En sekund i taget (2013) av Sofia Nordin

För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg Läs mer

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Unspoken (2012) av Sarah Rees Brennan

"Undrar om jag får plats i hans öra."

”Undrar om jag får plats i hans öra.”

Jag skulle så gärna vilja tycka om den här ungdomsromanen. Den har en spännande grundidé, sprudlar av härlig humor och tar de fördomar som väcks av det hemska omslaget och ställer dem på huvudet.

Kami Glass bor i en liten by på den engelska landsbygden. Hon hänger med sin knasiga kompis Angela, bråkar med lärarna och försöker starta en skoltidning för att kunna hänge sig åt sina skrivardrömmar. Hon har en hemlighet – i hela sitt liv har hon haft en låtsaskompis som hon pratar med inne i sitt huvud och som även svarar. Naturligtvis tänker hon att det är hon själv som hittar på svaren. Så en dag är hon fast i en hiss med en skum kille och för att fördriva tiden frågar hon sin låtsaskompis vad han har för sig. Han svarar: Jag sitter fast i en hiss med en konstig tjej som stirrar på mig. Läs mer

Lilla stjärna (2010) av John Ajvide Lindqvist

Om någon hade satt sig ned runt år 2000 och skrivit en lista över egenskaper som en författare skulle behöva för att göra skräck mer populär i Sverige hade denne till slut suttit där med en beskrivning av John Ajvide Lindqvist. Hans stil är ungefär densamma som Stephen Kings, en författare som folk känner till och redan förknippar med skräck; efter flera års erfarenhet av manusförfattande hade han en förmåga att skapa dramatik redan från första romanen; inte minst har han en förankring i den svenska myllan, och även den svenska betongen. Kanske är det hans tv-bakgrund som gör att till och med en filmatisering av en av hans böcker blivit bra?

Jag var på ett sådant där ”träffa författaren”-evenemang där Ajvide Lindqvist intervjuades av Mattias Alkberg från The Bear Quartet (av alla människor) och fick veta att Lilla stjärna föddes som en vision av en av de sista scenerna, det omtalade blodbadet på Allsång på Skansken, varefter AL helt enkelt satte sig ned och funderade hur i hela friden det kunde gå så illa. Sen slängde han in del gamla idéer på vägen.

En av dessa var karaktären Lennart, en misslyckad och bitter dansbandsmusiker, som hittar ett spädbarn i en plastpåse i skogen, upptäcker att hon har en närmast övernaturlig förmåga att sjunga rent och tar hem henne för att hon ska ge honom den framgång och rikedom han tycker att han förtjänar. Ungen får en klassisk Fritzl-uppfostran, inlåst i en källare med bara Lennarts musikundervisning och sin småkriminelle styvbror som sällskap.

Samtidigt växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Tyvärr är det ändå en uppväxt med få vänner, låg status och svårigheter att anpassa sig till omvärldens krav och förväntningar. Mitt i den vansinnigt vanliga, svenska småstaden är hon näst intill lika osynlig som flickan i källaren.

Naturligtvis korsas deras vägar så småningom och tillsammans med andra outsiders bestämmer de sig för att, tja, inte ta någon mer skit. Och vid det laget, när det gått så långt att de blir otäcka, har jag som läsare börjat förstå varför de gör som de gör.

Ajvide Lindqvists prosa är enkel, nästan journalistisk, och jag får ibland känslan av att läsa ett brev från en bekant som försöker beskriva ett händelseförlopp så sakligt som möjligt. Detta är effektiv bruksprosa, kan man säga, men långt ifrån min favoritstil. Jag läste mig mätt på Stephen King under de tidiga tonåren. Ajvide Lindqvists storhet ligger på ett annat plan. Dels är boken en sådan där som det är svårt att lägga från sig, men framför allt märker man att författaren bryr sig om sina karaktärer. Han skapar dem och ser rätt in i deras hjärtan utan att förminska vare sig deras ynklighet och förmåga att orsaka skada eller deras förmåga till medkänsla och hjältedåd mitt i vardagen. Det är talande att den enda som under lång tid verkligen bryr sig om och hjälper flickan i källaren är hennes vuxne styvbror, en riktigt patetisk och självisk typ.

