Hugobevakning 2015 – ”The Triple Sun: A Golden Age Tale” av Rajnar Vajra (långnovell 1)

The Triple Sun publicerades först i juli/augustinumret av Analog.

Ett av Sad Puppies-kampanjens (ursäkta att jag tjatar om den, men det är svårt att skriva om årets Hugo-lista utan att kommentera dess skapare) mål var att återföra genren till den gamla goda tiden, då en intressant historia stod i fokus, utan irriterande inslag som politiska budskap eller språkliga experiment. Förutom att den historieskrivningen har lite för många undantag för att jag ska tycka att den är relevant kan man ifrågasätta om det verkligen är så att en bra historia hämmas av politiska budskap eller av att författaren har en medveten stil. För att ta ett exempel: En författare som jag tycker är riktigt, riktigt bra på att dra av en medryckande historia full av berättarglädje är Orson Scott Card och allt jag läst av honom har varit extremt politiskt. Men han lutar åt höger, så valparna kanske inte identifierar Cards politik som politik, utan tycker att det bara är sunt förnuft? Nu när sf-författarna är tillräckligt många och genren tillräckligt utvecklad för att det ska finnas sådana som både presenterar intressanta idéer och är duktiga stilister, tar upp moraliska och politiska frågor, etc, så är det väl onödigt att ta ett steg tillbaka?

Hur som helst hoppades jag att åtminstone några av valpkandidaterna skulle uppvisa den gamla skolans idérikedom och bjuda på hederlig sense of wonder. ”The Triple Sun” kommer någorlunda nära. Några grovarbetare hamnar i gruff på en bar och skickas som straff till en mänsklig koloni på en annan planet, där de ska hjälpa till att packa och flytta. Trots att mänskligheten befunnit sig på planeten i många år har man inte lyckats lösa gåtan med de mystiska utomjordingarna på plats. Är de intelligenta, självmedvetna varelser eller ej?

Det är ett halvintressant mysterium som får en halvintressant lösning, skriven utan någon särskild språklig finess. Hade det förekommit i en antologi av sf-noveller från 50-talet hade jag ryckt på axlarna och smålett åt den gammaldags charmen. År 2015 är den småtrevlig läsning, men inte mer.

/Olov L

Betyg: 3/5

Cracklescape (2012) av Margo Lanagan

Margo Lanagan är en aktad och uppskattad författare i Australien, med mängder av priser och utmärkelser på meritlistan. Tydligen rör hon sig mest i det landskap som präglas av skräck och mystik. För mig, som känner mig som minst hemma i just den delen av fantastiken, kändes en liten samling på fyra noveller som den perfekta möjligheten att försiktigt bekanta mig med en författare som jag varit nyfiken på ett tag.

The Duchess Dresser

Häromdagen nämnde jag att spökhistorier ofta är sammankopplade med relationsdramer. Så är även fallet i denna berättelse, där vi får följa hur en relation påverkas av övernaturliga fenomen. Framför allt är det dock fråga om relationen mellan nutiden och det förflutna, hur gamla tiders ideal påverkade de som kom före oss. En spökhistoria av det mer stillsamma, filosofiska slaget.

Betyg: 3/5

The Isles of the Sun

I denna poetiska novell får vi en sorts variant av ”Råttfångaren i Hameln”, då traktens ungdomar lockas av mystiska, änglalika varelser till… ja, till vad? Novellen är vacker, melankolisk och välskriven, men den kittlar språknerven mer än fantasynerven. Den påminner om en novell av Kelly Link, där alla förklaringar till händelseförloppet tagits bort. Trots skönheten i berättelsen tycker jag att det är något som saknas.

Betyg: 3/5

Margo Lanagan

Bajazzle

Det går ett spöke genom den här novellen. Feminismens spöke. Den berättas ur synvinkeln hos en riktigt bitter och obehaglig man som tar sig rätten att recensera och bedöma kvinnor i sin närhet. Annat är det med Sjyssta Killar som undertecknad, som nöjer sig med att såga folks livsverk med några rader på en blogg…

Hur som helst lyckas Lanagan perfekt både med att gestalta det som jag väl ändå får kalla patriarkatet, samtidigt som hon, genom en fascinerande subkultur och en mystisk varelse, nedkallar hämnden över detsamma. När hon använder sin fantastiska stilistiska förmåga till att berätta något mer konkret faller allt på plats för Lanagan och jag tvekar inte att utnämna ”Bajazzle” till ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Significant Dust

