Den västerländska kanon

Ett ofta omdiskuterat begrepp inom litteraturvetenskapen är den västerländska kanon, alltså den samling litterära verk som anses ha format västerländsk kultur och  vara av högsta konstnärliga värde. De böcker som i vardagstal kallas klassiker är också de som är en del av kanon, om vi förenklar något. Frågan om vilka böcker som är de allra bästa är förstås kontroversiell och det finns många sätt att förhålla sig till kanon, varav några är följande:

1. Kanon har sammanställts av de skarpaste hjärnorna under, bokstavligt talat, årtusenden och består av de verk som ställer sig över trender och politiska kontroverser. Istället lär de oss något om de, eventuellt biologiska, egenskaper som förenar mänskligheten, som utgör den mänskliga naturen. Därför är verken i kanon objektivt bättre läsning än icke-kanoniska verk och de som påstår annat saknar tillräcklig bildning för att förstå sitt eget bästa, alternativt har påverkats av illvilliga politiska demagoger.

2. Idén att vissa verk skulle vara objektivt bättre än andra är en tankemässig relik från tiden då den breda allmänheten föraktades av överheten. Det kan ha uppstått konventioner om vad som utgör ”god litteratur”, men kanon är i grund och botten ett subjektivt urval med liten om någon förankring i verkligheten.

3. Det kan finnas praktiska fördelar, åtminstone inom högre utbildning, med att ha en lista över standardverk, men kanon har tyvärr utformats av de dominerande grupperna i samhället, det vill säga i stort sett av vita, europeiska män, som också valt ut verk av andra vita, europeiska män. Därför bör kanon vidgas för att innefatta skildringar av t ex kvinnors erfarenheter, alternativt kan den monolitiska kanon erättas av flera alternativa listor.

4. Kanonkonceptet är jättebra, men har fått dåligt rykte på grund av att ingen frågat den som vet bäst, nämligen mig!

Om vi har som hypotes att inställning nummer 4 är den mest sansade blir det lätt att definiera den västerländska kanon: Den består av de verk som fått högsta betyg i recensioner på Drömmarnas berg.

Här nedan presenterar jag med glädje, för första gången i världshistorien, den nyligen påbörjade västerländska kanon. Dessa verk är de som det är vår moraliska plikt att påtvinga barbariska folk sedan vi invaderat dem och lagt beslag på deras naturresurser infört fred, frihet och demokrati i deras hemländer.

Romaner:

Bakker, Scott: Neuropath

Benford, Gregory: Across the Sea of Suns

Chabon, Michael: The Yiddish Policmen’s Union

Joyce, Graham: Memoirs of a Master Forger

Lovecraft, Howard Phillips: Skuggan över Innsmouth

Mieville, China: The City and the City

Samuelsson, Tony: Jag var en arier

Noveller:

Sheldon, Alice: ”Ett ögonblicks kort smak av varande” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Sheldon, Alice: ”Parasitflugelösningen” (finns i nr 10-11 av Nova Science Fiction)

Icke-fantastik:

Díaz, Junot: The Brief Wondrous Life of Oscar Wao

Leve kanon! Leve oss!

/Olov L

Annonser

Jag var en arier (2009) av Tony Samuelsson

I Jag var en arier möter vi det klassiska Hitler vann-scenariot ännu en gång, vilket förmodligen är den alternativhistoriska utgångspunkt som använts flest gånger av alla. Och varför skulle den inte användas om och om igen? I efterordet till Jag var en arier talar Tony Samuelsson om tiden efter andra världskriget som en moralisk omdaning av samhället. Jag är ingen historiker, men utifrån det lilla jag vet tycker jag att det är mycket träffande beskrivet. Nazismen och Hitler uppfattas som inte bara hemska, utan som  Ondskan Själv, på en närmast metafysisk nivå. Att de nazistiska idealen är självklara avskräckande exempel är för de flesta av oss närmast en truism. I diskussioner, särskilt på nätet, talas det om reductio ad hitlerum, misstaget att tro att något är förkastligt bara för att det kan jämföras med Hitler. Både min och mina föräldrars generation är födda i en värld som är kvalitativt annorlunda än den som mina mor- och farföräldrar växte upp i.

Det är alltså inte konstigt att Hitler vann-scenariot är så intressant. Samuelsson lyckas dock tillföra något väsentligt, tycker jag. Romanen utspelar sig på 1970-talet i ett Sverige som villigt uppgick i Tredje Riket sedan nazisterna krossat Sovjetunionen, även om det fanns motståndsfickor, där bl a Stig Dagerman och grupper av ”kvinnosakskvinnor” var viktiga noder. Sedan krigsslutet har Hitler avlidit, som i Mannen i det höga slottet av Philip K Dick, men den efterföljande maktkampen är i Samuelssons roman sedan länge över och den som gick segrande ur striden var – Albert Speer! Javisst, arkitekten som var den av nazistledarna som fick mildast straff under Nürnbergrättegångarna, är i Jag var en arier Führer över Tredje Riket och i praktiken det kontinentala Europas envåldshärskare. Detta gör Samuelssons vision intressant, eftersom nazismen under Speer är annorlunda än ”Hitlerismen”. Våldsdyrkan och anti-intellektualism är nedtonade och i Sverige finns ett parlament som består av handplockade ledande forskare och konstnärer. Genom att göra nazismen till en fraktionerad och nyanserad ideologi lyckas Samuelsson få sin skräckvision ovanligt trovärdig.

Inte sedan just Mannen i det höga slottet, som ju är den självklara jämförelsepunkten, har jag läst en sådan insiktsfull och därmed skrämmande skildring av hur det skulle vara att leva vardagsliv i en nazistisk diktatur. Men till skillnad från Dicks roman utspelar sig Jag var en arier nästan helt och hållet bland det ledande skiktet, som inte behöver bekymra sig alltför mycket över att bli skickad till arbetsläger, så länge de är artiga och håller käften inför sina överordnade, så fasorna kommer bara i glimtar.

I SvD:s recension muttras det om att namngivna, offentliga personer ”skrivs in i det nazistiska sammanhanget”, men sådant är enligt mig nödvändigt för att fullfölja tanke-experimentet. När vi läsare konfronteras med att Eva Rydberg skulle ha kunnat göra nazifars är det nästan omöjligt att inte fundera över vilken roll vi själva skulle ha spelat. Sådant är viktigt, inte minst eftersom en ny framtid skapas hela tiden. Vilken roll ska du spela där?

För den som kan tänkas gilla en roman om en ung mans sökande efter sitt ursprung, skrivet på en stillsam men mycket ledig och i bästa bemärkelsen lättläst prosa är Jag var en arier ett fynd! Övriga kan gott läsa den ändå, för sådan här bra, svensk alternativhistoria är vi inte bortskämda med.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L