Lilla stjärna (2010) av John Ajvide Lindqvist

Om någon hade satt sig ned runt år 2000 och skrivit en lista över egenskaper som en författare skulle behöva för att göra skräck mer populär i Sverige hade denne till slut suttit där med en beskrivning av John Ajvide Lindqvist. Hans stil är ungefär densamma som Stephen Kings, en författare som folk känner till och redan förknippar med skräck; efter flera års erfarenhet av manusförfattande hade han en förmåga att skapa dramatik redan från första romanen; inte minst har han en förankring i den svenska myllan, och även den svenska betongen. Kanske är det hans tv-bakgrund som gör att till och med en filmatisering av en av hans böcker blivit bra?

Jag var på ett sådant där ”träffa författaren”-evenemang där Ajvide Lindqvist intervjuades av Mattias Alkberg från The Bear Quartet (av alla människor) och fick veta att Lilla stjärna föddes som en vision av en av de sista scenerna, det omtalade blodbadet på Allsång på Skansken, varefter AL helt enkelt satte sig ned och funderade hur i hela friden det kunde gå så illa. Sen slängde han in del gamla idéer på vägen.

En av dessa var karaktären Lennart, en misslyckad och bitter dansbandsmusiker, som hittar ett spädbarn i en plastpåse i skogen, upptäcker att hon har en närmast övernaturlig förmåga att sjunga rent och tar hem henne för att hon ska ge honom den framgång och rikedom han tycker att han förtjänar. Ungen får en klassisk Fritzl-uppfostran, inlåst i en källare med bara Lennarts musikundervisning och sin småkriminelle styvbror som sällskap.

Samtidigt växer en annan flicka upp under mer normala förhållanden. Tyvärr är det ändå en uppväxt med få vänner, låg status och svårigheter att anpassa sig till omvärldens krav och förväntningar. Mitt i den vansinnigt vanliga, svenska småstaden är hon näst intill lika osynlig som flickan i källaren.

Naturligtvis korsas deras vägar så småningom och tillsammans med andra outsiders bestämmer de sig för att, tja, inte ta någon mer skit. Och vid det laget, när det gått så långt att de blir otäcka, har jag som läsare börjat förstå varför de gör som de gör.

Ajvide Lindqvists prosa är enkel, nästan journalistisk, och jag får ibland känslan av att läsa ett brev från en bekant som försöker beskriva ett händelseförlopp så sakligt som möjligt. Detta är effektiv bruksprosa, kan man säga, men långt ifrån min favoritstil. Jag läste mig mätt på Stephen King under de tidiga tonåren. Ajvide Lindqvists storhet ligger på ett annat plan. Dels är boken en sådan där som det är svårt att lägga från sig, men framför allt märker man att författaren bryr sig om sina karaktärer. Han skapar dem och ser rätt in i deras hjärtan utan att förminska vare sig deras ynklighet och förmåga att orsaka skada eller deras förmåga till medkänsla och hjältedåd mitt i vardagen. Det är talande att den enda som under lång tid verkligen bryr sig om och hjälper flickan i källaren är hennes vuxne styvbror, en riktigt patetisk och självisk typ.

Genom att ta musiken, något av det som påverkar oss människor allra starkast, och utforska vårt förhållande till musikindustrin lyckas dessutom Ajvide Lindqvist med något så svårt som en samtidsskildring som känns äkta och relevant. Jag har ingen aning om hur det är att vara tonårstjej idag, men det känns som om detta är en bok som skulle kunna vara viktig för unga tjejer idag, på det där sättet som bara kultur kan vara för en tonåring som hör en låttext, läser en bok eller ser en film och tänker ”detta handlar ju om mig”. Att döma av mitt ytterst ovetenskapliga svepande med blicken över publiken på författarträffen har AL många kvinnliga läsare i åldern 17-25. Hur det än är med det har han i och med denna bok flyttats upp på min lista, från att ha haft omdömet kul att det är någon vettig som blivit ansikte för ”den svenska skräckvågen” till en riktigt bra författare.

Jag vill rekommendera denna bok varmt, även till den som vanligtvis inte gillar skräck. Och om det inte vore för den där bruksprosan skulle jag fundera starkt över att ge den högsta betyg.

Betyg: 4/5 – rekommenderas varmt

/Olov L

Annonser

The Iron Dragon’s Daughter (1993) av Michael Swanwick

Du känner förmodligen igen känslan. Din kompis håller på att laga te åt er båda, medan du fumlar runt i ryggsäcken med händer som skakar av iver över att äntligen få vara den som är först med något, den vars namn figurerar i magiska meningar som ”jag hörde talas om den via…” och ”jag hörde den första gången hemma hos..”. Längst ner i ryggsäcken ligger den, inbäddad mellan två skyddande kollegieblock, vilka du ömt viker åt sidan för att med fingertopparna lirka fram din skatt, rädd att besudla dess silverskimrande magi med simpelt svett. I halldunklet glittrar skivan som silver, i kökets persiennrandiga dagsljus, inför din väns nyfikna blick,  ökar värdet till diamant.

