fyra systrar i en blek, primitiv framtid, där en av dem visar sig ha en mycket speciell förmåga. Även denna är klassisk, både till innehåll och upplägg, men det gör inte särskilt mycket, eftersom Johansson har den där magiska förmågan att få läsaren att identifiera sig med och bry sig om påhittade figurer. Det verkar som om novellen utspelar sig i samma framtid som Johanssons bokserie om Glastornen som jag nu är riktigt sugen på att läsa. Om de håller denna klass kan de vara riktigt bra mellanålders- eller ungdomsböcker.

Flickan och den gamla av Fredrik Almqvist

Den här novellen är, i likhet med ESP, en kort presentation av en klassisk idé. Den är kompetent genomförd, men lämnar inga djupare avtryck hos mig. Almqvist lyckas iaf med twisten på slutet, även om den som är mycket van vid twistspotting nog ser den komma ganska tidigt.

På jakt efter ideosfären av Love Kölle

Till sist finner vi något så välkommet som en steampunkberättelse på svenska. Kölle tar sig an genren, försvenskar den genom att placera ut tidstypiska svenskar som Nobel, L M Ericsson och Strindberg och lyckas alldeles utomordentligt bra! Han tycks ha förstått det drag av självironisk humor som genomsyrar ångpunken och fläskar ogenerat på med allt som hör genren till, från luftskepp till esoterism och slänger till och med in en antydan om en förlorad dinosaurievärld. Det enda inslag som haltar lite är språket. Novellen är skriven i brevform, vilket naturligtvis är helt rätt för en 1800-talspastisch. Men brevskrivaren är (självklart) engelsman, så Kölle måste så att säga ”översätta” texten till svenska. Oftast går det bra, men ibland blir det väl mycket av ordagrann översättning, särskilt i uttrycket ”kriget att få slut på alla krig”, alltså ”the war to end all wars”. Dock är detta förstklassig underhållning och jag vill rikta en uppmaning till Kölle och i förlängningen till (faktiskt) alla medverkande novellförfattare: Skriv mer, skriv längre, skriv kortare, fortsätt att skriva! Det som är dåligt kan ansas bort med tiden och det som är bra lovar gott för svensk fantastik i framtiden.

För att säga något om antologin i sin helhet är den oväntat bra. Här tycks finnas flera oslipade diamanter och även under de flesta svagare partier är det fråga om underhållande läsning. Jag ser gärna mer sf (och fantasy och skräck) från FEL Förlag, men hoppas att redaktörerna slutar lyssna på sin idol Derrida och inser att det inte är totaliserande, eller ett naivt antagande om språkets transparens, att ha en vettig styckeindelning och stryka sådant som är dåligt. Tänk på en annan av era förebilder, Nietzsche, släpp slavmoralen och forma andras texter i den store Zarathustras efterbild!

FEL science fiction kan, såvitt jag vet, bara beställas från förlagets hemsida.

/Olov L

The Girl Who Leapt Through Time (2006)

200px-The_Girl_Who_Leapt_Through_Time_posterNär vi nu är framme vid den tredje och sannolikt sista delen i sagan ”Olov tittar på tecknad film” är det glädjande att jag för en gångs skull sett en film som är riktigt, riktigt bra.

En ung tjej, Makoko,  upptäcker att hon plötsligt kan resa i tiden. Som den helsköna slacker hon är använder hon förmågan till att slippa småbekymmer och ha det allmänt bra, t ex snor hon tillbaka en pudding som hennes syster ätit upp. Men samtidigt är hon i en ålder där det finns större saker att tänka på än pudding och tidshoppandet börjar utvecklas till ett beroende.