Här får läsaren själv läsa in vad som är verklighet respektive övernaturligt (och är det spöken eller utomjordingar vi har att göra med?). Ramberättelsen om en kvinna på flykt från ett jobbigt levnadsöde och den ovanligt inkännande beskrivingen av detta öde gör att berättelsen funkar även för den, som jag, som inte alltid riktigt är säker på exakt vad som försiggår. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, som T. S. Eliot, denne genuint svårbegriplige poet, ska ha sagt.

Betyg: 4/5

Det är inte svårt att förstå vari Lanagans storhet ligger. Hennes miljöbeskrivningar och språk är enormt suggestiva och tillfredsställande. Att några av novellerna får mindre goda recensioner av mig beror delvis på att jag, som anhängare av science fiction och fantasy med solida världsbyggen som grund, inte är särskilt förtjust i överdrivet mystiska berättelser. Jag när även en stark misstanke om att jag är aningen för korkad för att till fullo uppskatta vissa delar av berättelserna, något som drabbar mig ibland. Till dig som känner att du förmodligen är bra mycket smartare än undertecknad vill jag därför rekommendera den här novellsamlingen, kanske den bredaste rekommendationen hittills på Drömmarnas berg.

/Olov L

Pretty Monsters (2008) av Kelly Link

Som jag redan nämnt köpte jag den engelskspråkiga utgåvan av denna novellsamling och kände mig naturligtvis som jordens värsta svikare. Det största problemet för svensk fantastikutgivning är förstås att alla böcker  redan har lästs av nästan hela den potentiella publiken när något svenskt förlag väl hunnit köpa rättigheter, kontaktat omslagsillustratörer, utfodrat tryckpressputsaraporna eller vad som nu behövs för att översätta och ge ut en bok. Pretty Monsters är ett lysande undantag, då den publiceras i två delar på svenska, Fel grav och Askungeleken, och så går jag och köper den på engelska! Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag ville hinna läsa den innan Kontrast och att den lokala bokhandlaren bara hade originalet just då (samma dag som jag åkte). Annat är det med dig – du ska naturligtvis stödköpa båda delarna eller, om du är fattig, låna dem på biblioteket så att översättaren får sina tre ören, eller hur det nu funkar.

Hvafalls?, utbrister den kritiska läsaren. Ska jag basera mina inköp på ideologi snarare än personliga preferenser och därmed snedvrida Marknaden? Vad tar du mig för? En välgörenhetsinrättning?

Svaret är ja, jag tar dig för en välgörenhetsinrättning. Utan en faiblesse för välgörenhet tror jag inte att du skulle läsa mina inlägg. Dock kan jag ha fel i detta, så jag ämnar här presentera mer egennyttiga skäl att skaffa böckerna ifråga.

The Wrong Grave

Med hjälp av mina utomordentliga språkkunskaper gissar jag att det är denna historia som heter Fel grav på svenska (vilket jag säger för att det ska vara lättare för dig att orientera dig i den svenska utgåvan och därmed kunna komma med intressanta invändningar rörande mitt omdöme i kommentarsfältet, hint hint). Det jag minns bäst av denna novell är Links berättarröst, vilket är naturligt. Om man för första gången i sitt liv får smaka hallonglass så är det ju denna smak man kommer ihåg, inte struten den låg i. Med detta vill jag alltså säga att Links berättarröst är lika utsökt som hallonglass. Genom att vara en aning distanserad och lätt överseende i förhållande till figurerna väcker hon, paradoxalt nog, mer sympatier för dem. Jag får intrycket av en uråldrig faster som utifrån sin enorma livserfarenhet berättar om sin korkade, men ändå genuint omtyckta, yngre släkting och dennes eskapader. Till exempel konstaterar hon att vem som helst kan råka gräva upp fel grav och denna mening borde vara tillräcklig för att göra dig nyfiken.

Betyg: 4/5

The Wizards of Perfil

Denna novell torde heta Trollkarlarna i Perfil på svenska. Eller magikerna. Eller De Perfilliska trollkarlarna/magikerna. I stort sett är det skönt att inte vara översättare.

