Mat i fantasy?

Hallå, vi måste prata om maten i fantasylitteraturen. Finns det inte mustiga skildringar från gästabud och grillade galtar så är det inte riktig fantasy, eller? En del författare tar verkligen i så att de spricker när de ska beskriva maten andra är lite mer sansade och låter inte sina karaktärer utsättas för de mest galna kulinara upplevelserna.

…”Vad är det där? Te! Nej tack! Litet rött vin blir nog bra till mig.”
Till mig också , sade Thorin
Och hallonsylt och äppelkaka, sade Bifur
Och fruktpastejer och ost, sade Bofur
Och fläskpaj och sallad, ade Bombur
Och mer sötebröd –och öl- och kaffe, om det går bra, ropade de andra dvärgarna”

-Hobbiten av Tolkien sida 17.

Att prata om mat och dryck är ett väldigt effektivt knep för att få oss läsare att sjunka in i berättelsen och relatera till karaktärerna, alla äter vi mat. Det brukar kunna kurra rätt bra i min mage när jag läser vissa böcker, en favoritförfattare när det gäller mat (och svordomar!) är Scott Lynch som alltid brer på rejält i sina beskrivningar.

Calo och Galdo drog bort fuktiga dukar från serveringsfat och skålar så att måltiden för första gången uppenbarades i sin helhet. Där fanns verkligen korvar, prydligt skivade och stekta i olja med päron skurna i fyra bitar. Där fanns halva röda paprikor fylda med mald mandel och spenat; knyten av tunt bröd vikta kring kycklingbitar och friterade tills brödet var genomskinligt som papper; kalla svarta bönor i vin och senapssås. (det fortsätter i en halv sida till!)

-Locke Lamoras lögner av Scott Lynch sida 118.

En annan författare som jag älskade som ung, Brian Jacques, hade alltid fantastiska måltider i sina böcker. Samlade i klostret Redwall ägnade sig allsköns skadedjur åt otroligt mysiga middagsbjudningar och det var ett tydligt tecken på att de snälla djuren åt vegetariskt medan de elaka mårddjuren struntade helt i sina matvanor.

Eftermiddagsteet på Redwall var alltid mycket gott. De möss som var klosterbröder och klostersystrar satt bland de andra i stora hallen. Det gjordes aldrig någon åtskillnad på rang eller släkte: alla var Redwallbor och alla var vänner, och de umgicks fritt med varandra och delade den utsökta måltiden. Varma scones, hasselnötsbröd, äppelgele, ängsgrädde, rödvinbärstårta, myntate och jordgubbsdryck avnjöts i stora mängder.

-Salamandastron av Brian Jacques sida 22.

När vi pratar mat i böcker så går det ej att hoppa över George RR Martin, den gubben beskriver mat nästan lika ofta som han skriver om bröst. Han har dessutom inspirerat till riktiga kokböcker så att du själv kan laga maten. The inn at the crossroads (http://www.innatthecrossroads.com/) är en fantastisk sida och kokbok med imponerande många recept från Martins böcker, mat att både bli sugen på och äcklad av om du frågar mig.

Ölet var brunt, brödet svart och grytan gräddvit. Hon serverade den i en tallrik av urholkat bröd. Grytan bestod av purjolök, morötter och korngryn, vita och gula rovor och dessutom musslor, bitar av torsk och krabbkött i en tjock sås gjord på grädde och smör. Det var mat av det slag som värmer ända in i märgen, precis rätt mat för en våt, kall kväll.

-Drakarnas dans av George RR Martin sida 152.

Har jag missat någon som är duktig på matfantasy? Går det skriva bra fantasy utan mat?

/karl

The Hobbit x 3

Jag återvänder till ämnet The Hobbit och dess olika inkarnationer på film och TV. Den här gången tänker jag avhandla tre olika adaptioner varav en är riktigt bra. Vi börjar med den:

Nedanför hittar ni prologen till en rysk animerad version från ca 1994. Bolaget som gjorde den heter Argus International och regissören heter Roman Mitrofanov. Filmen titel är inte The Hobbit eller Bilbo utan The treasure under the mountain. De ca sex minuterna är nog tänkta att sälja in filmen till eventuella utländska investerare. Enligt en rysk bloggare så övergavs antagligen arbetet på filmen p.g.a en växande insikt om hur copyright fungerade i den fria världen. Under Sovjettiden så tog man vad man ville och använde som man ville. Otaliga är de ryska utgåvorna av olika litterära verk som publicerades utan författarens tillstånd och utan ersättning. I det här fallet är det lite synd att man inte fortsatte med arbetet för det finns äkta talang i den här filmen. Tekniken är intressant då man tycks blanda vanlig cell-animering med stop motion kollage. Jag hade gärna sett hela.

