Parable of the Sower (1993) av Octavia Butler

När min hemstad äntligen fick en plats i riksnyheterna utan att det hade med skidsport att göra var det tyvärr i ett ännu mindre muntert sammanhang: En parasit vid namn Kryptosporidium hade hittat ner i det kommunala dricksvattnet. Detta är naturligtvis inte så roligt, men det gäller att se något positivt med utbrottet: När en livsviktig resurs som vi är vana att få serverade plötsligt inte finns där, åtminstone inte lika lättillgänglig som vanligt,  går det att lära sig något om vårt moderna samhälles sårbarhet. Efter några dagars kraftigt illamående och sprängande huvudvärk började jag dock undra om den lärdomen var värd besväret.

Ett bättre sätt att få insikt om hur viktigt det är att ha friskt vatten är att läsa den postapokalyptiska romanen Parable of the Sower av Octavia Butler. Den tar sin början i Kalifornien år 2024 (om fjorton år; sug på den), när den globala uppvärmningen och oljekrönet börjat påverka världen på allvar. Som bekant kommer vi, såvida vi inte gör enorma tekniska landvinningar väldigt snart, att tvingas leva i ett samhälle där det du behöver för att överleva i stort sett produceras inom några kilometer från ditt hem. Man kan fråga sig hur det kommer att gå, vilket alltså är vad Octavia Butler gjort, för att sedan svara med en roman.

I just södra Kalifornien, som jag, utan att vara jättebra på geografi, har för mig är något av en uppodlad, konstbevattnad öken är det färskvatten som är en av de stora bristvarorna, vilket vi i Sverige åtminstone har gott om, ja, utom i Östersund just nu, förstås. Samtidigt finns det en massa c-vitaminkällor, typ apelsiner, och nötter som vi i norra Sverige bara kan drömma om den dagen våra kompisar i Mellanöstern bestämmer sig för att strypa oljeexporten. Och, ja, Parable of the Sower är en sådan där framtidsskildring som är så levande och realistisk att det är omöjligt att läsa den utan att fundera över var man själv kommer att vara och hur man skulle klara sig. Butler är cynisk som tusan, utan att för den delen vara det minsta nihilistisk, och inser bland annat att den som vill överleva i hennes hårda framtid gör bäst i att vara beväpnad. Detta är en annan fördel med att bo i Sverige: Om samhället kollapsar kommer inte 90 % av befolkningen att slentrianmässigt gripa efter sina handeldvapen. Faktum är ju att de händer som faktiskt börjar famla efter vapen inte kommer att ha några att greppa hemmavid, ja, utom här i Jämtland, förstås.

Jag svamlar, vilket är lätt hänt efter några dagars urlakning, men framför allt efter en sådan omtumlande läsupplevelse som Parable of the Sower faktiskt är. Den har allt man kan begära: En stark hjältinna, ett språk som är perfekt avvägt för att passa berättaren, en stenhårt realistisk men samtidigt visionär grundsyn på mänskligheten samt en handling som gör att man glider genom boken i ett nafs och riskerar att missa busshållplatser och lunchrasters avslutande för att den är så spännande. Den anbefalles snarare än rekommenderas!

Betyg: 5/5

/Olov L

Annonser

Geminae av Anton Sund (2009)

gemGeminae är en liten bok som är frukten av ett projektarbete som Antun sund genomförde på sitt gymnasium våren 2009. Tänk dig själv att skriva en bok som sitt specialarbete! Väldigt imponerande och roligt. Sen att boken är något så ovanligt som svensk SF är ännu roligare.

Det har kommit lite svenska böcker som skulle kunna klassas som SF under de senaste åren, men då är vi väldigt vida när det gäller att definera SF. Att Geminae av Anton Sund är SF är det absolut ingen tvekan om!

I boken får vi följa Hikari och Misaki Shirakawa ett tvillinpar med genetiskt manipulerade krafter och andra fräcka förmågor. Imperiet ligger i krig med både kristna fanatiker och Morgonstjärnan, tur då att Imperiet har Änglarna på sin sida. Änglarna är hemliga agenter/ninjor/spioner och agerar som en slags hemlig polis i Imperiet.

Boken inleds med att de kristna påbörjar sitt tolfte korståg för att återta Heliga Terra (jorden) och vi får följa tvillingarna i kamp mot de Kristna. Det är en kort och actionfylld historia med stora svärd och enorma rymdstrider. Bokens knappa 200 sidor är fyllda av en jämn ström av explosioner och flygande kroppsdelar.

Det finns tydlig inspiration från anime, warhammer 40k, Mutant Chronicles och en massa annat fräckt. Det är skoj att läsa och Anton Sund har en tydlig bild av det han vill förmedla och det mesta flyter på bra. Det ända som sticer mig i ögonen är att dialogen ibland verkar vara dubbad på engelska från japanska och sen översatt till svenska. Lite knöligt och stelt ibland med fraser som ”DÖ SLYNA!”.

Men jag hurrar för svensk SF och hoppas och vet att det kommer bli förbättring om nu Anton Sund fortsätter att skriva böcker utöver Geminae. Vi behöver lite mer militärisk SF med stora robotar och japanska tvilling ninjor.

/karl