Hugo-romanerna, del 5 av 5 – Wheel of Time och slutord

Lord-of-chaosTill sist är det väl dags att säga något om Sagan om drakens återkomst, i och med att serien i sin helhet nominerats i år. Eftersom det i Hugo-prisets barndom var vanligt att romaner först publicerades som följetonger i tidskrifter finns det en regel som säger att ett verk som publicerats i flera delar kan vinna pris för det år då den sista delen publicerades. Något Wheel of Time-fan upptäckte detta och kallade in stödtrupperna, som slöt upp och nominerade sitt favoritepos. En del Hugo-afficinados har muttrat missnöjt om detta, men sådana är reglerna. Jag kan förstå att det känns konstigt att ge ett årspris till ett verk som publicerats under större delen av vår livstid, men den nedlåtande attityden mot Robert Jordan-fansen som jag sett här och där verkar desto dummare. Ska ord om dålig smak tas på allvar ska de komma från en grupp som inte reflexmässigt nominerar precis allt som Charles Stross och Seanan McGuire spottar ur sig.

Robert Jordan

Robert Jordan

Själv började jag läsa Robert Jordan när jag var en spinkig tonåring och nu sitter jag här med kulmage, bolån och avkomma. När jag hade läst mellan en tredjedel och hälften av berättelsen tog jag en paus som fortfarande pågår. Hade jag haft trehundra sidor kvar hade jag gärna läst klart. Femhundra sidor, visst. Åttahundra? Mnja, när jag pensioneras kanske. Men det återstår tusen sinom tusen sidor.

Naturligtvis kommer jag att bedöma bokserien utifrån att det är en bok jag lagt bort och förmodligen aldrig kommer att plocka upp igen. Med det sagt kan jag förstå att folk gillar den. Säga vad man vill om Jordan, men han har gjort sin research och väver glatt in precis alla myter och samhällsskick han känner till i sitt epos. Han inför också nya fantasy-element i lagoma doser, så att världsbyggandet aldrig blir tråkigt. Dock är det väl delvis det som är problemet. Han bara bygger och bygger. Och bygger. Jag, som tycker att tjugo sidor är lagom längd för en bra historia, blir lite avskräckt. De sista delarna, som Brandon Sanderson skrev efter Jordans anteckningar, har jag inte läst, förstås, men jag hoppas att Sanderson varit bra på det som var Jordans svaghet – att knyta ihop säckar och avsluta trådar.

Brandon Sanderson

Brandon Sanderson

Sen har vi detta med manligt och kvinnligt. Det är kul att det finns så många kvinnliga figurer i Drakens återkomst men desto svårare att bortse från att grundinställningen i deras interaktion med männen är att män och kvinnor aldrig kan kommunicera ordentligt, nästan aldrig har samma mål i livet och bara blir irriterade om de tvingas försöka förstå varandra. Den sortens vardagssexism blir väldigt tröttsam i längden.

Oljiga Olov intergalaktiska vadslagningsbyrå!

Alla verkar helt säkra på att Wheel of Time-serien kommer att vinna. Själv har jag inte känt mig riktigt lika säker, om inte annat så på grund av rösträkningssystemet. Om inte en av de nominerade får egen majoritet kommer man att börja räkna andrahandsrösterna och det är där jag tror att Mira Grants Parasite har en chans. Hennes bok känns helt enkelt som en sådan som alla kan gilla till viss del och jag tror att vilken kandidat som än åker ut först så kommer det att ge Parasite många röster. Men förmodligen har jag fel. Inget kan stoppa WoT-horderna och den kommer att få egen majoritet. Vi får hoppas att de läst Brandon Sandersons kloka inlägg, där han uppmanar dem att ta omröstningen på allvar och läst de övriga nominerade verken. Om de i sådana fall fortfarande gillar WoT bäst är det bara för oss att välkomna dem in i gemenskapen och applådera glatt när Sanderson tar emot priset.