Nu flyttar vi oss en aning västerut. 1993 sändes en finsk tv-serie baserad på The Hobbit och LOTR i nio avsnitt. Serien hette Hobitit (Hobbitarna) och skapades av regissören Timo Torikka och manusförfattaren Toni Edelmann. Man kan bara undra hur YLE tänkte när de gav grönt ljus till ett sånt ambitiöst projekt. Jag har svårt att tro att SVT ens i sina vildaste drömmar skulle godkänna något sådant. Jag har inte sett hela serien än men den finns på youtube med engelska undertexter och jag måste erkänna att det inte är så helkasst som man kunde tro. Den har atmosfär och känsla för materialet och fungerar förvånansvärt bra trots begränsningar i budget.

Det bästa, eller underligaste har jag sparat till sist. Medan jag letade information om den animerade ryska versionen så snubblade jag över en länk till en produktion som inte liknar någon annan. Det finns nästan ingen information på engelska att tillgå men det jag vet är att Sovjetisk tv 1985 gjorde en live action version av The Hobbit, gissningsvis helt utan tillstånd från Tolkiens släktingar. Jag har inte orkat se hela men jag kan rekommendera att ni spolar fram till ca 27 minuter då ni får se dansande goblins. Jag skulle verkligen vilja veta mer om den här så alla rysktalande läsare kan väl kolla runt? Den finns inte på IMDB och omnämns med en mening på wikipedia. Här finns grundforskning att utföra.

I sista delen av den här artikeltrilogin kommer jag titta närmare på Rankin/Bass animerade version från 1977.

//Stefan

The Hobbit – animerad film från 1966

Nyligen dök en version av The Hobbit som jag inte tidigare kände till upp på nätet. Det handlar om en 12 minuter lång animerad film från 1966. Den gjordes på bara en månad och visades bara en enda gång. Filmen var ett beställningsjobb från producenten Bill Snyder som då hade filmrättigheterna till The Hobbit och även alla andra verk av en viss obskyr språkprofessor.
I USA säger copyright-lagarna att den som säljer rättigheterna till ett verk har rätt att stipulera hur lång tid en producent har på sig att få igång ett projekt. Klarar han inte tidsramen så återgår rättigheterna till de forna ägarna som då kan sälja dem igen.
Snyders rättigheter till ALLA Tolkiens verk skulle gå ut 1966 så han hade bråttom. Enter Gene Dietch. En del bloggar tycks ha fått för sig att Dietch var animatören som skapat Tom & Jerry. Hur det lyckats glömma bort Hannah & Barbera är för mig ett mysterium. Dietch var en framgångsrik animatör med stora bolag i ryggen. 1960 hade han fått i uppdrag att återuppliva Tom & Jerry främst för exportbruk. Det lustiga är att han tydligen inte sett så värst många T&J-filmer och dessutom tyckte ganska illa om dem p.g.a allt våld. De 13 filmer han och hans tjeckiska studio producerade 1960-62 anses vara de sämsta från T&J:s klassiska era. Figurerna är klumpigt tecknade, ljudet vansinnigt dåligt och karaktärerna helt annorlunda.

1965 hade Ace books släppt sin piratupplaga av LOTR i pocket och den blev en omedelbar succé. Böckerna älskades av den framväxande flower power/hippie-rörelsen och kulten var snabbt ett faktum. Självklart blev Snyder stressad när han insåg vad han höll på att förlora så för 10000 dollar såg han till att inleda sin produktion av Tolkienfilmer.
The Hobbit från 1966 är en underlig liten film. Smaug har döpts om till Slag och någonstans på vägen bestämde sig Dietch för att skriva in en prinsessa i historien.
Dietch skriver i sin självbiografi (som finns online):
”We were well into The Hobbit screenplay when The Lord of The Rings came out in paperback editions. Having assumed there was only The Hobbit to contend with, and following Snyder’s wish, we had taken some liberties with the story that a few years later would be grounds for burning at the stake. For example, I had introduced a series of songs, changed some of the characters’ names, played loosely with the plot, and even created a girl character, a Princess no less, to go along on the quest, and to eventually overcome Bilbo Baggins’ bachelorhood! I could Hollywoodize as well as the next man…”