Alla  som gillar fantasy får här sitt lystmäte, utom kanske sådana som gillar 8000-sidiga besöka-alla-platser-på-de-fyra-olika-kartornaböcker (jag tittar på dig, Karl). Jag antar att det är lika svårt att ge en övertygande beskrivning av en främmande värld på (blädder, blädder) 50 sidor som på 8000. I en lång romanserie är det en mängd olika platser, personer och detaljer som måste passa in i helheten. I en novell, å andra sidan, måste de detaljer som faktiskt ges vara desto mer övertygande. Detta klarar Link utmärkt och lyckas dessutom berätta en historia om, tja, hur människor fungerar ibland. Vilket är så mycket man kan begära.

Betyg: 4/5

Magic for Beginners

Ah, tonåren. Vi som lämnat den tiden i livet bakom oss, utom möjligen mentalt, har väl alla något nostalgiskimrande minne och något vi önskar att vi hade skött annorlunda. Dessa känslor och fler lyckas Link fånga i en novell om några tonåringar vars umgänge i mycket kretsar kring en obeskrivligt brokig, fånig och alldeles underbar tv-serie, The Library (en referens till Borges?, undrar jag under kulturkoftehatten). Genom gängets besatthet av tv-serien och med hjälp av porträttet av huvudpersonens mentalt frånvarande författare till far får läsaren en hel del att fundera på, som vilken roll fiktionen spelar i våra liv och vilken vikt den har.

Betyg: 4/5

Kelly Link

The Faery Handbag

Porten till andra världar är en vanlig ingrediens i fantasy, men jag undrar om den någon gång gått genom en handväska? Det är hur som helst en cool idé, som passar utmärkt i en novell om exil från sina rötter (som kanske fungerar på samma sätt oavsett om rötterna finns i något existerande land, älvornas värld eller (det förhoppningsvis fiktiva) landet Baldeziwurlekistan), som Link berättar liksom i förbifarten. Vid det här laget började jag inse att jag har att göra med en författare som både tillfredsställer den efter coola idéer törstande tolvåring jag en gång varit och den vitskäggige litteraturvetargubbe med pannveck djupa som Dromskåran jag ännu hoppas bli.

Betyg: 4/5

The Specialist’s Hat

Det stora, mystiska huset är ännu en stapelvara som Kelly Link lyckas göra till sin egen. Spök- och skräckberättelsens förmåga att sätta fingret på våra mer vardagliga rädslor utnyttjar hon också till fullo i Specialistens hatt, där vi möter två syskon som, i likhet med tonåringen i Magi för nybörjare, har en frånvarande fader. Man påminns att för ett barn spelar det kanske inte någon större roll om det är oknytt eller något helt normalt som lockar bort en älskad förälder. Obehaget i att bli lämnad ensam är väl iofs större om det sker i ett gammalt hus med märkliga artefakter.

Betyg: 4/5

Monster

En kort sak om det påtvingade sommarlägrets fasor. Om jag ville vara klyschig skulle jag kunna skriva något om att ”frågan är vem som är det egentliga monstret”. Men det vore att göra Links monster orättvisa. Inte ens inslag av mörk humor gör hennes monster mindre skrämmande.

Betyg: 4/5

The Surfer

Äntligen lite science fiction! I framtiden har den första kontakten mellan människor och utomjordingar etablerats. Åtmintone är det vad titelns surfare påstår, då han enligt egen utsago bortförts från stranden och fått ett viktigt budskap om kärlek, nudism med mera till jordens befolkning.

Efter den nördiga huvudpersonen i Monster är det lite roligt att Surfaren berättas av en riktig sportfåne. Hans pappa är läkare och på väg till surfarens hem i Costa Rica, samtidigt som en pandemi härjar i USA. Berättarens tankar kretsar dock mer kring fotboll och tjejer än världshändelser. Helt opåverkad är han dock inte och en av berättelsens styrkor är hur Link beskriver förändringarna i världen som medfört att det nu är jänkare som betraktas som slödder som bara vill ta sig in i Costa Rica för att parasitera på deras rikedom. Dessutom blev jag väldigt förtjust i Naomi, en smart, överviktig tjej som sportfånen träffar i det karantänläger där det mesta av novellen utspelar sig.

