En sekund i taget (2013) av Sofia Nordin

För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg Läs mer

Annonser

Kaleidoscope (2014) av Alisa Krasnostein (red) och Julia Rios (red)

KaleidoscopeCover2-679x1024Science fiction och fantasy borde rimligen vara trädgårdar av prunkande mångfald, med inkännande skildringar av alla typer av människor som befolkar vår planet. Om det går att sätta sig in i hur en felprogrammerad artificiell intelligens eller en mångbent utomjording lever sitt liv borde väl en skildring av en artfrände, hur mycket hen än avviker från vad författaren är van vid, vara en nybörjarövning?

Samtidigt har i synnerhet science fiction länge varit en genre som på författarfronten dominerats av västerländska, främst engelsktalande män. Hur mycket detta har påverkat vilka människor som figurerat i fiktionen kan jag inte direkt uttala mig om. Dels är jag inte tillräckligt beläst, dels kan det vara så att det jag har läst är sådant som överlevt några decennier – att skumma grädden av genremoset ger nog ingen representativ bild. Varken Tiptree, Delany eller Le Guin blev kända genom att följa samhällets och genrens normer och säga vad man vill om Heinlein, men nog gjorde han sitt bästa för att skildra en framtid där hans egen tids rasfördomar försvunnit.

Däremot tyckte sig Krasnostein och Rios se att det särskilt inom nyare, dystopisk ungdomslitteratur är väldigt vanligt att huvudpersonerna är normisar och därför kom denna antologi till. Bidragslämnarna fick tolka begreppet mångfald hur de ville och redaktörerna tyckte att själva berättelsen inte nödvändigtvis skulle handla om sättet på vilket figurerna i novellen avviker från normen. Båda dessa riktlinjer tycker jag låter kloka, för att inte lägga band på kreativiteten eller förvandla fiktionen till förklädda broschyrer från någon social myndighet.

Men en novellsamling är naturligtvis aldrig bättre än själva novellerna, så jag tänkte säga något om var och en av dem:

”Cookie Cutter Superhero” av Tansy Rayner Roberts

Den första novellen handlar om en enarmad tjej som blivit utvald att bli en av Australiens nya superhjältar. Ja, den utspelar sig alltså i en värld där superhjältar finns på riktigt och funkar lite som våra dokusåpastjärnor, fast med övernaturliga krafter. Det är en fin berättelse om samhällets förväntningar och att våga vara sig själv och det är uppenbart att författaren är en genuin superhjältenörd. Nackdelen är att det är så många frågor om själva världsbygget som lämnas obesvarade. Exakt vad gör superhjältarna? Varför har just Sverige bäst jämställdhet mellan könen bland sina superhjältar? VARFÖR?

”Cookie Cutter Superhero” känns mer som första kapitlet i en roman än en novell, men är ändå helt okej. Enligt uppgift pågår det intensiva försök att övertala TRR om att skriva mer från denna värld, så kanske får jag någon gång svar på min stilla fråga om VARFÖR? Tills dess har vi en typisk mellanbra novell.

Betyg: 3/5

Tansy Rayner Roberts

Tansy Rayner Roberts

”Seventh Day of the Seventh Moon” av Ken Liu

Ken Liu är en populär novellförfattare med ett starkt sentimentalt drag, åtminstone om jag ska gå efter de verk som jag har läst. Sentimentalitet är ett tveeggat svärd – det kan innebära rörande berättelser som kikar ända in i hörnen av det mänskliga hjärtat, men det kan också betyda något gråtmilt och trivialt. Liu har tidigare lyckats med det förra, men här hamnar han farligt nära det senare. Den som verkligen gillar sagor kommer dock att älska detta.

Betyg: 3/5

”The Legend Trap” av Sean Williams

Den första science fiction-novellen i boken är en riktigt intensiv och skrämmande berättelse om några studenter som bestämmer sig för att undersöka en vandringssägen om ett mystiskt bås som kanske kan ta dig till andra platser och världar. Tyvärr tycker jag att hela historien rinner ut i sanden på slutet, men vägen dit är en upplevelse!

Betyg: 4/5

”End of Service” av Gabriela Lee

Ännu mera sf, denna gång i form av en berättelse som behandlar arbetsvillkoren för gästarbetare från tredje världen och berättas ur perspektivet hos barnet till just en sådan arbetare. Satiren ligger på gränsen till att vara övertydlig, men den funkar. Jag känner snarast att det är just för att det behövs så lite extrapolering från dagens situation för att göra det obehagligt, som budskapet träffar så hårt.