Detta för oss till en viktig fråga. Det finns en inte helt genomtänkt regel som säger att en kandidat (eller kategori, minns inte vilket) måste ha en viss procent av de totala antalet inlämnade röstsedlar för att priset ska kunna delas ut. Eftersom det kommer att rösta väldigt många i romankategorin kommer alla andra kategorier att behöva alla röster de kan få. Alltså: Rösta i alla kategorier, annars riskerar prisutdelningen att bli världens största antiklimax och alla de hoppfulla nominerade får gå hem utan pris, trots att de fått tillräckligt många röster för att vinna vilket annat år som helst! Sannolikt kommer regeln senare att ändras från procent till absoluta tal, eftersom folk ofta kan känna igen dumhet när de ser den.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Trevligt att ni orkat läsa ända hit! Nu ska jag läsa det sista och fila på min röstsedel. Omröstningen avslutas den 31 juli och ceremonin hålls den 17 augusti. Den senare kommer att livestreamas för oss som inte kommer att delta i vår köttsliga form. Ha det bra och leve Hugon!

/Olov L

Rapport från SweCon 2012, Kontrast i Uppsala

Hej stödgruppen! Jag tänkte försöka mig på något nytt – att skriva en någorlunda kort text som istället för återgivande av en mängd detaljer ägnar sig åt att göra nedslag i de viktigaste delarna av helgen i Uppsala, detta som kontrast (hepp!) till EuroConrapporten. Låt oss alla samlas i kommentarsfältet och utvärdera resultatet.

Jag har ingen aning om hur man gör för att på ett socialt accepterat sätt be om husrum hos främlingar, men att skriva till arrangörerna och beklaga sig fungerade bra. De båda Jönssönerna Maria och Johan slängde ut sina nät, tömde sina kräftburar, vittjade rävsaxarna och andra djurplågerimetaforer tills jag kommit i kontakt med Cecilia och Elric, vilka erbjöd mig en ovanligt bekväm säng i sitt hus en bit utanför Uppsala, ett före detta stationshus som konverterats till en sorts nördpalats fullt med filmer, spel och en imponerande mängd böcker ur Äventyrsspels fantasyutgivning. Mina ödmjukaste tack till er!

När Elrics mamma fick höra att jag var vegetarian gav hon mig en rabattkupong (!) till en vegetarisk restaurang vid namn Fröjas sal, så där åt jag på fredagen strax innan kongressen skulle börja. Det var bara öppet på vardagar, vilket kanske var lika bra, eftersom maten var så god att jag annars hade slösat bort hela reskassan där. Den lyckades jag istället lägga in på mitt kort i mobilen, i tron att resan mellan nördpalatset och Uppsala bara kunde betalas med sms. Det visade sig dock att det inte bara gick att köpa rabattkort med kontanter, det blev dessutom nästan halva priset jämfört med enskilda sms-biljetter. Jag köpte alltså ett kort, trots att jag redan låst mina tillgångar i mobilen. Detta har haft som följd att oktober varit en fattig månad, men samtidigt har jag kunnat ringa ganska mycket.

Nog med återgivande av detaljer! Det första som hände var den efterlängtade bloggarträffen, där jag äntligen fick sätta ansikten på folket bakom Arinas bibliotek, Yvannas böcker, Boktimmen, Skuggornas bibliotek, Bokstävlarna, Feuerzeug och inte minst Socialist-Simon, som jag träffat som hastigast redan på Eurocon förra året. Med tanke på vilket helsike det nu är att påminna sig vilka bloggar som var representerade där tycks träffen iofs haft liten betydelse för ordningen i min hjärna, men trevligt var det.

