Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Annonser

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

ShowtimeBaksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk Läs mer

Jubileumstävling – vinn Glashuset av Rachel Caine

 

Idag är det faktiskt tre år sedan det allra första inlägget publicerades på denna blogg! Det firar vi med att lotta ut två exemplar av Glashuset av Rachel Caine, en ungdomsvampyrroman som kom ut i höstas. Det enda du behöver göra för att ha en chans att vinna är att svara på följande enkätfråga:

Vilken är din favoritvampyr?

Om du funnit vampyren ifråga i en bok, film eller källaren spelar ingen roll. Blir enkätresultatet intressant kanske jag sammanställer det. Bisarra motiveringar välkomnas, men är inget krav. Dessa kan komma att publiceras här på bloggen, så skriv om du vill vara anonym. Men, som sagt, det enda du behöver göra är att svara på frågan!

Skicka svaret till drommarnasbergolov@hotmail.com , senast den 2 januari 2012. Jag numrerar era svar och låter slumpgeneratorn på Steve Jackson Games hemsida välja två vinnare.

Den som vill läsa mer om boken kan göra det på förlagets hemsida. Vi skickar en tacksam tanke till Styxx Fantasy som har skänkt prisböckerna.

Grattis på födelsedagen, bloggen!

/Olov L

Gästspel av vampyr (1980) av Suzy McKee Charnas

 Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att tänka sig för när man skriver vampyrböcker, eftersom en så stor del av nöjet för läsaren ligger i att få vampyrens natur presenterad för sig. Enligt ett uttalande av Suzy McKee Charnas har hon haft stora ambitioner med denna roman, nämligen att ta vampyrmyten och utforska den så noggrannt och trovärdigt som möjligt. Resultatet är en vampyr som rent fysiskt är lite annorlunda än de flesta andra, samtidigt som författaren varit noga med att behålla många av de element som vi vampyrälskare går igång på. Resultatet påminner lite om I am Legend (som förresten Styxx nyligen givit ut i svensk översättning, massor av cred till dem för det) på så sätt att boken befinner sig i gränslandet till science fiction. Detta att kombinera blodsugare med (pseudo)vetenskaplig spekulation är förstås att stryka mig medhårs. Lägg till det faktum att vampyren beskrivs med förståelse, samtidigt som han ur mänsklig synpunkt är riktigt skrämmande, och vi har en riktigt läsvärd roman. Någon demon från helvetet är inte professor Weyland, utan en högst naturlig varelse.

Men vad är han då? Detta är frågan som upptar hela boken och inte minst huvudpersonen själv. Boken är egentligen inte någon roman (möjligen en episodroman), utan en samling av fem riktigt långa noveller, där vampyren hamnar i fem olika situationer med olika människor i sin omgivning. McKee Charnas är smart nog att att låta vampyren skildras ur människors synvinkel och dessutom ge något olika bilder av den beroende på vem som betraktar den. Så ser till exempel storviltjägaren vampyren som ett farligt rovdjur, medan den tonårige nörden med ständigt grälande föräldrar framför allt lägger märke till dess utanförskap.

Det som drar ner betyget är dels att detta är en övning vi sett förr, dels somliga lite svagare partier, i synnerhet en inte helt lyckad sexscen. Men för mig, som gillar vampyrer, var ändå Gästspel av vampyr en stunds trevlig läsning. Jag uppfattar den som hyfsat intelligent och vuxen, samtidigt som den tolvårige skräcknörden i mig fick sitt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Town Creek (2009)

regi: Joel Schumacher

skådespelare: Dominic Purcell, Henry Cavill, Michael Fassbender, m.fl.

En man blir uppsökt av sin bror, en fd soldat som varit försvunnen i några år. Brodern tar med honom på en hämndfärd till en nergången farm där en familj hållit honom fången och använt hans blod som föda åt en gammal nazist med vampyriska attribut.

Joel Schumacher slår en särskild ton i alla nördars hjärtan. Det är mannen som omvandlade Tim Burtons väl upplagda Batman saga till en orgie i kitsch, överspel och kroppspansar med bröstvårtor. Town Creek (a.k.a. Blood Creek) däremot är ingen flärdfull överdrift utan en rätt klassisk skräckfilm. Tyvärr kommer den också med många av de fel och brister som utmärker skräckgenren.

Efter en effektiv start landar filmen snabbt i ett klassiskt belägringsdrama där filmens hjältar finner sig barrikaderaade och måste värja sig från skurkens angrepp. Denne utgör en av filmens starka punkter då mixen ockult nazist och oortodox vampyr känns någorlunda ny och spännande. Tjusningen gentemot nazister verkar aldrig riktigt släppa. Herr Wirth är dessutom en driven och intelligent karaktär som känns genuint farlig och otäck. Väl spelad av Michael Fassbender (Hunger, Inglourious Basterds).

Tyvärr får man se alldeles för lite av Herr Wirth och det är knappast filmens enda svaghet. Full som ett såll av manusluckor som den är. Konstigt beteende från karaktärer, märkliga tidshopp, begränsningar och ockulta detaljer slängs in när filmskaparna desperat försöker få filmen att gå i den riktning de så vagt och klumpigt stakat ut. Ibland blir det så ologiskt och dumt att jag häpnar. Då är jag ändå en kille som kan köpa begreppet nazistisk vampyr. Filmens vampyrism och principerna bakom den får man desstom veta alldeles för lite om. Det pratas om runor, runstenar och vikingar men så mycket mer kött på det benet får man inte. Synd det.

Vad som räddar den här filmen från att helt gå under i dumhet är att den är ganska snygg. Schumacher lyckas, åtminstone till en början, måla upp en genuint hotfull atmosfär vilket fick mig att tänka på hans film 8MM (fick namnet Super 8 här i Sverige om jag inte missminner mig). Också den en lovande film med ett otäckt tema som slutade upp som allt annat än perfekt. Sen har vi som ovan nämnts skurken Wirth. Town Creek klöser sig därmed upp från den djupaste avgrunden och får knappt godkänt i betyg.

Knappt godkänt 2/5

/Den Mörke Lorden