Betyg: 4/5

”Chupacabra’s Song” av Jim C. Hines

En ung tjej som hjälper sin pappa med veterinärmottagningen får en dag ett mystiskt djur på sitt bord. Det utvecklas till en spännande berättelse om magi och – psykisk sjukdom. Det fina är att huvudpersonens psykiska egenheter beskrivs just som egenheter, en aspekt av hennes personlighet som hon helt enkelt måste hantera, på samma sätt som man blir tvungen att hantera alla sina egenskaper. Det är väldigt långt från såväl romantisering som demonisering, vilket är starkt jobbat av författaren!

Betyg: 4/5

”The Day the God Died” av Alena McNamara

Den kanske mest poetiska berättelsen i samlingen handlar om en människa som träffar en döende gud under en joggingrunda. En del av mig tycker att det övernaturliga inslaget är för svagt, en annan del vill veta mer om den unga människan, en tredje blir nyfiken på vad McNamara har skrivit i övrigt. Det är en sådan där novell som inte funkar riktigt för mig, men som är så välskriven att jag får för mig att författaren kommer att skriva ett mästerverk en dag, om hon inte redan gjort det.

Betyg: 3/5

”Signature” av Faith Mudge

Vilken bokmal tycker inte om att läsa om bokhandlare (eller förläggare, bibliotekarier, etc)? Denna humoresk handlar om de udda figurer som arbetar på en liten bokhandel, vilken de försöker driva lika mycket med hjärtat som med plånboken. Dock kan det bli problem om man förlitar sig på övernaturliga väsen i sin företagargärning. Ungefär såhär tänker jag mig att det är på sf-bokhandeln…

Nå, novellen kanske känns lite bagatellartad, men den vinner på sin stora charm.

Betyg: 4/5

”The Lovely Duckling” av Tim Susman

Brevväxlingen mellan en ung människa som söker till en skola för hamnskiftare, skolpersonalen och den oförstående och kontrollerande fadern utgör stommen i denna hjärteknipande novell. Den är ett väldigt fint exempel på hur fantastik kan användas för att säga något viktigt om vår verklighet utan att behöva välja en specifik ”fråga”. Rekommenderas varmt!

Betyg: 5/5

E. C. Myers

E. C. Myers

”Kiss and Kiss and Kiss and Tell” av E.C. Myers

En ny partydrog har gjort entré bland ungdomarna i denna novell. Om två personer tar drogen tillsammans och kysser varandra får de en vision av hur det skulle vara om de senare hade sex. Naturligtvis använder de den till att leka en variant av ryska posten. Huvudpersonen tar dock antipsykotisk medicin samtidigt och får helt andra hallucinationer om sin och hångelpartnerns möjliga framtid tillsammans. En spännande idé som utnyttjas till att visa på den utsatthet som psykiskt sjuka tyvärr dras med även i vårt moderna samhälle. Detta är helt klart en av de allra bästa novellerna i samlingen, som ändå börjar verka ha riktigt hög standard.

Betyg: 5/5

”Vanilla” av Dirk Flinthart

Jag gillade verkligen denna berättelse om en framtida skola i Australien där ett antal utomjordingar, som flytt från sin hemplanet, går tillsammans med de mänskliga eleverna. Berättaren har själv somalisk bakgrund och parallellerna mellan de två flyktinggrupperna blir kanske lite väl uppenbara, men samtidigt har budskapet något av ”någon var tvungen att säga det” över sig. Nörden i mig får iaf tillräckligt mycket bakgrund om utomjordingarna och deras integrering i jordiska samhällen för att jag ska bli nöjd.

Betyg: 4/5

Karen healey

Karen healey

”Careful Magic” av Karen Healey

Detta är nog den novell som utnyttjar temat mångfald på bästa sätt, som varande ett high school-drama om en ung tjej som har oturen att vara den enda (?) Lag-häxan på en skola full av Kaos-magiker. Det är klart bättre än det låter.

