Radiodokumentär om genus i science fiction, plus en lista!

Alla gillar väl listor? BBC har gjort en Läs mer

Annonser

Läs om intressant science fiction!

Alice SheldonJa, mina vänner, det är bara att konstatera att detta inte varit världens mest aktiva blogg på sistone. Det har sina randiga skäl: Jag är inne i en lässvacka, Karl odlar sin trädgård, Peter pluggar till lagvrängare och Stefan har förts bort av utomjordingar.

Som tur är håller andra fanan högt. Feministbiblioteket tar sig denna helg an sf och skriver om Ursula Le Guin, Joanna Russ och Alice Sheldon. Feminism och sf känns som en naturlig kombination. Kärnan i feminismen (om jag ska komma med stora ord) är att samhället går att förändra och förändring är kärnan i science fiction. Genren har ju också haft turen att knyta till sig tre eminenta feministiska författare som de ovan nämnda. Det är bara att gå till inledningen och sen fortsätta därifrån. Ett av inläggen är ett gästspel av John-Henri Holmberg och på sin egen blogg har Anna Davour skrivit en text om feminism, science fiction och artificiella kvinnor. Mycket nöje!

/Olov L

P.S. Den som vill kan även läsa vår recension av Nova sf:s temanummer om Sheldon. D.S.

Sf Forum nr 2/2010

Ett nytt nummer av Sf Forum, det fanzine som i praktiken är föreningen SFSF:s medlemstidning, damp ned i brevlådan igår. Det är ett jubileumsnummer med anledning av att den fyller smått otroliga femtio år (det första numret kom strax innan årsskiftet 1959/60) . Det nyskrivna materialet består av  krönikor undertecknade av några av de redaktörer som Sf Forum haft under det halva sekel den funnits. Bl a berättar John-Henri Holmberg om hur han som tonåring blev utsedd till redaktör för tidningen på sitt första möte med SFSF, eftersom ingen annan hade tid med den, och hur han senare använde de nummer han redigerat som merit när han sökte sitt första ”riktiga” redaktörsjobb, vilket i sin tur ledde till en livslång karriär inom förlagsbranschen.

Dessutom har redaktörerna samlat ett helt knippe high-lights ur tidningen. Det går verkligen att känna historiens vingslag när Sten Dahlskog i nummer 34/35 presenterar en författare som redan med sin andra bok verkar mycket lovande, nämligen en kvinna vid namn Ursula K Le Guin. Boken ifråga heter Exilplaneten, som jag har en lite speciell relation till. Den var nämligen en av de få romaner som stod i sf-hyllan på bybiblioteket där jag växte upp och när jag, bara häromdagen, funderade över vilken som var den första science fiction jag läste kom jag fram till att det nog var den. Dahlskogs artikel får mig spontant att tänka på Sergei Bubka.

Sergei Bubka, stavhoppandets svar på Le Guin

Som vi alla vet var världseliten i stavhopp under Bubkas karriär i praktiken ett gäng idrottare som tävlade om vem som skulle komma tvåa efter Bubka. När de övriga började riva ut sig brukade Sergei stega in på planen (eller vad det heter) och göra ett hopp på en för honom låg höjd, synbarligen bara för att visa upp sig. När tävlingen sedan till slut var avgjord dök den stora frågan upp: Skulle det bli ett nytt personligt (dvs Världs-) rekord den här gången?

För en sf-fantast som uppskattar ett genomarbetat språk, god berättarteknik och ett öga för mänskliga relationer måste Le Guins ankomst ha gett samma känsla som stavhoppspubliken kände när Bubka gjorde tävlingen första hopp. Allt motstånd bara sveps undan och alla tvivel om var skåpet ska stå försvinner för alltid.

Ursula K Le Guin, sf:s svar på Sergei Bubka

Så långt har jag kommit i läsningen av detta nummer. Även en del artiklar av människor som senare gjort sig ett namn utanför fandom finns med, t ex en av Inger Edelfeldt och en av Sven Christer Swahn. Det blev alltså en tidig julklapp i år!

/Olov L

Tales from Earthsea (2006)

EarthseafilmEn Studio Ghibli-filmatisering av en av Ursula K Le Guins böcker kan tyckas vara en drömkombination, lite som om – tja, som om frontfigurerna i en massa olika rock- eller popband gick samman och bildade en supergrupp. Och jag antar att det räcker med att tänka på hur intressanta sådana band brukar bli för att du ska ana hur filmen Tales from Earthsea blev.