Sen var det dags för mig att sitta i min enda panel under denna kongress, en panel som lämpligt nog handlade om bokbloggar och deras roll för fantastik. Typ. Det var jag, Hans Persson från Du är vad du läser och en tredje person. Jag kände inte igen hennes namn när jag såg det i programmet, så jag googlade henne och fick upp en massa uppgifter om forskning och studier. Tanken på att panelen skulle bestå av mig, moderatorn samt en medieforskare som studerat och skrivit avhandlingar om bloggar de senaste tio åren gav mig galloperande bildningskomplex. Som tur är visade det sig att hon var Skuggornas bibliotekarie och även om hon är akademiker var hon inbjuden i egenskap av bloggare.

Det blev en intressant diskussion, inte minst som publiken var full av bloggare som gärna bidrog till samtalet. Ska det riktas kritik är det väl mot mig, som insåg att jag fasen inte har någon koll på vår blogg. Det är ju Karl som sköter allt, utom det som Stefan sköter.Vi pratade en hel del om recensionsexemplar och jag vill bestämt hävda att det var mitt redan nämnda bildningskomplex som fick mig att vid något tillfälle använda ordet ”identitetsskapande”. Det skulle vara kul att få en genusanalys av panelen från någon utomstående. Tog jag och Hans all plats?

Jag såg även öppningsceremonin och intervjun med Peter Watts. Av honom har jag bara läst några noveller, men han imponerade på mig i alla sammanhang där han deltog. Han såg lite grubblande ut, vilket jag snart förstod beror på att han hela tiden tänker intensivt på allt han får höra. Till skillnad från många av oss andra tycks han ofta träffa rätt med sina tankar. Dessutom var han riktigt rolig.

Annars var det väldigt roligt att Stefan (här på bloggen) var så uppspelt av att få träffa Joe Abercrombie. Själv har jag inte läst något av karlen och kunde därför behålla min kyligt distanserade värdighet. Den där som ofta misstas för tråkig- och stelhet, ni vet. Däremot fick jag ett underligt jag-mötte-Lassie-ögonblick när jag smugit in i Green room för att äta medhavd mat utan att hotellpersonalen skulle behöva se det. Sara BE var där när jag kom, men hon gick snart. Medan jag satt där ställde sig en person och blockerade ingången, tog fram en kamera, siktade noga mot mig och tryckte av. När han tog bort kameran ur nyllet upptäckte jag att det senare (och iofs antagligen den förra) tillhörde Peter Watts! En av hans souvenirbilder från Sverige föreställer alltså mig ätande en macka. För hans del är det bara att beklaga, men jag misstänker att detta kommer att utgöra höjdpunkten i mina memoarer.

På lördagen var det mycket svårt att välja bland alla parallella programpunkter. Jag gick och lyssnade på Johan Jönsson prata om fantasy och science fiction på wikipedia. Tydligen är det väldigt få som skriver om dessa ämnen på svenskspråkiga wikipedia, så sätt genast igång!

Hedersgästintervjun med Sara BE och Mats Strandberg var mycket bra. Det är fascinerande att se hur samspelta de är. Sen dök ett stort dilemma upp: Skulle jag gå till John-Henri Holmbergs föredrag om Åke Ohlmarks eller på panelen om The short story and the idea? Ohlmarks var ju en , tja , fascinerande människa. Men till slut var det bara att inse att jag inte kunde missa en panel om noveller. Noveller är sorgligt underskattade och Kelly Link skulle sitta med i panelen. Strax innan jag satte mig på tåget till Uppsala köpte jag hennes novellsamling Pretty Monsters för att åtminstone ha läst något av henne i förväg. Efter två noveller insåg jag att jag nog fått en ny favoritförfattare! Det bästa är att det verkligen märks att hon inte ser noveller som ett sätt att pröva idéer eller öva sig inför längre verk, utan som något med ett egenvärde. Hennes noveller är fullfjädrade konstverk!

En av frågorna som diskuterades i panelen var den om omskrivningar av noveller till romanlängd och även möjligheten av det motsatta. Personligen tycker jag att Robert Jordans Wheel of Time-berättelse skulle passat utmärkt som långnovell. 60-80 sidor borde räcka, resten kan man räkna ut själv med hjälp av ordlistan.

