The Road (2006) av Cormac McCarthy

Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.

Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.

Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.

Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.

Betyg: 5/5 – Mästerverk

/Olov L

Annonser

Parable of the Sower (1993) av Octavia Butler

När min hemstad äntligen fick en plats i riksnyheterna utan att det hade med skidsport att göra var det tyvärr i ett ännu mindre muntert sammanhang: En parasit vid namn Kryptosporidium hade hittat ner i det kommunala dricksvattnet. Detta är naturligtvis inte så roligt, men det gäller att se något positivt med utbrottet: När en livsviktig resurs som vi är vana att få serverade plötsligt inte finns där, åtminstone inte lika lättillgänglig som vanligt,  går det att lära sig något om vårt moderna samhälles sårbarhet. Efter några dagars kraftigt illamående och sprängande huvudvärk började jag dock undra om den lärdomen var värd besväret.

Ett bättre sätt att få insikt om hur viktigt det är att ha friskt vatten är att läsa den postapokalyptiska romanen Parable of the Sower av Octavia Butler. Den tar sin början i Kalifornien år 2024 (om fjorton år; sug på den), när den globala uppvärmningen och oljekrönet börjat påverka världen på allvar. Som bekant kommer vi, såvida vi inte gör enorma tekniska landvinningar väldigt snart, att tvingas leva i ett samhälle där det du behöver för att överleva i stort sett produceras inom några kilometer från ditt hem. Man kan fråga sig hur det kommer att gå, vilket alltså är vad Octavia Butler gjort, för att sedan svara med en roman.

I just södra Kalifornien, som jag, utan att vara jättebra på geografi, har för mig är något av en uppodlad, konstbevattnad öken är det färskvatten som är en av de stora bristvarorna, vilket vi i Sverige åtminstone har gott om, ja, utom i Östersund just nu, förstås. Samtidigt finns det en massa c-vitaminkällor, typ apelsiner, och nötter som vi i norra Sverige bara kan drömma om den dagen våra kompisar i Mellanöstern bestämmer sig för att strypa oljeexporten. Och, ja, Parable of the Sower är en sådan där framtidsskildring som är så levande och realistisk att det är omöjligt att läsa den utan att fundera över var man själv kommer att vara och hur man skulle klara sig. Butler är cynisk som tusan, utan att för den delen vara det minsta nihilistisk, och inser bland annat att den som vill överleva i hennes hårda framtid gör bäst i att vara beväpnad. Detta är en annan fördel med att bo i Sverige: Om samhället kollapsar kommer inte 90 % av befolkningen att slentrianmässigt gripa efter sina handeldvapen. Faktum är ju att de händer som faktiskt börjar famla efter vapen inte kommer att ha några att greppa hemmavid, ja, utom här i Jämtland, förstås.

Jag svamlar, vilket är lätt hänt efter några dagars urlakning, men framför allt efter en sådan omtumlande läsupplevelse som Parable of the Sower faktiskt är. Den har allt man kan begära: En stark hjältinna, ett språk som är perfekt avvägt för att passa berättaren, en stenhårt realistisk men samtidigt visionär grundsyn på mänskligheten samt en handling som gör att man glider genom boken i ett nafs och riskerar att missa busshållplatser och lunchrasters avslutande för att den är så spännande. Den anbefalles snarare än rekommenderas!

Betyg: 5/5

/Olov L

Legion (2010)

regi: Scott Stewart

skådespelare: Paul Bettany, Dennis Quaid, Josh Lucas, Kate Walsh, Kevin Durand, m.fl.

En liten brokig skara håller stånd i ett dammigt hak någonstans i den Nordamerikanska öknen. Utanför väntar horder av besatta människor på att få slita dem i stycken. Gud har förlorat förtroendet för mänskligheten och nu ska jordens rensas på homo sapiens. Men en i skaran bär på ett barn som kan bli den nya frälsaren och rädda mänskligheten.

Legion levererar ett habilt hantverk men lämnar tyvärr mycket annat att önska. Den kristna mytologin man spelar på snurrar ihop sig och förlorar det mesta av sin potential när man vrider och skär i den för att få den att passa i actionmallen. Att ersätta de mer klassiska hjärndöda zombisarna med demoniskt besatta är inte så orginellt som filmskaparna vill få det till att verka. Inte ens med den lilla twist angående deras egentliga natur som droppas en bit in i filmen. Irriterande blir det när dessa till synes intelligenta monster mest beter sig som posernade tonåringar och hade, om de för ett ögonblick tänkte till, kunnat besegra filmens protagonister i ett nafs. Men då hade det ju blivit en kort film. Över lag hanterar filmen de övernaturliga elementen som en häftig yta att baka skräckeffekter och lite annorlunda action på. Legionerna från annorstädes blir inte mer än en köttig massa för filmens hjältar att öva automateldsskytte på. Tror ni att filmens mörkhyade karaktärer överlever?

Lite märkligt att filmen lyckats samla så många begåvade skådespelare. Nu tillåter manuset inga djupare rolltolkningar. Så även om ingen gör bort sig så satt jag efter ett tag och undrade om man verkligen skulle bete sig så om helvetet brakade lös. Ett inte helt ovanligt fenomen i skräckbetondade filmer med ointressant persongalleri.

Som undergångsactionskräckfilm är Legion knappt godkänd. En ytlig historia som poserar med kristna symboler, klyschiga karaktärer och action som blir mindre slagkraftig än man förväntar sig. Dock så är filmen hyfsat snygg och lyckas i vissa stunder slå på poser som får en att dra på smilbanden.

Knappt godkänd 2/5

/Den Mörke Lorden