Hugo-romanerna, del 5 av 5 – Wheel of Time och slutord

Lord-of-chaosTill sist är det väl dags att säga något om Sagan om drakens återkomst, i och med att serien i sin helhet nominerats i år. Eftersom det i Hugo-prisets barndom var vanligt att romaner först publicerades som följetonger i tidskrifter finns det en regel som säger att ett verk som publicerats i flera delar kan vinna pris för det år då den sista delen publicerades. Något Wheel of Time-fan upptäckte detta och kallade in stödtrupperna, som slöt upp och nominerade sitt favoritepos. En del Hugo-afficinados har muttrat missnöjt om detta, men sådana är reglerna. Jag kan förstå att det känns konstigt att ge ett årspris till ett verk som publicerats under större delen av vår livstid, men den nedlåtande attityden mot Robert Jordan-fansen som jag sett här och där verkar desto dummare. Ska ord om dålig smak tas på allvar ska de komma från en grupp som inte reflexmässigt nominerar precis allt som Charles Stross och Seanan McGuire spottar ur sig.

Robert Jordan

Robert Jordan

Själv började jag läsa Robert Jordan när jag var en spinkig tonåring och nu sitter jag här med kulmage, bolån och avkomma. När jag hade läst mellan en tredjedel och hälften av berättelsen tog jag en paus som fortfarande pågår. Hade jag haft trehundra sidor kvar hade jag gärna läst klart. Femhundra sidor, visst. Åttahundra? Mnja, när jag pensioneras kanske. Men det återstår tusen sinom tusen sidor.

Naturligtvis kommer jag att bedöma bokserien utifrån att det är en bok jag lagt bort och förmodligen aldrig kommer att plocka upp igen. Med det sagt kan jag förstå att folk gillar den. Säga vad man vill om Jordan, men han har gjort sin research och väver glatt in precis alla myter och samhällsskick han känner till i sitt epos. Han inför också nya fantasy-element i lagoma doser, så att världsbyggandet aldrig blir tråkigt. Dock är det väl delvis det som är problemet. Han bara bygger och bygger. Och bygger. Jag, som tycker att tjugo sidor är lagom längd för en bra historia, blir lite avskräckt. De sista delarna, som Brandon Sanderson skrev efter Jordans anteckningar, har jag inte läst, förstås, men jag hoppas att Sanderson varit bra på det som var Jordans svaghet – att knyta ihop säckar och avsluta trådar.

Brandon Sanderson

Brandon Sanderson

Sen har vi detta med manligt och kvinnligt. Det är kul att det finns så många kvinnliga figurer i Drakens återkomst men desto svårare att bortse från att grundinställningen i deras interaktion med männen är att män och kvinnor aldrig kan kommunicera ordentligt, nästan aldrig har samma mål i livet och bara blir irriterade om de tvingas försöka förstå varandra. Den sortens vardagssexism blir väldigt tröttsam i längden.

Oljiga Olov intergalaktiska vadslagningsbyrå!

Alla verkar helt säkra på att Wheel of Time-serien kommer att vinna. Själv har jag inte känt mig riktigt lika säker, om inte annat så på grund av rösträkningssystemet. Om inte en av de nominerade får egen majoritet kommer man att börja räkna andrahandsrösterna och det är där jag tror att Mira Grants Parasite har en chans. Hennes bok känns helt enkelt som en sådan som alla kan gilla till viss del och jag tror att vilken kandidat som än åker ut först så kommer det att ge Parasite många röster. Men förmodligen har jag fel. Inget kan stoppa WoT-horderna och den kommer att få egen majoritet. Vi får hoppas att de läst Brandon Sandersons kloka inlägg, där han uppmanar dem att ta omröstningen på allvar och läst de övriga nominerade verken. Om de i sådana fall fortfarande gillar WoT bäst är det bara för oss att välkomna dem in i gemenskapen och applådera glatt när Sanderson tar emot priset.

