Färjan (2015) av Mats Strandberg

God jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

Baksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

Anno Dracula av Kim Newman (1992)

Anno Dracula av Kim Newman 1992

Jag erkänner jag har nu sett alla Twilight-filmer, jag kan inte hjälpa att jag lockas av att det finns monster som lever gömda i skuggorna. Fast vampyrerna i Twilight, de gillar jag inte riktigt, de glittrar och är tjusiga. Nu har jag läst Anno Dracula där vampyrerna inte alls är lika mysiga, mer min kopp te kan kanske?

Anno Dracula kom redan 1992 och är i mina ögon en populärkulturkaramell med vampyrtema. Kim Newman har skrivit en fantastiskt spännande bok som tar vid där Dracula slutar, fast Dracula dog aldrig, han tog makten över hela brittiska riket och styr nu med järnhand. Det visar sig såklart att det kryllar av olika vampyrer med olika blodslinjer och snabbt så bildas ett nytt klassamhälle där det är ett krav att du skall vara vampyr för att komma riktigt högt. Men det hjälper ändå inte om du för att få ditt blod måste prostituera dig i Whitechapel samtidigt som det är någon galning med silverskalpell som skär upp dina vänner..

Det här är dels en påhittad fortsättning på Dracula samtidigt som att det är en hyllning till nästintill all populärkultur som rör vampyrer utkommen innan 1992. När du har läst boken så bör du kika på wikisidan och titta vilka karaktärer som dyker upp i boken (bara en sådan kille som Blacula!), det är iaf en väldigt lång lista med fiktiva ”cameos”. Sen finns det en lika lång lista på historiska personer som också dyker upp i denna mörka tid som är 1888. Nu låter det som att boken är en enda lång fest i name dropping men boken är riktigt bra! Klart du vill läsa om hur Dr Jekyll diskuterar vampyranatomi tillsammans med Dr Moreau samtidigt som att Oscar Wilde fått nytt o-liv.

Spännande rolig och ett jäkla bra driv i språket. Skulle boken ha blivit skriven idag så hade säkert Bella och Edward varit med, säkert också Blade! Men gillar du vampyrer på minsta vis så kommer du att gilla den här boken, likaså för den som gillar kultur från slutet på 1800-talet. Otroligt många små guldklimpar till scener i Anno Dracula.

5 av 5

karl

Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk

Jubileumstävling – vinn Glashuset av Rachel Caine

 

Idag är det faktiskt tre år sedan det allra första inlägget publicerades på denna blogg! Det firar vi med att lotta ut två exemplar av Glashuset av Rachel Caine, en ungdomsvampyrroman som kom ut i höstas. Det enda du behöver göra för att ha en chans att vinna är att svara på följande enkätfråga:

Vilken är din favoritvampyr?

Om du funnit vampyren ifråga i en bok, film eller källaren spelar ingen roll. Blir enkätresultatet intressant kanske jag sammanställer det. Bisarra motiveringar välkomnas, men är inget krav. Dessa kan komma att publiceras här på bloggen, så skriv om du vill vara anonym. Men, som sagt, det enda du behöver göra är att svara på frågan!

Skicka svaret till drommarnasbergolov@hotmail.com , senast den 2 januari 2012. Jag numrerar era svar och låter slumpgeneratorn på Steve Jackson Games hemsida välja två vinnare.

Den som vill läsa mer om boken kan göra det på förlagets hemsida. Vi skickar en tacksam tanke till Styxx Fantasy som har skänkt prisböckerna.

Grattis på födelsedagen, bloggen!

/Olov L

Dr Sleep – Nu med vampyrer.

För några månader sen skrev jag ett inlägg om Stephen Kings planerade uppföljare till The shining. Där drog jag slutsatsen att boken antagligen inte skulle komma ut. Jag hade fel. Jag har lite nyheter åt er. Vill ni ha de bra eller dåliga först? Ok. Vi börjar med de bra nyheterna.

Dr sleep har blivit verklighet. Vi får veta vad som händer Danny Torrance efter att The Overlook exploderar.

De dåliga nyheterna: Det är vampyrer med i boken.