”Jag hörde om den på radion för fem år sedan och har letat sen dess”, viskar du utan att bry dig om att din röst röjer din stolthet och förväntan. ”De gjorde den i bara tio exemplar.”

I fem år har du letat, innan du fick kontakt med en tjej i Wales som fått ett av exemplaren av sin morbror, vilken arbetat på ett litet skivbolag i London. Det har kostat dig alla dina bästa bootlegs av Gorky’s Zygotic Mynci samt över tvåtusen kronor i skivor som är svåra att få tag på utanför Skandinavien, men nu har du en av låtarna i din hand. Bränd på den skiva som du visar upp för din vän. Din vän som kastar en blick på den och säger:

”Jaså, den. Hela den EP:n är jättebra, jag har två ex av den. Vill du höra?”

Den känslan känner du nog igen. Åtminstone gör du det om du är som jag och aldrig fattar hur folk håller reda på allt nytt som kommer, för att inte tala om allt gammalt och svåråtkomligt. Internet underlättar på sätt och vis, men där finns det en uppenbar risk att pärlorna drunknar bland svinigheterna.

Kanske var det därför det tog så lång tid för mig att få tag på The Iron Dragon’s Daughter. Jag har googlat, snokat, frågat och till och med försökt köpa ex på ebay (böcker som sen påstods vara ”sålda medan du bekräftade budet”). Så när jag till slut hittade ett var det med viss förvåning som jag konstaterade att det fanns på Bokbörsen. En stor, svensk sida som t ex flera inom sf-fandom redan verkade känna till. Hur kunde jag missa den*?

Även inledningen till boken ifråga känner du igen, från Charles Dickens böcker. Eller kanske hellre från den uppfattning om Dickens som sprids till alla som inte läst honom. En liten flicka, Jane, är barnarbetare i en stor, stinkande fabrik. Hon och hennes vänner intrigerar och planerar för att vinna små pyttesegrar över systemet, men är hårt hållna av en tyrannisk förman. Japp, det låter som Dickens (säger jag som läst en (1) bok av honom). Skillnaden är dock att Jane är en bortbyting, att fabriken tillverkar jättelika mekaniska drakar och att förmannen är en oger. Miljön är alvernas land, som befolkas av oknytt, skrymt och skrott från alla möjliga folkslags vidskepelse och folktro, med de aristokratiska alverna i toppen av den sociala hierarkin. Men istället för en evigt grönskande skog eller en glorifierad pseudomedeltida stad skildrar Swanwick Fairy som ett steampunkaktigt artonhundratalsimperium, om än med coola inslag av modernare teknik. Ett exempel på det senare är de järndrakar som titeln nämner, vilka styrs med ett VR-liknande gränssnitt.

Och allt detta var hyfsat nytt när boken kom ut i början av 90-talet, om jag förstått det rätt. Men betyder det att den bara kan läsas som en del av kurslitteraturen i Nördvetenskap B? Nej, lyckligtvis blev jag inte besviken efter min långa väntan. The Iron Dragon’s Daughter är en riktigt skön läsupplevelse och en av de få böcker som jag är övertygad om att jag kommer att läsa om minst en gång. Den tycks nämligen ha en hel del att säga om makt, mognad och ansvarstagande, vilket gestaltas väl genom Janes uppväxt och försök att finna sin plats i det samhälle hon släppts ner i utan att först bli tillfrågad**. Dock var det klart svårt att koncentrera sig på den biten medan min inre tolvåring hela tiden kom med kommentarer som ”Wöööh! Ståldrake! Cooolt” och, tja, det var väl allt den lilla tönten hade att säga. Swanwick har helt enkelt lyckats att kombinera lysande underhållning med mer allvarliga intentioner och detta utan att vara alltför hårdhänt med genren. Drakarna, alverna och dvärgarna känns igen som klassiska drakar, alver och dvärgar, men i nya roller. Det är Midgård tvåhundra år Efter Ringen.

Tag och läs, alltså, särskilt om du har en mindre omogen inre tolvåring än min. Boken är väldigt lätt att hitta.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

* Men rekordet innehas nog av en bekant som letade efter en viss film över hela nätet för att ett halvår senare upptäcka att den fanns till salu för 39 kronor på ICA-affären där han arbetar varje dag.

** Vilket ju knappast någon av oss blivit, oavsett om vi råkar vara bortbytingar eller ej.