För det första är den inte lika påkostad som t ex Spirited Away, vilket bl a syns på att animationerna inte är lika levande som i andra Ghiblifilmer. Bakgrunderna liknar kulisser snarare än landskap. I ärlighetens namn ska jag nämna att det inte störde mig särskilt mycket, men mitt filmtittarsällskap klagade på det och när vi spolade tillbaka filmen (eller vad man nu kallar det när man har sådana där moderna spegelskivetingestar) var jag tvungen att medge att bakgrunderna såg ganska stela ut.

200px-UrsulaLeGuin.01

"Här sitter jag och förtjänar bättre."

För det andra är filmen inte regisserad av Studio Ghiblis mästerregissör Hayao Miyazaki, utan dennes son Goro. Le Guin själv har uttryckt visst förtret över detta på sin hemsida, eftersom hon anser sig ha fått antydningar om att Hayao skulle ansvara för filmen. Surt nog hörde Miyazaki den äldre av sig till Le Guin och bad att få filmatisera hennes böcker redan innan han gjorde Nausicaä, men Le Guin, som förknippade tecknad film med Disney, tackade nej. Jag, i min tur, tackar Disney så mycket för att den chansen gick åt helsefyr. Missförstå mig inte nu, jag tycker att t ex Disneys Djungelboken är en härlig film, men jag kan förstå att den (och i ännu högre grad senare disneyfilmer) gör författare skeptiska till att låta dem sätta ritpennorna i deras verk. Läs Kiplings original, där Baloo brakar in bland vargarnas rådslag och slänger en nydödad hjort (eller liknande bifigursaktigt kreatur) på klippan som betalning för Mowglis liv och jämför den med Disneys jazzande mysnalle, så förstår du vidden av ingreppet i texten. Jag har för mig att det var just Djungelboken som fick Tolkien att skriva in i sitt testamente att Disney aldrig fick ha något att göra med en filmatisering av hans verk. Hur som helst borde Goro nog ha jobbat som assisterande regissör ett tag innan han tog sig an en egen långfilm. Vågar jag skriva att jag anar en viss svågerpolitik bakom kulisserna?

"Här sitter vi utan mål eller mening."

"Här sitter vi utan mål eller mening."

Detta leder oss till det tredje problemet, åtminstone för den som har samma associationsbanor som jag: Handlingen försvann. Jag undrar hur filmregissörer egentligen läser. Nästan varje gång jag ser en film med en bok som förlaga får jag intrycket att regissören inte läst boken som en berättelse, utan bara bläddrat igenom den på jakt efter scener som skulle vara roliga att filma, eller bli snygga. Visst är det en kliché att säga att boken är bättre än filmen, men det är ju en sådan där kliché som råkar vara sann nästan varje gång. Nu kanske någon säger att man inte ska jämföra äpplen med bananer, etc, men det är ju fullt möjligt att jämföra äpplen med bajs, och då vinner äpplena varje gång (utom när behovet av gödsel är ovanligt stort, men du förstår vad jag menar)! Tales from Earthsea lider oerhört svårt av high-lightsyndromet (efter O. Sharps klassiska sågning av Bakshi’s Tolienfilmatisering, där han nämner att Bakshi tycks ha haft ambitionen att presentera ”Tolkien high-lights” i sin film). Miyazaki d y slänger in lite allt möjligt från Le Guins böcker som verkar häftigt, kan ge någon av karaktärerna en bra replik eller bädda för en uppföljare eller en prequel (jaja, jag kommer inte på vad det kallas på svenska). Resultatet blir någon sorts ointressant kollage.

Till råga på allt förekommer det en sång i filmen. Le Guins son fick tydligen se sångscenen i förväg och sa till sin mor ungefär att det verkade bli en bra och finstämd film. Med all respekt för Le Guin-klanen måste jag säga att det nog aldrig har hänt att en finstämd sång i en animerad film fått mig att känna annat än avsmak och bitterhet. Om det är något Disney ska kritiseras för är det att de satt en standard som säger att det bara finns en genre inom animerad film: Musikalen.

Det bästa jag kan säga om filmen är att det var roligt att såga den. Det är säkert nyttigt för mig att gnälla av mig då och då, i synnerhet när jag kan inbilla mig att någon lyssnar.

Betyg: 1/5 – dålig

/Olov L