Betyg: 4/5

”Walkdog” av Sofia Samatar

Fler mytiska djur, denna gång ett som Samatar själv hittat på. Formen är en skoluppsats om den mystiska Gångarhunden, skriven av Yolanda Price, en ung kvinna som försöker klara sig i en hård skolmiljö. Ärligt talat är detta en av de mest gripande noveller jag någonsin läst och jag instämmer i en varning jag hört: den som inte vill gråta offentligt bör för säkerhets skull läsa Walkdog hemma på kammaren. Själva myten om Gångarhunden, hunden som går ut med människor på vandringar, är fint uppbyggd och alla som läst eller skrivit en halvtafflig skoluppsats kommer att känna igen sig och skratta gott. ”It makes you laugh, it makes you cry” är alltså helt sant, för en gångs skull. Det enda jag har att invända är att jag tycker att Samatar vid några tillfällen halkar ur rollen en aning. Är man en högutbildad, vansinnigt intelligent författare är det antagligen svårt att upprätthålla illusionen av att vara en outbildad, osystematisk tonåring. Icke desto mindre tycker jag att alla ska läsa den här novellen!

Betyg: 4/5

”Celebration” av Sean Eads

Man kan tycka att det är skrämmande nog med en berättelse som utspelar sig på ett sådant där läger där tokiga, kristna fundamentalister försöker ”bota” homosexuella, men på just detta läger är det dessutom något annat mystiskt som sker… Även denna novell känns lite som en bagatell, men är helt okej.

Betyg: 3/5

”The Truth About Owls” av Amal El-Mohtar

En väldigt fin berättelse om att slitas mellan två kulturer och att finna sin plats med hjälp av (eventuellt magiska) ugglor. Min inre 12-åriga nörd gnäller lite om att det fantastiska inslaget är väl vagt, varpå min inre litteraturprofessor säger åt ungen att hålla klaffen. När jag googlade författaren visade det sig att hon tidigare publicerat mycket poesi och det, mina vänner, märks mycket väl när man njuter av hennes vackra språk. Det är bara att hoppas att hon fortsätter att även besöka prosalandet i framtiden.

Betyg: 5/5

Amal El-Mohtar

Amal El-Mohtar

”Krishna Blue” av Shveta Thakrar

Ännu en berättelse om att inte passa in – som sig bör, antar jag, i en antologi om ungdomar och mänsklig mångfald. Den här grep inte tag i mig på samma sätt som de övriga på samma tema, men det kan bero mer på mig än på novellen. Det övernaturliga inslaget var iaf alldeles för flummigt för min smak.

Betyg: 2/5

”Every Little Thing” av Holly Kench

Det är jättefint med en novell om utanförskap som inte fokuserar på elände, utan på hur alla kanske är freaks på ett eller annat sätt, oavsett om det är för att man har magiska krafter, har ett neuropsykiatriskt funktionshinder eller bara gillar Stargate mer än de flesta. Inte desto mindre var detta en novell som inte fastnade hos mig efter att jag läst den, även om jag gillade den hyfsat medan den pågick.

Betyg: 2/5

”Happy Go Lucky” av Garth Nix

Här möter vi ett samhälle där social och ekonomisk status beror på hur stor tur man har, eller anses ha. Nix har prioriterat satiren framför att beskriva ett trovärdigt samhälle eller hur det gick till när det uppstod. Det funkar alltså någorlunda bra som satir, men mindre som sf. Sen är det anmärkningsvärt att de turlösa ändå har det så mycket bättre än de som hamnat lägst på samhällsstegen i vår värld, vilket tar udden av satiren en aning. Novellen har sina poänger, men är ingen höjdare.

Betyg: 2/5

”Ordinary Things” av Vylar Kaftan

De vanliga sakerna kan ställa till det för den som lider av tvångssyndrom. Detta är en av de tyngre, mer realistiska novellerna i samlingen. Faktum är att den är så realistisk att jag har svårt att hitta något fantastiskt inslag alls. Dock är den en känslig nedstigning i en annan människas psyke, där världen och tankarna är mer svårnavigerade än för de flesta av oss. Kanske är det en av litteraturens större förtjänster att den låter oss ta del av insidan av människor som lider av sjukdomar som inte märks på utsidan.

Betyg: 4/5

John Chu

John Chu

”Double Time” av John Chu

En mer glittrig och glamorös utsida än konståkningsvärldens torde vara svår att hitta, men även här döljer sig annat på insidan. Samtidigt som vi får följa en isprinsessas träning och problem med en något pressande moder presenterar Chu en värld där kortare tidsresor är möjliga och slår ihop de båda delarna när ett Jan Boklövskt projekt påbörjas – att integrera tidshopp i konståkningen! Det är omöjligt att inte smittas av Chus entusiasm inför sporten ifråga och jag börjar själv undra varför min garderob saknar tyllkjol och trikåer. Tidsresandet är ett ganska finurligt inslag och precis som med den Hugo-vinnande novellen ”The Water that Falls on You from Nowhere” är det bara att erkänna sig grundligt charmad av Chus berättarglädje.

