Unspoken (2012) av Sarah Rees Brennan

"Undrar om jag får plats i hans öra."

”Undrar om jag får plats i hans öra.”

Jag skulle så gärna vilja tycka om den här ungdomsromanen. Den har en spännande grundidé, sprudlar av härlig humor och tar de fördomar som väcks av det hemska omslaget och ställer dem på huvudet.

Kami Glass bor i en liten by på den engelska landsbygden. Hon hänger med sin knasiga kompis Angela, bråkar med lärarna och försöker starta en skoltidning för att kunna hänge sig åt sina skrivardrömmar. Hon har en hemlighet – i hela sitt liv har hon haft en låtsaskompis som hon pratar med inne i sitt huvud och som även svarar. Naturligtvis tänker hon att det är hon själv som hittar på svaren. Så en dag är hon fast i en hiss med en skum kille och för att fördriva tiden frågar hon sin låtsaskompis vad han har för sig. Han svarar: Jag sitter fast i en hiss med en konstig tjej som stirrar på mig.

Det visar sig att den skumma killen har kopplingar till klanen Lynburn, som nyss flyttat tillbaka till godset i Kamis by och som hon försöker undersöka för skoltidningens räkning. När så folk börjar mördas är det upp till Kami att reda ut alla mysterier kring familjen Lynburn och byns förflutna.

Mitt problem med boken är att det lättsamma tonfallet och de lustiga bifigurerna inte passar särskilt bra med det mörka och gotiska. Antingen får det personerna att verka flamsiga och oseriösa eller skräckinslagen att verka parodiska och ofrivilligt komiska. För min del lutar det starkt åt det senare – Lynburns hem känns mer som en Disney-kuliss än något skrämmande eller något som alls skulle kunna stå någonstans i ett bortglömt hörn av den engelska landsbygden. Om jag förstått saken rätt försöker författaren utforska den gotiska skräckromanen och underminera dess unkenhet genom att låta en kille ha den klassiska, gotiska hjältinnerollen. Det är ett jättebra försök, men tyvärr gör det bara figuren ifråga obegriplig och tillkämpat svårmodig (tänk Dylan i Beverly Hills 90210, för den som minns). Kanske vore det bättre att låta gamla, tråkiga arketyper vila i sina gravar och göra något nytt istället?

Det är förstås möjligt att den som gillar den gotiska traditionen skulle uppskatta Unspoken desto mer. Jag skulle även kunna rekommendera romanen till den som vill ha något roligt att slöläsa i hängmattan. Att skriva flamshumor som faktiskt är genuint rolig är mycket svårt, men Sarah Rees Brennan lyckas riktigt bra! Man kan jämföra med www-trilogin av Robert J. Sawyer, som har samma stämning, men där humorn känns mycket mer som utfyllnad. I Unspoken sitter den som en fartdåresmäck.

Betyg: 3/5 – okej

/Olov L

Annonser

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s