Nightsiders (2012) av Sue Isle

NightsidersJag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.

The Painted Girl

I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern,  drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.

Betyg: 3/5

Nation of the Night

I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.

Betyg: 5/5

Paper Dragons

Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.

Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.

Betyg: 4/5

The Schoolteacher’s Tale

En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.

En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.

Betyg: 4/5

Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.

/Olov L

Annonser

Parable of the Sower (1993) av Octavia Butler

När min hemstad äntligen fick en plats i riksnyheterna utan att det hade med skidsport att göra var det tyvärr i ett ännu mindre muntert sammanhang: En parasit vid namn Kryptosporidium hade hittat ner i det kommunala dricksvattnet. Detta är naturligtvis inte så roligt, men det gäller att se något positivt med utbrottet: När en livsviktig resurs som vi är vana att få serverade plötsligt inte finns där, åtminstone inte lika lättillgänglig som vanligt,  går det att lära sig något om vårt moderna samhälles sårbarhet. Efter några dagars kraftigt illamående och sprängande huvudvärk började jag dock undra om den lärdomen var värd besväret.

Ett bättre sätt att få insikt om hur viktigt det är att ha friskt vatten är att läsa den postapokalyptiska romanen Parable of the Sower av Octavia Butler. Den tar sin början i Kalifornien år 2024 (om fjorton år; sug på den), när den globala uppvärmningen och oljekrönet börjat påverka världen på allvar. Som bekant kommer vi, såvida vi inte gör enorma tekniska landvinningar väldigt snart, att tvingas leva i ett samhälle där det du behöver för att överleva i stort sett produceras inom några kilometer från ditt hem. Man kan fråga sig hur det kommer att gå, vilket alltså är vad Octavia Butler gjort, för att sedan svara med en roman.

I just södra Kalifornien, som jag, utan att vara jättebra på geografi, har för mig är något av en uppodlad, konstbevattnad öken är det färskvatten som är en av de stora bristvarorna, vilket vi i Sverige åtminstone har gott om, ja, utom i Östersund just nu, förstås. Samtidigt finns det en massa c-vitaminkällor, typ apelsiner, och nötter som vi i norra Sverige bara kan drömma om den dagen våra kompisar i Mellanöstern bestämmer sig för att strypa oljeexporten. Och, ja, Parable of the Sower är en sådan där framtidsskildring som är så levande och realistisk att det är omöjligt att läsa den utan att fundera över var man själv kommer att vara och hur man skulle klara sig. Butler är cynisk som tusan, utan att för den delen vara det minsta nihilistisk, och inser bland annat att den som vill överleva i hennes hårda framtid gör bäst i att vara beväpnad. Detta är en annan fördel med att bo i Sverige: Om samhället kollapsar kommer inte 90 % av befolkningen att slentrianmässigt gripa efter sina handeldvapen. Faktum är ju att de händer som faktiskt börjar famla efter vapen inte kommer att ha några att greppa hemmavid, ja, utom här i Jämtland, förstås.

Jag svamlar, vilket är lätt hänt efter några dagars urlakning, men framför allt efter en sådan omtumlande läsupplevelse som Parable of the Sower faktiskt är. Den har allt man kan begära: En stark hjältinna, ett språk som är perfekt avvägt för att passa berättaren, en stenhårt realistisk men samtidigt visionär grundsyn på mänskligheten samt en handling som gör att man glider genom boken i ett nafs och riskerar att missa busshållplatser och lunchrasters avslutande för att den är så spännande. Den anbefalles snarare än rekommenderas!

Betyg: 5/5

/Olov L

In the Ocean of Night (1976) och Across the Sea of Suns (1984) av Gregory Benford

In the Ocean of Night

Här har vi en bok som börjar spännande. En astronaut vid namn Nigel Walmsley har skickats upp till en asteroid som hotar att kollidera med jorden, i syfte att undersöka och eventuellt spränga den. Läget är desperat – beroende på om den är solid eller består av snö och is kan asteroiden komma att utplåna stora delar av jordens befolkning. Men när Nigel kommer innanför det stoftmoln som omger asteroiden upptäcker han att den inte bara är solid, utan dessutom tycks vara artificiell! Därmed ställs han inför ett svårt dilemma: Ska han spränga asteroiden direkt och utplåna det första tecknet på utomjordiskt liv, eller ska han undersöka den och  istället riskera livet på mängder av människor. Vad är mest värt, en chans att hitta teknologi som eventuellt kan bespara miljarder och åter miljarder framtida generationer av människor lidande och en förtida död, eller ska han utplåna det hoppet för att rädda faktiska människor här och nu?