Betyg: 4/5

”Welcome” av William Alexander

En lite melankolisk historia som handlar om en släkt som försörjer sig genom att segla mellan två världar. Den innehåller även en del betraktelser kring exilens psykologi. Inte heller denna novell fastnade hos mig, trots att det inte är något direkt fel på den.

Betyg: 3/5

Det var alltså novellerna i Kaleidoscope! Det anmärkningsvärda är den generellt höga klass som novellerna håller. Dalarna är helt enkelt inte lika djupa som de brukar vara i antologier, samtidigt som här finns några riktiga toppnoveller. Jag tycker alltså att du, nästa gång du är sugen på bra ungdomslitteratur, ska satsa på ett kaleidoskop!

/Olov L

Unspoken (2012) av Sarah Rees Brennan

"Undrar om jag får plats i hans öra."

”Undrar om jag får plats i hans öra.”

Jag skulle så gärna vilja tycka om den här ungdomsromanen. Den har en spännande grundidé, sprudlar av härlig humor och tar de fördomar som väcks av det hemska omslaget och ställer dem på huvudet.

Kami Glass bor i en liten by på den engelska landsbygden. Hon hänger med sin knasiga kompis Angela, bråkar med lärarna och försöker starta en skoltidning för att kunna hänge sig åt sina skrivardrömmar. Hon har en hemlighet – i hela sitt liv har hon haft en låtsaskompis som hon pratar med inne i sitt huvud och som även svarar. Naturligtvis tänker hon att det är hon själv som hittar på svaren. Så en dag är hon fast i en hiss med en skum kille och för att fördriva tiden frågar hon sin låtsaskompis vad han har för sig. Han svarar: Jag sitter fast i en hiss med en konstig tjej som stirrar på mig. Läs mer

Bläckmagi av Cornelia Funke (2006)

BläckmagiJag ska försöka att inte avslöja något, men den som är mycket spoilerkänslig och inte läst föregångaren, Bläckhjärta, kanske bara ska kolla in betyget, om något alls, i denna recension.

I del två har Funke tagit vad som känns som det logiska steget efter första boken, då flera av de som överlevt händelserna i den förflyttar sig från vår värld till fantasyvärlden i Bläckhjärta. Tyvärr visar det sig vara en bättre idé på papperet än på pränt, om det går att förstå vad jag menar.

Mycket av det jag gillade med Bläckhjärta grundade sig i att fantasyvarelserna damp ner i vår värld och en hyfsat intressant och konsekvent beskrivning av hur det gick till. När jag som läsare nu får se världen känns den lite väl mycket som standardiserad medeltidsfantasy. Paradoxalt nog försvinner det mesta av magin i Bläckmagi, trots att den utspelar sig längre från vardagen än Bläckhjärta.

Något annat jag tyckte om i första delen var hur den förmedlade kärleken till böcker. Det kändes verkligen som en hälsning från en bokmal till alla hennes själsfränder världen över. Den delen är inte lika närvarande i Bläckmagi, även om den dyker upp en aning mot slutet och varje kapitel fortfarande inleds med ett citat ur barn- och ungdomsböcker eller därtill relaterade skrifter. Bl a hittar vi ett av hedersbokmalen Francis Spufford.

Det finns några starka sidor hos Bläckmagi. Den går snabbt att läsa för sitt omfång och jag hade säkert slukat den när jag var, säg, tio-elva år gammal, om inte annat så för att få veta hur det går för karaktärerna jag lärt känna i Bläckhjärta. Dessutom blir den ganska spännande under sista femtedelen eller så. Tyvärr räcker det inte. Det är alltid bara spännande och jag läste bara för att få se hur det går.

Jag ska läsa den tredje och sista (?) delen också. Det är ju lurigt med bokserier, iom att en mellandel kan vara värd att ta sig genom om övriga delar är bra. Skulle sista delen vara riktigt bra är Bläckmagi helt klart något att läsa. Annars kan det räcka med första delen.

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

/Olov L

David Eddings är död!

David Eddings har trillat av pinn. Eddings var en väldigt stor anledning till att jag började sluka böcker i mellanstadiet, nu på senare år har jag nästintill inte ens tagit i hans böcker med tång. Men för en lässugen ung människa var det perfekt!

Sorgligt nu när ens ungdomshjältar dör.

Magnus på Piruett.se har skrivit ett inlägg som är nästan kusligt likt mitt eget förhållande till David Eddings.