Jo ni läste rätt. Vampyrer. Storyn kretsar som King tidigare sagt om den vuxne Danny som arbetar på ett hospice där han använder sina psykiska gåvor för att lotsa döende in i den sista vilan. På fritiden använder han gåvorna för att spela på hästar på det sätt som Dick Hallorann lärde honom. Det låter som om det kunde bli en mogen meditation över liv, död och överlevande eller hur? Kanske skulle vi få träffa Overlooks ondska och Jack Torrance ande igen? Glöm det. Någonstans på vägen brann det i huvet på Big Steve och han bestämde sig för att det bästa sättet att fortsätta The shining var att slänga in ett gäng kringflackande ”psychic vampires” som kallar sig för the tribe. The tribe livnär sig på psykisk energi från människor med gåvor som Dannys. Vet ni vad det bästa är?  “They all have these kinda pirate names, because pirates is sort of what they are.” Vampyrer, med piratnamn….

Nu skakar ni på huvudet och hoppas att jag bara sitter och hittar på allt det här men tyvärr så gör jag inte det. Allt kommer från King själv. Han höll en föreläsning på George Mason university för några dagar sen där han avslöjade allt detta. Det har även bekräftats på hans officiella hemsida. Här har ni två videoupptagningar från föreläsningen. Den första handlar om boken i allmänhet och den andra är ett tio minuter långt utdrag ur den. Tyvärr är bild och ljudkvalitén inte den bästa.

 

I ärlighetens namn så är kapitlet han läser inte alls dåligt. En bok om kringströvande vampyrer på de amerikanska motorvägarna är ingen dum idé. Konceptet funkade ju fint i Kathryn Bigelows underskattade film Near dark. Problemet är att det känns mer som om det skulle vara en uppföljare till Salems lot än The shining. Vi får se om det är den här boken som får mig att göra slut med Stephen King.

//Stefan

Gästspel av vampyr (1980) av Suzy McKee Charnas

 Jag har tidigare skrivit om hur viktigt det är att tänka sig för när man skriver vampyrböcker, eftersom en så stor del av nöjet för läsaren ligger i att få vampyrens natur presenterad för sig. Enligt ett uttalande av Suzy McKee Charnas har hon haft stora ambitioner med denna roman, nämligen att ta vampyrmyten och utforska den så noggrannt och trovärdigt som möjligt. Resultatet är en vampyr som rent fysiskt är lite annorlunda än de flesta andra, samtidigt som författaren varit noga med att behålla många av de element som vi vampyrälskare går igång på. Resultatet påminner lite om I am Legend (som förresten Styxx nyligen givit ut i svensk översättning, massor av cred till dem för det) på så sätt att boken befinner sig i gränslandet till science fiction. Detta att kombinera blodsugare med (pseudo)vetenskaplig spekulation är förstås att stryka mig medhårs. Lägg till det faktum att vampyren beskrivs med förståelse, samtidigt som han ur mänsklig synpunkt är riktigt skrämmande, och vi har en riktigt läsvärd roman. Någon demon från helvetet är inte professor Weyland, utan en högst naturlig varelse.

Men vad är han då? Detta är frågan som upptar hela boken och inte minst huvudpersonen själv. Boken är egentligen inte någon roman (möjligen en episodroman), utan en samling av fem riktigt långa noveller, där vampyren hamnar i fem olika situationer med olika människor i sin omgivning. McKee Charnas är smart nog att att låta vampyren skildras ur människors synvinkel och dessutom ge något olika bilder av den beroende på vem som betraktar den. Så ser till exempel storviltjägaren vampyren som ett farligt rovdjur, medan den tonårige nörden med ständigt grälande föräldrar framför allt lägger märke till dess utanförskap.

Det som drar ner betyget är dels att detta är en övning vi sett förr, dels somliga lite svagare partier, i synnerhet en inte helt lyckad sexscen. Men för mig, som gillar vampyrer, var ändå Gästspel av vampyr en stunds trevlig läsning. Jag uppfattar den som hyfsat intelligent och vuxen, samtidigt som den tolvårige skräcknörden i mig fick sitt.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Så går det!