Andra bra punkter under lördagen var Stefan Ekmans och Jerry Määttäs respektive programpunkter, även om båda kanske skulle kommit mer till sin rätt om de haft mer tid på sig. Annars är det ett hett tips att lyssna på akademiker om man vill höra något intressant om litteratur.

Även utdelandet av det viktiga och anrika Alvarpriset respektive det svårbeskrivliga Göstapriset var kul. Jonas Wissting fick det förra och det är förstås mycket välförtjänt. Om du inte vet vem han är beror det på att han jobbar med ljudet hela tiden under alla kongresser. En mycket viktig kugge i maskineriet, alltså. Annars hade det ju varit roligt om Maria Nygård vunnit, då hon dels är himla duktig, dels är en av oss. En av bloggarfandom, denna vida gemenskap och fanzinefandoms arvtagare. Sträck på er, ungdomar, jag försöker vara högtidlig.

I panelen Research when writing fiction lyckades man tydligt sätta fingret på skillnaden mellan fantasy och science fiction. Mats Strandberg, fantasyförfattare, sa att inför Cirkeln hade han och Sara BE tagit reda på olika detaljer, t ex om automatiska dörrar skulle öppna sig för en osynlig person. Peter Watts, science fictionförfattare, fick sin grubblande min och sa sen förbryllat ”Men hur kan hon se något om hennes ögon och synnerv är transparenta?”. Där har vi skillnaden.

Det bästa med lördagen var ändå att Karl dök upp. Han och Stefan är typiska hedersknyfflar och väldigt trevliga att hänga med. Med alfahannen på plats kunde vi sätta igång med vår bingotävling. Bingo hamnade väl inte högst på listan över Vad Folk Vill Göra Under En Kongress, men vi fick dela ut en del vinstböcker till sist.

På söndagen gav jag efter för trött- och lathet, varför jag missade två programpunkter jag gärna hade bevistat. Jag hann dock till Johan Fricks föreläsning om Do androids dream of electric sheep? och Blade Runner. Det var lite synd att det gått något decennium sedan jag avnjöt något av dessa verk, men åtminstone romanen blev jag väldigt sugen på att läsa igen. Föredraget byggde på ett efterord till en av de svenska upplagorna av Androidens drömmar (som boken heter på svenska) och det kan vara värt ett besök till bibblan om du är Philip K Dick-entusiast.

Den panel som jag och i princip alla andra jag pratade med tyckte var den bästa under hela kongressen var den sista – The body in science fiction. Med Anna Davour som moderator diskuterade Peter Watts, den ascoola Torill Kornfeldt samt George Berger (som för övrigt var ännu en person som det var mycket trevligt att träffa efter en tids internetbekantskap) möjligheten att ladda upp människors tankar och minnen till hårddiskar och andra sf-schabloner. Särskilt Kornfeldt tyckte att kroppen ignoreras alltför ofta och menade att våra personligheter påverkas så mycket av kroppen, från hormoner till bakteriefloran i tarmarna, att det är omöjligt att separera kropp och själ. Möjligen skulle det gå om även bakteriefloran och det övriga kunde simuleras elektroniskt. Efter panelen gick jag fram och ställde en förvirrad fråga till Watts och Kornfeldt, varpå hon berättade om ett experiment där forskare odlat fram en hjärna från en fågelart, som vi kan kalla talltita, och låtit den växa i kroppen till en annan fågel, som vi kan kalla blåmes. Det visade sig att blåmesen sjöng en talltitesång!