Jag är väldigt förtjust i sf där framtiden görs trovärdig genom att den beskrivs som väldigt självklar för huvudpersonerna, med en ton som säger att det inte är fråga om en berättelse om framtiden utan om en annan nutid, som råkar ligga några år framåt i tiden. Denna novell är ett mästerligt exempel på en sådan berättelse.

Betyg: 5/5

The Constable of Abal

I denna novell är spöken inte skräckinjagande varelser, utan döda människors andar som kan fångas in och bäras med sig som accessoarer. Konstapeln ifråga är en sådan ande, som fångas in av en ung tjej med andeskådargåva sedan hennes mor mördat konstapelns köttsliga lekamen. I och med mordet tvingas de två fly till en ny stad där deras förmågor inte alls står högt i kurs, men där det kanske finns en chans för den unga flickan att få veta mer om sitt ursprung. Denna novell är, i likhet med Trollkarlarna i Perfil, utmärkt fantasy, där världen inte beskrivs så tydligt, men den allt genomsyrande magin är desto viktigare.

Betyg: 4/5

Pretty Monsters

Fler mänskliga monster dyker upp i denna novell, som är minst två berättelser i en. Den ena handlar om en ung tjej som räddas från att drunkna av en äldre kille från samma ort och utvecklar en besatthet av honom som nästan når stalkernivåer. Den andra handlar om studenter på en high school för enbart kvinnliga elever, vilka är på väg att utsätta en nyinflyttad kamrat för den rituella prövning som alla på skolan tvingas genomgå. Båda berättelserna är kusliga, delvis på grund av mina förväntningar, delvis på grund av den skrämmande dynamik som finns mellan personerna. Jag satt bara och väntade på vad som skulle gå fel. Tillsammans med Links fantastiska berättarförmåga och känsla för dialog och detaljer gör stämningen denna novell till den som jag, tillsammans med Surfaren, tycker allra bäst om.

Betyg: 5/5

The Cinderella Game

Samlingen avslutas med en kort, ruskig historia om att leka med sin styvlillasyster. Jämfört med övriga noveller känns den lite bagatellartad, men ruggigheten och känslan av vilsenhet och förlorad kontroll finns där.

Betyg: 4/5

För att sammanfatta har Kelly Link gjort det, i mina ögon, närapå omöjliga – hon har producerat en hel samling av noveller utan ett enda dåligt inslag! Samtidigt som alla berättelser har sina förutsättningar löper en röd tråd av rotlöshet och vilsenhet genom samlingen som får mig att undra hur hon egentligen haft det under uppväxten. Nu har hon hur som helst hittat hem – hon sa vid flera tillfällen under Kontrast att skrivande är något som går att träna upp och lära in, men oavsett om det beror på talang eller flitig övning (jag misstänker båda) är det bara att konstatera att författare är vad Kelly Link är och bör vara.

/Olov L

First contact…

När du tillbringar dagarna i telefonköer för att tigga om uppskov hos Skatteverket och en inkomst från Försäkringskassan, möglet sprider sig under golvmattan, ungarna skriker dygnet runt och du inte vet om dina domnade fötter beror på trötthet eller diabetes kan det vara svårt att koncentrera sig på livets djupare frågor, som t ex vad du skulle ta dig till om du blev den första mänskliga varelsen att möta utomjordingar. Därför är det förstås tacksamt att Någon På Internet har tänkt igenom det åt dig och skapat följande lilla guide (om det är svårt att se vad det står så spara den på din dator och öppna den med ett bildprogram som har zoomfunktion):

Bilden hämtad från http://i.imgur.com/vf279.gif.

Klassikernumret av Nova science fiction (nr 15)

Den eminenta tidskriften Nova science fiction har som bekant temanummer ibland, vanligtvis runt någon enskild författare. Just detta nummer bygger dock på en ”enkel men genialisk idé”, som det heter: Att sammanställa de noveller som, genom att komma med nya idéer eller en ny vinkling på en gammal idé, format och förändrat sf, . Sådant är förstås viktigt inom sf, en litteraturform där idéerna står i fokus. Det gäller i synnerhet för sf från den tid som dessa noveller kommer från; den nyaste av dem publicerades 1955 och det rör sig alltså om sf från en tid då formen var outvecklad och framför allt höll till i de billiga pulptidskrifterna, där sådant som personteckning och vackert språk inte ansågs vara särskilt viktigt. Hur har de då stått sig? Är de fortfarande läsvärda av annat än litteraturhistoriska skäl?