Filmen har flera (bara?) styrkor. Dels är huvudpersonen en av de mest intressanta ungdomar jag mött i en film. Paradoxalt nog är det intressanta med henne just att hon inte är särskilt intressant. ”Konstiga personer som råkar ut för konstiga saker blir en konstighet för mycket” lyder ett råd till författare, (tyvärr glömt vem som ligger sa det). Detta tycks manusförfattaren ha tagit fasta på, med mycket lyckat resultat. Makoko är en helt vanlig tonåring, som är lite klantig, inte alltför smart men heller inte korkad, etc, helt enkelt en sådan där ”pojkflicka” (för att använda ett extremt löjligt och sexistiskt ord) som tycks vara ganska vanligt förekommande i anime och manga och framför allt i verkligheten. Dessutom svänger hon mellan att vara ett tjurigt barn och en överidealistisk vuxen, precis som tonåringar ofta gör. Samtidigt talar filmen till oss alla, oavsett ålder. Vi som inte kan resa bakåt i tiden får allt se till att finna oss i och lära oss av de misstag vi gör och ibland är det bättre att välja och välja fel än att inte välja alls. Detta enkla, men just därför så allmängiltiga och viktiga, budskap utforskas med hjälp av tidsresandet. The Girl Who Leapt Through Time är helt enkelt den bästa tonårsfilm jag sett och då blir jag förstås glad när den även är en sf-film.

Dessutom är filmen tekniskt välgjord, med duktiga skådespelare, (såvitt jag, som inte kan ett ord japanska, kan avgöra), snygga animationer och en del bakgrunder som verkligen är bländande vackra. Det kanske mest imponerande är att filmen har så många olika stämningar som inte krockar med varandra. När relationer, tidsreseparadoxer, ungdomsvåndor och ren slapstickhumor förekommer i samma film utan att något av dem får stryka på foten blir jag imponerad!

Om filmen har någon svaghet så skulle det vara att tidsresetemat inte utnyttjas till fullo. Det finns en gammal tradition i sf-romanvärlden att ta en idé och sedan utforska den ur precis alla vinklar som författaren kan komma på. Ofta blir resultatet imponerande för oss dödliga, som inte tänkt på riktigt alla konsekvenser av att någon uppfinner ett gråstensbaserat drivmedel, eller vad det nu kan vara. Om den traditionen ses som norm är The Girl Who Leapt Through Time dålig science fiction. Men det finns ju även sf som utnyttjar sf-inslag till att berätta om något annat, och åtminstone jag tycker inte att det är sämre, lika lite som en fantasyvärld blir sämre bara för att huvudpersonerna inte besökt precis varje litet världshus på kartan. Så länge det inte rör sig om filmer där sf-miljön bara klistrats på en historia som lika gärna skulle kunna utspela sig var som helst, vill säga, men det är det inte fråga om här. En annan svaghet skulle kunna vara att den som spelar huvudpersonen låter väldigt konstig när hon ska härma gråt, men att jag bara kommer att tänka på en sådan petitess visar bara än mer hur lite det finns att klaga på.

Kort sagt är detta en film som alla bör se. Den finns med engelska undertexter, men såvitt jag vet inte med svenska, så om någon filmdistributör läser detta är det dags att för dig att ordna den saken. Kom igen och visa lite entrepenörsanda! Sassa brassa mandelmassa, Holstein! Holstein! Holstein!

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Klassikernumret av Nova science fiction (nr 15)

novaomslag15Den eminenta tidskriften Nova science fiction har som bekant temanummer ibland, vanligtvis runt någon enskild författare. Just detta nummer bygger dock på en ”enkel men genialisk idé”, som det heter: Att sammanställa de noveller som, genom att komma med nya idéer eller en ny vinkling på en gammal idé, format och förändrat sf, . Sådant är förstås viktigt inom sf, en litteraturform där idéerna står i fokus. Det gäller i synnerhet för sf från den tid som dessa noveller kommer från; den nyaste av dem publicerades 1955 och det rör sig alltså om sf från en tid då formen var outvecklad och framför allt höll till i de billiga pulptidskrifterna, där sådant som personteckning och vackert språk inte ansågs vara särskilt viktigt. Hur har de då stått sig? Är de fortfarande läsvärda av annat än litteraturhistoriska skäl?