Detta gav mig en idé till ett kommersiellt projekt: Tigrar med hundhjärnor. Alla vill ju ha en egen tiger (eller lejon, panter eller liknande), men ingen vill bli uppäten. Detta löses enkelt (nåja) genom att låta stora kattdjur få lätthunsade flockdjurshjärnor av hundtyp! Dock var de catahyaner som jag testade idén på under efterfesten något skeptiska. Och visst, matkontot blir rätt ansträngt. Sen finns det förstås en massa moraliska invändningar. Vi människor har redan för många tamdjur som vi inte kan sköta om. Därför vill jag säga följande till den som i framtiden kommer att försöka förverkliga hundlejonen: För det första är du en sopa som inte kom på det först, för det andra är motståndet redan organiserat.

Annars ska jag inte säga mycket om efterfesten, trots mina tidigare hotelser att återge hela samtalet om ankor, piskor och annat ord för ord. Men att höra Simon och Fias relation förklaras blev en bra pendang till Blade Runner-föreläsningen. Som i en roman av Philip K Dick vet man inte vad som är sanning, (mar)dröm, hallucination eller konspiration.

Apropå Simon nämnde han att han upptäckt fandom via… Drömmarnas berg! Detta är vi förstås omåttligt glada över. Han och Fia är ovärderliga tillgångar för rörelsen (inte minst för att de är så sjyssta) och de har redan startat en grupp i Malmö, med pubträffar och planer på en egen sf-kongress! Gå in på deras facebooksida och följ vad som händer!

Då återstår bara för mig att uttrycka det sedvanliga men helt uppriktiga tacket till kommittén, vars slit har gett mig och ca 450 andra en fantastisk upplevelse! Tack!

Nästa års Swecon äger förresten rum i Stockholm, heter Fantastika 2013 och kommer att ha Jo Walton som hedersgäst! Jo Walton! Aaaargh, jag måste dit! Är det någon som vill köpa en njure?

Med dessa trevliga ord avslutas rapporten. Det gick väl sisådär med kortheten, men ca 1900 ord för en hel helg är bra mycket mindre än jag använde för Eurocon. Om det fortsätter så här kommer min nästnästa kongressrapport att vara riktigt läsbar! Och vad spelar det för roll egentligen? Ingen är ju tvingad att läsa, ja, utom juryn för Vittfarnepriset förstås, mwahahahahaaa!  Lev väl, vi ses på nätet!

/Olov L

Wheel of Time upproret!

Nu har en driftig vän till mig skapat en facebook-grupp för att försöka skapa intresse för en översättning av de sista delarna i Wheel of Time av Robert Jordan och Brandon Sanderson.  Så alla som vill se en ny svensk översättning av the Gathering Storm får hänga på!

Här är gruppen!

”Enligt bekräftade källor så har förlaget Natur & Kultur beslutat sig för att avbryta översättningen av Robert Jordans mästerverk inom fantasygenern; Wheel Of Time. Detta av finansiella anlednigar.

Vårt uppdrag: Att finna ett förlag som vilja översätta de sista trenne sista böckerna till svenska. Att samla så många älskare av Robert Jordans böcker som möjligt till denna grupp för att påvisa att intresset fortfarande är lika stort som det är lönsamt. Sprid ordet, insamla era trollocher och aielkrigare.

They may have won the battle – but not the war!”

/karl

The Gathering Storm, äntligen! (?)

Nu har Robert Jordans fru och författaren Brandon Sanderson efterlängtade slut på Wheel of time serien kommit. Har någon hunnit läsa den? Är det ens någon som orkar? Vi kommer få in boken till biblioteket och jag tänker slänga ett öga i den för att se hur det hela funkar med Sanderson. Nu kan vi prata om att jobba under extremt hög nörd-press, det måste vara otaliga horder med fans som kommer granska hans version med lupp! Kul att det blir ett avslut i alla fall..

Gathering the Storm

Det börjar dra ihop sig till finalen i Wheel of time serien och det ska bli spännande att se hur väl Brandon Sanderson tas emot av hardcore fansen. Om man registrerar sig på tor.com kan man läsa första kapitlet av The Gathering Storm.

Kanske det börjar hända saker? 😉 Hur det än blir är det skönt med en serie som inte slutar i förtid.

/karl