Min stormiga kärleksaffär med David Eddings

Un Lun Dun av China Miéville

unlundunVissa tycks ha dragit en rejäl vinstlott i det genetiska, sociala och kulturella lotteriet, som t ex China Miéville. Han är inte bara den kanske bästa nu levande fantasyförfattaren, han är dessutom stilig, har en doktorstitel från London School of Economics, har biceps som björkstammar, är politiskt insatt och är trevlig när han intervjuas av fans (se nedan). Så när jag hörde att han hade illustrerat sin nya bok själv väntade jag mig skissartade blyertsverk som förlaget inte vågat säga nej till (pga av hög status, biceps som björkstammar, etc). Men det visade sig att den saten är riktigt duktig! Teckningarna påminner om de småteckningar man kan se som illustrationer i rollspelshäften och liknande och är riktigt snygga. Håhåjaja, det kanske ändå är tur att finns sådana människor. Om den samlade begåvningen varit jämnt spridd över världens befolkning skulle kanske ingen kunnat klara av någonting. Eller så kan de flesta av oss bli som Miéville om vi bara får tummen ur och gör ett allvarligt försök.

mievillebild2Att skriva för ungdomar måste hur som helst vara mycket svårt och otacksamt. Samtidigt som författaren inte vill skrämma bort unga läsare gäller det ju att inte underskatta dem. Jag minns inte vem som sa ”Underskatta aldrig läsarens intelligens, men överskatta aldrig hennes kunskap”, men det borde vara extra viktigt att komma ihåg när det ska skrivas för ungdomar, eller i barnuppfostran öht, när jag tänker efter. Hur som helst var jag nyfiken på hur Miéville skulle klara det.

Miéville har ju sagt att en av hans största drivkrafter som författare helt enkelt är att han gillar att hitta på monster. Så när han nu skriver om sin hemstad London och dess magiska tvilling UnLondon, där allt bortkastat och överflödigt från London hamnar, så blir vi förstås nyfikna på vad han ska släppa lös där. Valet tycks i efterhand självklart, men är förstås genialiskt: The London Smog.

Japp, den där obehagliga och livsfarliga blandningen av rök och dimma försvann aldrig helt, utan flydde bara till UnLondon, där den bidat sin tid. Det är väl tur att smogen inte försigkom i Sverige, för då hade den sannolikt blivit k-märkt, barnen hade sjungit ”Jag trivs bäst i kolmonoxidförgiftade landskap” vid skolavslutningarna och SÄPO hade fått i uppdrag att bevaka, registrera och trakassera antismogaktivister. Men i London finns en utvald som enligt profetian ska rädda UnLondon från den hiskeliga smogen.

Un Lun Dun infogar sig smidigt i den fina brittiska fantasytraditionen där barn och ungdomar trillar ner i kaninhål, hittar magiska garderober och liknande, för att hamna i en magisk värld. Miéville har uppenbarligen haft roligt när han hittade på alla UnLondons knäppa, ordvitsiga invånare. Dessutom försöker han driva med och kritisera hela utvaldhetskonceptet, vilket han lyckas göra med såväl humor som normativa utttalanden från huvudpersonerna. Jag vet inte om det är hans politiska bakgrund, eller om det bara är det faktum att budskap anses vara mer lämpligt i böcker för barn, men här tar han iaf tydligt ställning, vilket jag tycker bara känns uppfriskande. Pekpinnar är ett underskattat berättargrepp.

Men inte är Un Lun Dun lika bra som Miévilles Bas Lag-böcker. Jag kom ändå på mig själv med att vilja ge den högsta betyg, eftersom Miéville ”lyckats med det han föresatt sig”, vilket alltså skulle vara att skriva en bok för yngre. Sedan insåg jag att det är precis sådär nedlåtande som jag tyckte att vi inte ska vara mot ungarna (i andra stycket i denna recension, för dig som vanemässigt hoppar över andra stycket i recensioner). Nej, fantasyförfattare och ungdomsförfattare ska tuktas lika hårt som övrig befolkning och även om Un Lun Dun är spännande, fantasifull och sympatisk så står den sig slätt mot t ex Pullmans kända trilogi. Det blir alltså ett gott betyg, men inte det högsta möjliga.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L

P.S. Som en bonus (och för att jag ska få testa att lägga in videoklipp) får ni här chansen att se och höra Miéville i en intervju, där han mestadels pratar om just Un Lun Dun:

Och del två av samma intervju:

D.S.