Detta för oss till en viktig fråga. Det finns en inte helt genomtänkt regel som säger att en kandidat (eller kategori, minns inte vilket) måste ha en viss procent av de totala antalet inlämnade röstsedlar för att priset ska kunna delas ut. Eftersom det kommer att rösta väldigt många i romankategorin kommer alla andra kategorier att behöva alla röster de kan få. Alltså: Rösta i alla kategorier, annars riskerar prisutdelningen att bli världens största antiklimax och alla de hoppfulla nominerade får gå hem utan pris, trots att de fått tillräckligt många röster för att vinna vilket annat år som helst! Sannolikt kommer regeln senare att ändras från procent till absoluta tal, eftersom folk ofta kan känna igen dumhet när de ser den.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Trevligt att ni orkat läsa ända hit! Nu ska jag läsa det sista och fila på min röstsedel. Omröstningen avslutas den 31 juli och ceremonin hålls den 17 augusti. Den senare kommer att livestreamas för oss som inte kommer att delta i vår köttsliga form. Ha det bra och leve Hugon!

/Olov L

Annonser

Hugo-romanerna, del 2 av 5 – Parasite av Mira Grant

ParasiteDe två övriga nominerade sf-romanerna utspelar sig nästan ofattbart långt fram i tiden, men Parasite är uppfriskande nog en medicinsk thriller från en nära framtid. Om några år har de flesta sjukdomar botats genom att en genmanipulerad parasit tillförts till människors tarmsystem, en parasit som sen håller koll på människans hälsa. Naturligtvis finns det redan från början aningar om att något är på väg att gå fel.

Det är mycket som jag gillar med Parasite. Huvudpersonen är den första männsika som, efter en trafikolycka, räddats från hjärndöd av sin parasit och har därför blivit något av en försökskanin för det företag som utvecklat parasiten. Hon har en distinkt röst från början och klarar av att sätta ned foten och kräva att bli tagen på allvar, samtidigt som hon påverkas trovärdigt av de omtumlande hemskheter hon utsätts för. Framför allt är det skönt att läsa en författare som tar sociala relationer på allvar och låter dem vara så irriterande och komplicerade som de kan vara i verkligheten. Jag gillar också att hon gjort ett ambitiöst försök att skriva en zombieroman utan att någon gång använda ordet zombie. Hon har tagit ett eget grepp om genren och tänkt ut den medicinska bakgrunden på ett föredömligt noggrannt sätt.

Tyvärr kan det bli lite mycket av andra grepp. Mira Grant (eller Seanan McGuire, som hon egentligen heter) är en populär författare av den typ om vilken man brukar säga att fansen skulle läsa hennes tvättlistor [1] om de publicerades. De skulle även nominera dem till Hugo-priset. Särskilt i början är det ett väldigt upprapande av meningslösa detaljer och oändliga rader av restaurangbesök. Tvättlistor är det inte, men ibland känns det som att läsa en restaurangmeny, i synnerhet som språket inte är något anmärkningsvärt, även om Grant skriver bra dialog. Har någon sagt åt henne att man inte ska låta berättelserna utspela sig i ett vakuum, vilket fått henne att tro att det är viktigt att vräka ur sig beskrivningar av varenda liten detalj, utan att hon förstått att sådana beskrivningar är genuint svåra att göra bra?

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Sen har vi problemet att slutet presenteras som en twist, trots att den varit uppenbar sen kapitel två, eller så. Man kan även undra hur trovärdigt det är att en psykolog skulle prata med sin klient om drömtolkning, vilket får mig att fundera över hur mycket Grant har på fötterna när det gäller de övriga medicinska spekulationerna. Visst finns det säkert psykologer som fortfarande håller på med drömtolkningar, men de faller alla inom kategorin dåliga psykologer, med ungefär samma trovärdighet som en astronom som ställer horoskop. Men det jobbigaste är som sagt restaurangmeyerna. Detta är en kortroman på hundra sidor som dragits ut till det tredubbla. Eller så kanske man kan kalla det för en prolog, för även detta är första delen i en trilogi. Trots att den därför tar slut just som det intressanta, det man inte kunde sluta sig till av de första trettio sidorna, ska börja har jag ingen större lust att fortsätta läsa.

/Olov L

[1] Vad nu en tvättlista är. Måste vara något de har i USA.

Betyg: 2/5 – godkänd