Filmen blev klar i tid och visades bara offentligt en enda gång. Snyder sålde tillbaka rättigheterna till familjen Tolkien och var nog rätt nöjd med det. Nästa gån The Hobbit dök upp som film så var det Rankin/Bass lång bättre version från 1977. Den återkommer vi till någon annan gång. Hursomhelst så här har ni hela The Hobbit från 1966:

//Stefan

Omslagsnostalgi

Inledning

Bilden här bredvid är hämtad från en internetauktion och väckte starka minnen hos mig. För mig är detta det Riktiga Omslaget till Sagan om ringen. När jag var sju eller åtta år fick hela lågstadieklassen, en och en, gå till en talpedagog, en rest från tiden då dialekter och minoritetsspråk skulle utplånas och barnen fick stryk av läraren om de pratade jamtska eller tornedalsfinska under skoltid. På min tid slapp vi sådant, men vi skulle ändå lära oss uttala ”riktig svenska”. Vilket säkert hade sina fördelar, inte minst för de som slapp stigmatiserande egenheter som t ex läspning. Att kunna uttala många ljud har säkert andra fördelar också, så det är inte min mening att på något sätt dissa talpedagogik, även om det kan vara bra att minnas att den, liksom det mesta, kan ges en lätt imperialistisk tillämpning.

Sentimentala barndomsminnen (kan hoppas över av känsliga läsare)

Istället ville jag berätta att talpedagogen jag träffade hade, sig ovetande, en tämligen stark inverkan på min läsning. För att avgöra om jag hade några talfel var han ju tvungen att få mig att prata och när han fick höra att jag tyckte om att läsa (sedan jag nämnt att jag gillade Trollkarlens hatt och han genast vetat att det är en muminbok hade han vunnit mitt förtroende) nämnde han att hans tonårige son, som också gillade muminböckerna, just hade läst en bok som hette Sagan om ringen och höll på med någon av uppföljarna.

Jag hade för mig att jag sett den där ringboken i mina föräldrars bokhylla och när jag kom hem letade jag upp den. Den hade ett suggestivt men inte abstrakt omslag (se ovan), som tilltalade en liten knatte på väg att utveckla full nördighet, och utmärkte sig i övrigt genom att vara i mycket dåligt fysiskt skick. Jag fingrade försiktigt på den nästan lossnade baksidan och slog upp den på det ställe som föll sig naturligt, nämligen där den delats på mitten.

Några personer hade slagit läger bland en massa vidunderliga statyer och någon skulle till sjunga en visa med händerna på ryggen ”som en skolpojke som ska till att läsa upp något inför klassen”. Själv förknippade jag händer på ryggen med Professor Balthazar snarare än läxförhör, men att få inblick i andra seder var något av det jag gillade med att läsa skönlitteratur.

Sedan öppnade jag boken för att läsa i början av den (vilket var nästan omöjligt utan att förstöra den ännu mer) och vad fann jag där om inte kartor?! Talpedagogen hade förvisso sagt att böckerna var bra, men att upptäcka att någon kunde gå så långt som till att rita kartor över sina påhittade länder var en omtumlande upptäckt! Med tanke på hur klyschig kartgrejen är inom fantasygenren känns det nästan lite genant att det var den som tilltalade mig så mycket från början. Lite märkligt är det också att det kändes så nytt och fräscht. Slår du upp de första sidorna i Trollkarlens hatt så finner du  ju en karta över Mumindalen. Icke desto mindre var det en stor upplevelse och, om man inte räknar sådant som har med direkt interaktion med verkliga personer att göra, som t ex att bli förälder, den mest svindlande upplevelsen i mitt liv. Vilka möjligheter!

Bilbo Baggins, talpedagog

Alltså satte jag så småningom igång med att läsa trilogin, vilket, pga att jag dels var ovan vid att läsa Tjocka Böcker, dels hade den som bok att plocka upp när jag inte läste något annat, tog nästan två år, ungefär lika lång tid som Frodo och Sam behövde för att ta sig från Fylke till Orodruin. Sen ville jag förstås läsa mer av samma sort och här sitter jag nu, cirka två decennier senare, och bloggar om fantastik. Talpedagogen fick, i min fantasi, låna ut sitt utseende till Bilbo, vilket av en slump gjorde honom rätt lik Bilbo i Ralph Bakshis filmatisering av Sagan om ringen.