Marsiansk odyssé av Stanley G Weinbaum

Den allra äldsta av novellerna publicerades redan 1934 och är också den som känns mest primitiv. Det nya i den består i att detta tydligen var första gången som utomjordingar framställdes som verkligt främmande varelser istället för glosögda monster eller grönsminkade människor. Lyckade beskrivningar av utomjordingar är förstås extremt svåra att genomföra, men också något av det jag uppskattar mest i sf, så det är bara att tacka Weinbaum för att han startade trenden. Här finns också lyckade beskrivningar av flera verkligt främmande utomjordingar, men i övrigt är den ganska dålig. Bl a är en av rymdfararna av franskt ursprung och har en brytning som det tydligen ansågs vara höjden av humor att driva med. En intressant novell, men också tröttsam.

Betyg 3/5 – helt okej

Natten faller av Isaac Asimov

Tänk dig att du bor på en värld där det alltid finns en eller flera solar på himlen, där stjärnorna är en legend och bara en och annan grottforskare upplevt verkligt mörker. Där har du miljön i en av de noveller som är så berömd att till och med jag hört talas om den många gånger. Även här är det fråga om ganska enkelt berättande, men grundidén är så väl genomförd att det lätt går att bortse från. En novell med välförtjänt klassikerstatus.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Någon kvinna född av C L Moore

Ibland känner jag mig mindre stolt över att vara ett sf-fan, t ex när jag får veta att de få kvinnor som tidigt skrev sf använde antingen bara sina initialer eller pseudonymer som författarnamn för att läsekretsen skulle slippa konfrontera det faktum att även kvinnor kan skriva om sådant som vetenskap, rymden, etc. Catherine Lucille Moore var en av dem och redan 1944 skrev hon den novell som jag nog skulle säga är numrets bästa. I ledaren nämns att den är en tidig novell med ett mycket subtilt feministiskt budskap, men framför allt tycker jag att den är ett paradexempel på hur bra sf kan vara när den fokuserar på människors reaktioner på ny teknik, snarare än tekniken i sig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

Att med glädje världen försaka av Theodore Sturgeon

Ett annat område som är värt att fokusera på är sf:s förmåga att skildra inte bara ny teknik, utan även nya sätt att leva, oavsett om dessa ny livsstilar beror på den tekniska utvecklingen eller något annat. ”Att med glädje världen försaka” finns med i numret för att den är den första sf-novell som skildrar homosexualitet som något positivt. Novellen är välskriven och har en intressant premiss som utnyttjas väl, om än ej uttömmande. Ändå är det en av de svagare novellerna i numret. Tiden har sprungit ifrån den en aning, karaktärerna är en liten aning för karikatyraktiga och den är en liten aning för tråkig. Bara lite, märk väl, men tillsammans tillräckligt för att den inte ska bli något som stannar i minnet. Annars är Sturgeon en sjysst författare, som bl a skrivit Mer än människa, en lyckad roman om telepater och övermänniskor.

Betyg 3/5 – helt okej

Ett dån av åska av Ray Bradbury

Det finns vissa som tycker att det är jobbigt att läsa sf och när det gäller tidsresehistorier kan jag faktiskt hålla med dem. Att betrakta något för oss så intuitivt enkelriktat och bergfast som tiden som något det går att flytta runt i och manipulera är jobbigt. Men för vissa av oss är det mer av arbetsglädje än slitgöra över det hela. Här har vi iaf den novell som mer än någon annan spred tanken att den som skildrar tidsresor måste ta hänsyn till paradoxer och kumulativa effekter av eventuella förändringar av det förflutna. Den är dessutom välskriven och handlar om dinosauriejakt. För mig räcker det långt!

Betyg 4/5 – rekommenderas

Som bara en mor av Judith Merrill

Här har vi en intressant berättelse som på ett mycket skickligt sätt skildrar den spänning och förväntan det innebär att bli förälder och utspelar sig i en framtid där skadliga mutationer blir vanligare och vanligare. Den lider lite av att den är skriven som en atomkrigsvarning, men är ändå läsvärd, inte minst för att den mellan raderna kritiserar den emotionella och psykologiska effekten av att pappor inte är lika närvarande som mammor under barnens första år (sug på den, Orson Scott ”de minns ändå inget från de första två åren” Card!). För de av oss som är eller vill bli föräldrar kanske den är mer intressant än för andra, men den torde vara läsvärd även för övriga.