Marsiansk odyssé av Stanley G Weinbaum

Den allra äldsta av novellerna publicerades redan 1934 och är också den som känns mest primitiv. Det nya i den består i att detta tydligen var första gången som utomjordingar framställdes som verkligt främmande varelser istället för glosögda monster eller grönsminkade människor. Lyckade beskrivningar av utomjordingar är förstås extremt svåra att genomföra, men också något av det jag uppskattar mest i sf, så det är bara att tacka Weinbaum för att han startade trenden. Här finns också lyckade beskrivningar av flera verkligt främmande utomjordingar, men i övrigt är den ganska dålig. Bl a är en av rymdfararna av franskt ursprung och har en brytning som det tydligen ansågs vara höjden av humor att driva med. En intressant novell, men också tröttsam.

Betyg 3/5 – helt okej

Natten faller av Isaac Asimov

Tänk dig att du bor på en värld där det alltid finns en eller flera solar på himlen, där stjärnorna är en legend och bara en och annan grottforskare upplevt verkligt mörker. Där har du miljön i en av de noveller som är så berömd att till och med jag hört talas om den många gånger. Även här är det fråga om ganska enkelt berättande, men grundidén är så väl genomförd att det lätt går att bortse från. En novell med välförtjänt klassikerstatus.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Någon kvinna född av C L Moore

Ibland känner jag mig mindre stolt över att vara ett sf-fan, t ex när jag får veta att de få kvinnor som tidigt skrev sf använde antingen bara sina initialer eller pseudonymer som författarnamn för att läsekretsen skulle slippa konfrontera det faktum att även kvinnor kan skriva om sådant som vetenskap, rymden, etc. Catherine Lucille Moore var en av dem och redan 1944 skrev hon den novell som jag nog skulle säga är numrets bästa. I ledaren nämns att den är en tidig novell med ett mycket subtilt feministiskt budskap, men framför allt tycker jag att den är ett paradexempel på hur bra sf kan vara när den fokuserar på människors reaktioner på ny teknik, snarare än tekniken i sig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Att med glädje världen försaka av Theodore Sturgeon

Ett annat område som är värt att fokusera på är sf:s förmåga att skildra inte bara ny teknik, utan även nya sätt att leva, oavsett om dessa ny livsstilar beror på den tekniska utvecklingen eller något annat. ”Att med glädje världen försaka” finns med i numret för att den är den första sf-novell som skildrar homosexualitet som något positivt. Novellen är välskriven och har en intressant premiss som utnyttjas väl, om än ej uttömmande. Ändå är det en av de svagare novellerna i numret. Tiden har sprungit ifrån den en aning, karaktärerna är en liten aning för karikatyraktiga och den är en liten aning för tråkig. Bara lite, märk väl, men tillsammans tillräckligt för att den inte ska bli något som stannar i minnet. Annars är Sturgeon en sjysst författare, som bl a skrivit Mer än människa, en lyckad roman om telepater och övermänniskor.

Betyg 3/5 – helt okej

Ett dån av åska av Ray Bradbury

Det finns vissa som tycker att det är jobbigt att läsa sf och när det gäller tidsresehistorier kan jag faktiskt hålla med dem. Att betrakta något för oss så intuitivt enkelriktat och bergfast som tiden som något det går att flytta runt i och manipulera är jobbigt. Men för vissa av oss är det mer av arbetsglädje än slitgöra över det hela. Här har vi iaf den novell som mer än någon annan spred tanken att den som skildrar tidsresor måste ta hänsyn till paradoxer och kumulativa effekter av eventuella förändringar av det förflutna. Den är dessutom välskriven och handlar om dinosauriejakt. För mig räcker det långt!

Betyg 4/5 – rekommenderas

Som bara en mor av Judith Merrill

Här har vi en intressant berättelse som på ett mycket skickligt sätt skildrar den spänning och förväntan det innebär att bli förälder och utspelar sig i en framtid där skadliga mutationer blir vanligare och vanligare. Den lider lite av att den är skriven som en atomkrigsvarning, men är ändå läsvärd, inte minst för att den mellan raderna kritiserar den emotionella och psykologiska effekten av att pappor inte är lika närvarande som mammor under barnens första år (sug på den, Orson Scott ”de minns ändå inget från de första två åren” Card!). För de av oss som är eller vill bli föräldrar kanske den är mer intressant än för andra, men den torde vara läsvärd även för övriga.