I efterhand kan jag tycka att omslaget inte är det bästa. Faktum är att jag får svåra svensexevibbar av det. ”Höhöhö, nu får vi se hur han klarar sig hem med en plastsäck över huvudet.” Dessutom förstår jag att jag hade kommit in på fantasyspåret ändå. Boken stod ju där i föräldrarnas bokhylla och bara väntade, medan den stora vågen av fantasyutgivning stod och stampade av sig snön på bron. Men romantikern i mig vill förstås ändå tro att det en dag dök upp en hobbitättling på en skola i norra Sverige  och öppnade magins dörrar framför ett storögt barn.

Huvudfrågan (bör läsas och kommenteras av samtliga)

Nu undrar jag följande: Finns det andra som har starka relationer till en viss upplaga av en bok, eller en punkt som kan beskrivas som en vattendelare i läslivet? Hur kom du in på just fantastik?

/Olov L

Sauroooon, kom och äääääät!

Efter att av en slump ha hört ett barn tilltalas med namnet Legolas började jag och sambon leka lite med Statistiska Centralbyråns namnsökningsfunktion. Några Tolkien-inspirerade namn (i någon sorts topplisteform) är:

 

125 personer i Sverige heter Arwen, varav 29 har det som tilltalsnamn.

54 personer i Sverige heter Bilbo, varav 13 har det som tilltalsnamn.

34 personer i Sverige heter Eowyn, varav 7 har det som tilltalsnamn.

44 personer i Sverige heter Legolas, varav 6 har det som tilltalsnamn.

25 personer i Sverige heter Gandalf, varav 6 har det som tilltalsnamn.

43 personer i Sverige heter Aragorn, varav 3 har det som tilltalsnamn.

22 personer i Sverige heter Frodo, varav 3 har det som tilltalsnamn.

36 personer i Sverige heter Galadriel, varav 2 har det som tilltalsnamn.

6 personer i Sverige heter Sauron, varav 2 har det som tilltalsnamn.

13 personer i Sverige heter Gimli, varav 1 har det som tilltalsnamn.

2 personer i Sverige heter Radagast, varav 1 har det som tilltalsnamn.

17 personer i Sverige heter Vidstige, varav ingen har det som tilltalsnamn.

3 personer i Sverige heter Peregrin, varav ingen har det som tilltalsnamn.

3 personer i Sverige heter Samwise, varav noll personer har det som tilltalsnamn.

2 personer i Sverige heter Bombadill, varav ingen alls har det som tilltalsnamn.

2 personer i Sverige heter Meriadoc, varav inte en kotte har det som tilltalsnamn.

1 person i Sverige heter Boromir, varav ingen har det som tilltalsnamn.

1 person i Sverige heter Eomer, varav ingen har det som tilltalsnamn.

Frågan är hur vi ska tolka detta. Att Arwen kommer först är kanske inte så förvånande, eftersom det både a) låter som ett riktigt namn och b) är riktigt snyggt, vilket gör det mindre konstigt, något som de flesta föräldrar (men uppenbarligen inte alla) anser vara hyfsat viktigt när de namnger sina barn. Det kan konstateras att Bombadill är det enda namnet på listan som en man och en kvinna har som förnamn. Annars föjer namnvalen könsgränserna, då alla som heter Arwen är kvinnor, alla med namnet Aragorn är män, alla som heter Gandalf har skägg, etc.

Apropå skägg har alla valt att tolka Gimli som ett mansnamn, trots att dvärgen ifråga i princip skulle kunna vara kvinna, med tanke på Tolkien-dvärgarnas idiosynkratiska hållning till kön. Visserligen används manligt pronomen i böckerna, men hela verket ska ju föreställa en översättning till engelska från Adûni, så som jag ser det finns det gott om tolkningsmöjligheter för den hågade. Folk är så jämrans konservativa, helt enkelt.

Kanske är förekomsten av Vidstige en tyst protest mot nyöversättningen av Tolkiens böcker? Iofs är det möjligt att han heter detsamma i den nya översättningen, vad vet jag, ser jag ut som någon sorts kunskapsbank, eller? I vilket fall är Vidstige knöligt att uttala, men ändå en rätt sjysst översättning av originalets Strider. Det ska också nämnas att tio personer har Vidstige som efternamn.

Att Bilbo hamnar så högt på listan beror förmodligen på att det etablerades som svenskt förnamn för relativt länge sedan, långt innan filmerna av Peter Jackson kom ut, något som jag antar påverkat många av de övriga. Själv är jag lite extra glad att Radagast finns med. Jag har alltid gillat honom. I grunden god men upptagen av oväsentligheter och extremt lättlurad; sådana är vi, Radagast den Brune och jag.

/Olov L