Genom att ta musiken, något av det som påverkar oss människor allra starkast, och utforska vårt förhållande till musikindustrin lyckas dessutom Ajvide Lindqvist med något så svårt som en samtidsskildring som känns äkta och relevant. Jag har ingen aning om hur det är att vara tonårstjej idag, men det känns som om detta är en bok som skulle kunna vara viktig för unga tjejer idag, på det där sättet som bara kultur kan vara för en tonåring som hör en låttext, läser en bok eller ser en film och tänker ”detta handlar ju om mig”. Att döma av mitt ytterst ovetenskapliga svepande med blicken över publiken på författarträffen har AL många kvinnliga läsare i åldern 17-25. Hur det än är med det har han i och med denna bok flyttats upp på min lista, från att ha haft omdömet kul att det är någon vettig som blivit ansikte för ”den svenska skräckvågen” till en riktigt bra författare.

Jag vill rekommendera denna bok varmt, även till den som vanligtvis inte gillar skräck. Och om det inte vore för den där bruksprosan skulle jag fundera starkt över att ge den högsta betyg.

Betyg: 4/5 – rekommenderas varmt

/Olov L

Djävulens Märke av Magnus Nordin (2009)

Saken är sådan att jag har läst en hel hög med Nordins böcker under de senaste veckorna i förberedelse för att prata med ungdomar i Västerås om hans böcker. Magnus Nordin skall komma till Västerås Stadsbibliotek och prata med högstadieelever om hans författarskap, mitt jobb är då att prata med eleverna innan så att de får en chans att läsa nån av hans böcker. Nordin skriver nästan bara spänningsromaner och gärna med övernaturliga och skräckfyllda inslag. Det har varit riktigt kul att få gotta ner sig rejält i en enskild författares verk. Jag tänkte dela med mig av mina intryck av hans, enligt mitt tycke, absolut bästa bok.

Djävulens märke kom nu i höstas och har fått ett gott mottagande och jag blev absolut inte besviken. Bokens målgrupp är unga vuxna men jag skulle säga att den absolut också passar för vuxna som gillar skräck och spänning. Handlingen kretsar kring klass 9c i en skola på söder i Stockholm. Det är en riktigt stökig och tjatig klass som betar av lärare efter lärare, deras senaste lärare Hannah fick psykbryt under en lektion och är nu sjukskriven. Nästa vikare som hoppar in är en ung,snygg och cool tjej från USA, närmare bestämt Salem, massachusetts. Hon lyckas med det omöjliga att på rekordkort tid få ordning på den stökiga klassen. Till och med klassen stora buse Jonathan börjar sköta sig och blir nästan en mönsterelev, man kan säga att hon trollbinder alla i sin närhet med sin charm.

Men det är självklart något skumt med vikarien, hennes ögon skiftar ibland färg och eleverna hör ibland hennes röst som peppar i bakhuvudet. Saken är också så att hela klassen går med på att lägga ner hela sin själ mot att hon skall få de att lyckas i skolan.

De få som börjar ana oråd på skolan råkar ut för diverse hemska olyckor, den enda som verkar stå emot Malin Lärkas charm är Ella, en blyg tjej i klassen. Mot slutet av boken har Ella nästan alla emot sig..

Det är en riktigt bra ungdomsroman och en helfestlig skräckbok. Bra inblickar i skolans värld samsas med skräck och häxor. Det flyter på fint och är helt klart min favorit av Nordins böcker. Det är en riktig bladvändare och en guldklimp att sätta i näven på läshungriga ungdomar. Sen som grädde på moset avslutas boken i sant skräckfilms manér på skolbalen! Väldigt underhållande.

4/5 rekommenderas.

/karl