Betyg 3/5 – helt okej

Kalla ekvationer av Tom Godwin

Här har vi en novell som jag, i likhet med ”Natten faller”, har hört talas om tidigare. Att den är med beror på att den betraktas som det ultimata exemplet på ”hård”, dvs naturvetenskapligt korrekt sf. Detta beror inte så mycket på att den innehåller tekniska detaljer, utan på att handling och budskap går ut på att naturlagarna är just lagar och att vi människor, trots att vi övervunnit så många av våra biologiska begränsningar, till slut kommer till en punkt där själva verkligheten sätter en gräns för vad som är möjligt, oavsett vad vi tycker om det. Snillrika människor har lärt sig flyga, men de har lärt sig det trots gravitationen, inte genom att upphäva den.

När någon säger ”hård sf” tänker jag spontant på lite träig och tråkig sf, där det iofs går att hitta riktigt svindlande perspektiv, men där individer och deras känslor hamnar i skymundan. Så är dock inte fallet med ”Kalla ekvationer”, tvärtom finns det nog få sf-noveller som bjuder på en sådan känslomässig intensitet. Godwin har inte glömt individen, känslorna eller, för den delen, hur viktiga vårt inre liv kan vara för oss. Men han har heller inte glömt vilken direkt inverkan önskningar, känslor och förhoppningar har på materien: Ingen alls. Dessutom är den en sorts grundkurs i utilitarism. Vore jag filosofilärare på gymnasiet eller högstadiet skulle jag kräva att skolan köpte in en klassuppsättning av detta novanummer och sedan använda ”Kalla ekvationer” som diskussionsunderlag. Även Bradburys och Moores noveller skulle förstås kunna användas så.

Detta är välförtjänt en klassiker och, möjligen med undantag för ”Någon kvinna född”, numrets bästa novell.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Att spela Råtta och Drake av Cordwainer Smith

Något av det roligaste med sf är att kastas in i en obegriplig framtid där alla personer använder obegripliga ord och talar om obegripliga saker för att sedan gradvis få reda på vad som hänt. Tydligen var Cordwainer Smith en pionjär på det området, då han skrev en massa noveller från en sammanhängande framtid, men utan att i varje novell redogöra så noga för bakgrunden. Det tackar vi naturligtvis för, men det jag läst av honom tidigare (en novell vid namn ”Alpha Ralpha Boulevard”) har lidit lite väl mycket av det som var hans andra pionjärsinsats: Ett högtravande och närmast myt-och legendinspirerat språk. Staketet mellan legendlandet och flumighetens förort är mycket lågt byggt och det är lätt att trilla över. I den här novellen håller sig dock Smith på rätt sida och även om han använder sig av in medias res-greppet (eller vad man ska kalla det; det är ju inte fråga om att kastas in i handlingen, utan om att kastas in i en miljö. Kunde jag latin skulle jag passa på att hitta på ett nytt begrepp) får vi tillräckligt med förklaringar för att det ska bli begripligt och roligt att läsa.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Förutom novellerna innehåller numret några recensioner och en ledare, där redaktören lagom kortfattat ger lite historisk bakgrund till novellerna och sätter in dem i ett sammanhang, något som tillåtit mig att verka mer insatt än jag är i denna recension. För att besvara frågorna jag ställde inledningsvis så är detta ett nummer som går att läsa både för skojs skull och för att få inblick i en del av 1900-talets litteraturhistoria. Att ha gett ut detta får ses som en kulturgärning av novaredaktionen!