Jag ger upp mitt ljudboksprojekt! The Way of Kings av Brandon Sanderson är en ok bok men den är inte tillräckligt bra för att jag ska orka lyssna på 1000 sidor. Det får nog bli pocket sen istället. Ett litet misslyckande från min sida, men jag får försöka hitta någon annan kandidat att lyssna på.

Sen har jag läst The Fall av Chuck Hogan och Guillermo Del Toro! Jag blev inte helt förkrossad av besvikelse men nu visste jag på vilken nivå boken skulle ligga på och kunde anpassa mina förväntningar efter det. Hade jag varit en hormonstinn fjortonåring hade jag älskat boken men nu blir det som mest en axelryckning. Men The Fall är bättre än The Strain, det ska ni veta. Samtidigt så finns det en hel hög med vampyrböcker som är bra mycket bättre, The Passage, Fledgling eller varför inte Salem’s Lot!

Nu läser jag Alan Campbells mörka ångpunks-fantasy Scar Night och den är riktigt bra!

/karl

En jädra massa Bleh! (och lite ljus i mörkret)

Jag har en förkärlek för rätt så dåliga actionböcker som plockas fram när jag pendlar. Det funkar inte med krävande SF eller smart fantasy, jag behöver lättsmält larv när jag åker tåg. Sådana böcker där det inte gör så mycket med ständiga avbrott eller missade sidor. Jag pendlar ungefär en till tre timmar om dagen, plus lite till i väntan på buss och tåg. Det blir alltså tid att läsa en hel del merr eller mindre dåliga böcker. Nedan följer de senast lästa böckerna.

skäggaction

9 böcker om Gotrek och Felix (Trollslayer, Skavenslayer, Daemonslayer, Dragonslayer, Beastslayer Vampireslayer, Giantslayer, Orcslayer och Manslayer) skrivna av William King och senare även Nathan Long.  Väldigt skiftande kvalité på böckerna, en del är ren skit och nån är helt ok.

rymd-pangpang

2 böcker om Space Marines (Helsreach av Aaron Dembski-Bowden och Rynn’s World skriven av Steve Parker), perfekta pendlarböcker. En massa pangpang och oöverkomliga odds där det faktiskt inte går så bra i slutet. Helsreach är snäppet bättre med Space Marines som faktiskt är obehagliga monster som mobbar och misshandlar de pluttiga människorna, iaf till en början. Helt ok böcker om man vill förkovra sig inför Deathwatch som släpps i augusti. 

Hårdkokta vampyrer

2 vampyrböcker (Redan död och No Dominion av Charlie Huston) det här var faktiskt lite oväntat bra böcker, det är fortfarande pendlarböcker men iaf 3 av 5 i betyg. Redan död lider av en lite krystad översättning till svenska men No Dominion är riktigt skön och pulp noir vampyrer på manhattan funkar mycket bättre på engelska. Böckerna handlar om Joe Pitt, vampyr och deltids privatsnok. Det är en väldigt oglamorös bild av vampyrer som Huston målar upp, det är rått och våldsamt med en riktig anti-hjälte  som huvudkaraktär. Joe gör småtjänster och jobb åt de olika vampyrklanerna på manhattan och kämpar med att samla ihop tillräckligt med pengar och blod för dagen. Speciellt intressant är Joes bräckliga förhållande med en HIV-smittad tjej. Hon vet inte att han är vampyr och vill inte smitta honom och han vet att om han smittar henne med sitt vampyr-virus så blir hon frisk. Men Joe Pitt vill samtidigt absolut inte att hon ska bli vampyr då det är hemskt tillvaro i Hustons böcker. I sant noirmanér blir Joe förrådd, misshandlad och sviken i tvära kast genom böckerna. Kul och underhållande!

Lite Raymond E Feist har också slunkit ner men fy farao vad  gubben har blivit tråkig!

Sen har jag läst lite andra böcker också men inte alls i samma kategori. Nu håller jag på med Kraken av China Mievillé, men den finläser jag när jag har lite mer tid över. Bra skit! Sen att jag nu har lämnat zombie-träsket och då istället snöat in på böcker om knark och poliser är en annan femma.

/karl

True Blood

För oss alla som väntar på nya säsongen av True Blood.  Tadaa, här är första mini avsnittet som har släppts. Hoppas att youtube inte rensar bort den för fort^^

/AndreasG