Betyg 3/5 – helt okej

Kalla ekvationer av Tom Godwin

Här har vi en novell som jag, i likhet med ”Natten faller”, har hört talas om tidigare. Att den är med beror på att den betraktas som det ultimata exemplet på ”hård”, dvs naturvetenskapligt korrekt sf. Detta beror inte så mycket på att den innehåller tekniska detaljer, utan på att handling och budskap går ut på att naturlagarna är just lagar och att vi människor, trots att vi övervunnit så många av våra biologiska begränsningar, till slut kommer till en punkt där själva verkligheten sätter en gräns för vad som är möjligt, oavsett vad vi tycker om det. Snillrika människor har lärt sig flyga, men de har lärt sig det trots gravitationen, inte genom att upphäva den.

När någon säger ”hård sf” tänker jag spontant på lite träig och tråkig sf, där det iofs går att hitta riktigt svindlande perspektiv, men där individer och deras känslor hamnar i skymundan. Så är dock inte fallet med ”Kalla ekvationer”, tvärtom finns det nog få sf-noveller som bjuder på en sådan känslomässig intensitet. Godwin har inte glömt individen, känslorna eller, för den delen, hur viktiga vårt inre liv kan vara för oss. Men han har heller inte glömt vilken direkt inverkan önskningar, känslor och förhoppningar har på materien: Ingen alls. Dessutom är den en sorts grundkurs i utilitarism. Vore jag filosofilärare på gymnasiet eller högstadiet skulle jag kräva att skolan köpte in en klassuppsättning av detta novanummer och sedan använda ”Kalla ekvationer” som diskussionsunderlag. Även Bradburys och Moores noveller skulle förstås kunna användas så.

Detta är välförtjänt en klassiker och, möjligen med undantag för ”Någon kvinna född”, numrets bästa novell.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Att spela Råtta och Drake av Cordwainer Smith

Något av det roligaste med sf är att kastas in i en obegriplig framtid där alla personer använder obegripliga ord och talar om obegripliga saker för att sedan gradvis få reda på vad som hänt. Tydligen var Cordwainer Smith en pionjär på det området, då han skrev en massa noveller från en sammanhängande framtid, men utan att i varje novell redogöra så noga för bakgrunden. Det tackar vi naturligtvis för, men det jag läst av honom tidigare (en novell vid namn ”Alpha Ralpha Boulevard”) har lidit lite väl mycket av det som var hans andra pionjärsinsats: Ett högtravande och närmast myt-och legendinspirerat språk. Staketet mellan legendlandet och flumighetens förort är mycket lågt byggt och det är lätt att trilla över. I den här novellen håller sig dock Smith på rätt sida och även om han använder sig av in medias res-greppet (eller vad man ska kalla det; det är ju inte fråga om att kastas in i handlingen, utan om att kastas in i en miljö. Kunde jag latin skulle jag passa på att hitta på ett nytt begrepp) får vi tillräckligt med förklaringar för att det ska bli begripligt och roligt att läsa.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

Förutom novellerna innehåller numret några recensioner och en ledare, där redaktören lagom kortfattat ger lite historisk bakgrund till novellerna och sätter in dem i ett sammanhang, något som tillåtit mig att verka mer insatt än jag är i denna recension. För att besvara frågorna jag ställde inledningsvis så är detta ett nummer som går att läsa både för skojs skull och för att få inblick i en del av 1900-talets litteraturhistoria. Att ha gett ut detta får ses som en kulturgärning av novaredaktionen!

/Olov L

Verkligheten underträffar dikten…

…men nu med något mindre marginal. Astronomer har upptäckt att det läcker metangas från Mars, vilket ger ett visst hopp om att det kan finnas liv på grannplaneten. Dessutom har forskare på KTH tagit ett steg närmare ett osynlighetsmaterial!

Vågar jag hoppas på att barnbarnen, såväl de biologiska som de som adopterats från Mars, skramlar till en osynlighetsoverall som jag kan få i 65-årspresent?

/Olov L