/Olov L

Millennium av John Varley

En av mycket få irrationella skräckkänslor som jag aldrig drabbats av är dc-10flygrädsla och det kändes mycket lämpligt när jag började läsa Millennium, eftersom den första person vi möter arbetar med att ureda orsaken till flygkrascher. Mindre lämplig var en gnagande känsla av att ha läst detta förr, men det berodde inte på att romanen brast i originalitet, utan på att den bygger på en novell som gick i den första versionen av Nova Science Fiction (från 1980-talet), som jag läst. Om någon inte känner till Nova sf så är den Sveriges enda tidskrift som enbart inriktar sig på att publicera science fiction och som dessutom gör det bra. Den kom ut under några år på 80-talet innan den lades ner och har nu återuppstått och hållit på i några år. Att läsa den är ett måste för alla som vill ha sig ny, översatt sf till livs. Jag rekommenderar alla att leta efter den första inkarnationen på antikvariat och andra ljusskygga inrättningar och att teckna en prenumeration på den nuvarande, inte minst eftersom den ges ut helt idéellt som en sorts kulturgärning (och vilken kulturgärning sen!).

Det var hur som helst ingen nackdel att ha läst Air Raid, som novellen heter, även om det kanske minskar spänningsmomentet en del under romanens första tredjedel eller så. Den dramatiska ironin ökar desto mer för den som vet vad som försiggår. Faktum är att jag skulle rekommendera en läsning av novellen innan romanen, eftersom jag tror att det fungerar åt andra hållet, dvs romanen spolierar novellen och det är fråga om en fantastisk sf-novell som inte bör missas.

7471Men vad handlar det hela om, undrar läsekretsen otåligt. Jo, vår kära kraschutredare, en man med det prosaiska namnet Bill Smith, kallas till utredning av en kollision mellan två flygplan i luften och börjar ana att något är konstigt. Dels är det sådana saker som att alla passagerarnas klockor stannat exakt en timme innan kraschen, dels är det den söta, men plötsligt uppdykande, kvinnan som ingen vet vem det är.

Berättarperspektivet växlar mellan Smith och just den kvinnan, vars märkliga beteende (kan jag berätta utan att avslöja för mycket) till stor del beror på att hon kommer från framtiden och är i högsta grad inblandad i flygkraschen.

Det hela utvecklar sig, något oväntat, till en blandning mellan en tidsreseparadoxhistoria och en romantisk komedi (eller möjligen romantiskt drama, helt sockersött är det inte alltid). Låter det som den ultimata luta-sig-tillbaka-och-låta-sig-underhållaskombinationen? Javisst, det är extremt underhållande och engagerande.

Den främsta anledningen till engagemanget är att historien är skriven i första person (vilket jag alltid är en sucker för) och att Varley lyckas mycket väl med att ge sina två huvudpersoner varsin distinkt röst, som framhäver deras olika personligheter. I efterhand läste jag att Varley, när han fick sitt genombrott, blev känd för sina kvinnoporträtt, även om det tydligen var fråga om något så, för den tidens science fiction, radikalt som att ha med kvinnor i berättelserna öht. Men det här är fråga om wikipediakunskap och jag är inte särskilt insatt i perioden, så anse dig fullklistrad av brasklappar. I vilket fall har vi i Millennium turen att få möta en stark och stenhård kvinnlig huvudperson, samtidigt som hon visar tillräckligt med känslor och svagheter för att bli mänsklig. Faktum är att hon påminner mig om snuten i Richard Morgans Altered Carbon.

Till råga på allt lyckas Varley med det som Stross hade problem med i Accelerando: att kombinera en storslagen (och ganska mörk) vision av mänsklighetens öde med en engagerande berättelse om individerna som befinner sig i händelsernas mitt.

Att det inte blir högsta betyg beror mest på att den grundläggande idén iofs är briljant men presenterades redan i novellen och att inte mycket nytt i idéväg tillförs. Men Varley gör verkligen det mesta av handlingen utan att för den sakens skull dra ut på handlingen längre än vad den håller för, vilket är nog så föredömligt i vår tid av 800-sidors böcker (Millennium är avklarad på drygt 200 pocketsidor).

Boken har också filmats, vilket för en gångs skull verkar vara en bra idé, med tanke på romanens mycket filmiska upplägg. Men jag har inte sett filmen och kan inte uttala mig närmare om den.

Jag rekommenderar Millennium varmt till den som vill läsa en snabbt och väl berättad tidsresehistoria med stort känslomässigt engagemang och en bra grundidé. Den skulle nog även funka bra som inkörsport för den som inte läst så mycket sf tidigare.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L