Sedan dilemmat lösts hoppar handlingen framåt flera år i tiden och vi får träffa Nigel när han undersöker ett mystiskt, rörligt föremål, som anlänt till Solsystemet och av astronomerna på NASA döpts till Snarken, efter Lewis Carrols berättelse Snarkjakten. Samtidigt har en av hans partners (japp, i det år 2014 som romanen beskriver är trepartsförhållanden socialt accepterade) drabbats av en farlig sjukdom orsakad av luftföroreningar. Medan undersökningen av Snarken ger omvälvande information om universum och människans plats i det skapar partnerns sjukdom lika stora omvälvningar i Nigels uppfattning om sig själv. Det låter väl inte så dumt? Det är det inte heller, och boken är dessutom välskriven, både vad gäller stil och karaktärisering. Så vad är problemet?

Problemet är följande: Det blir lite tråkigt. Karl har tidigare recenserat Flood och Evolution av Stephen Baxter, en författare som, liksom Benford, skriver hård, vetenskaplig sf. Därifrån, och från den roman av Baxter som jag själv läst, The Light of Other Days, känner jag igen fenomenet att det blir spännande först mot slutet. För spännande och rejält svindelframkallande blir det även i In the Ocean of Night, men först då det återstår kanske femtio sidor. Kanske är det symptomatiskt för just hård sf, där vägen fram till de vetenskapliga upptäckterna ges lika mycket eller mer utrymme än upptäckternas inverkan på samhället? Hur som helst är In the Ocean of Night ändå klart värd att läsa, om inte annat så för att den leder fram till

Across the Sea of Suns

Utan att avslöja för mycket av den första delen kan jag säga att det inte direkt var någon gästvänlig galax som öppnade sig för mänskligheten i den. Därför skickar NASA genast ut ett rymdskepp för att undersöka mystiska, elektromagnetiska signaler som tycks härstamma från en relativt närbelägen stjärna, i förhoppningen att finna allierade. Vår vän Nigel lyckas mygla och charma sig in på passagerarlistan och vi får följa honom och resten av besättningen när de utforskar flera främmande planeter. Just utforskandet är det som är riktigt, riktigt bra. Torra, relativt trovärdiga skildringar av bisarra ekosystem och de planetära förhållanden som givit upphov till dem ger, paradoxalt nog, en riktigt vyvidgande och romantisk upptäckarroman!

Rymdäventyret varvas dessutom med en skildring av läget hemma på jorden, där märkliga varelser börjat dyka upp i haven, vilka, när romanen börjar, är på god väg att göra världshaven helt ofarbara för mänskligheten. Vi får följa några överlevande från ett havererat fartyg, när de kämpar för att överleva under  extrema förhållanden. Just desperat kamp för överlevnad visade sig Benford vara bra på att skriva om redan  i In the Ocean of Night, och här utnyttjar förmågan till fullo. Framtidsvisionen blir dessutom riktigt skrämmande, när själva ekosystemet vänder sig mot mänskligheten, som inte längre är vare sig de mest intelligenta jordborna eller högst i näringskedjan.

Sammantaget blir det riktigt bra sf. Det känns verkligen som om Benford prövade sina vingar i den första boken och upptäckt vad han är bra på i den andra! Trots att jag höll på att irritera mig sönder och samman på den alltmer gubbjävelaktiga Nigel älskade jag att läsa Across the sea of Suns. Det finns fler böcker i samma framtid och de lär hamna under läslampan så småningom.

Betyg ItOoN: 3/5 – helt okej

Betyg AtSoS: 5/5 – mästerverk

/Olov L

Flood av Stephen Baxter.

floodFlood är en dystopisk framtidsskildring av vad som skulle kunna hända när världshaven stiger och sköljer bort i stort sett alla landområden. Handlingen börjar 2016 med att fem personer fritas efter en längre period som gisslan. En blandad grupp människor har suttit gisslan i Barcelona och nu senast av kristna extremister. Det här är nog det smartaste med hela boken, eftersom huvudkaraktärerna har varit fängslade så får vi via deras ögon ta del av allt nytt som har hänt i världen sen 2010. Vi får ta del av ett samhälle i kris då stora översvämningar sätter sin prägel på alla håll. Människor sätts i flykt och gamla maktstrukturer faller ihop. Det är väldigt dramatiskt och genomtänkt. Det är en väldigt dyster och deprimerande bild som Baxter bygger upp, folk driver omkring på flottar, kannibaler i Tibet och ett ständigt hot från havet. Nästintill hela jordens befolkning riskerar att stryka med när havet obönhörligen stiger.

Men det är stundtals precis lika spännande som att titta på när vatten stiger, det funkar inte alls för mig de första 300 sidorna. Det är ett intressant och skrämmande ämne som är väl förankrat i en möjlig framtid, synd att det är såå tråkigt. Bättre blir det då i slutet på boken när vattnet börjar täcka allt förutom de högsta bergen och tempot höjs med krig, banditer och hemska svältkatastrofer.

Det största minuset med boken är de tråkiga huvudpersonerna, jag blir aldrig riktig berörd fastän jag får följa samma människor under åren 2016-2052. Det är fina ideer och en skrämmande framtidsvision men också stundtals olidligt tråkigt. Det ska bli intressant att se hur Baxter för berättelsen vidare  i nästa bok. Den boken heter the Ark 😉

3/5 -helt ok.

/karl