Färjan (2015) av Mats Strandberg

FärjanGod jul på er, eller vad ni nu firar. Om ni firar.

Mats Strandberg är inte helt okänd, som varande medförfattare till Engelsforstrilogin. Ni vet, den där serien av ungdomsromaner som börjar med att ett gäng ungdomar som hämtade ur en klyschig high schoolfilm (med en mobbare, en mobbad, en pluggis, en gothare, en cowboy, en byggjobbare, etc) upptäcker att de är häxor, för att sen visa sig vara en romanserie som verkligen går på djupet med figurernas personligheter och motiv samtidigt som den lägger an skarp samhällskritik, så att den växer till något alldeles fantastiskt och helt underbart? Den trilogin.

Lite orolig blev jag allt när jag fick veta att Sara Bergmark Elfgren skulle skriva filmmanus utan Mats. Hur skulle det gå för honom nu? Vad skulle hända? Skulle han bli Piff utan Puff, eller Bull utan Bill? Alltså, jag vet ju att han skrivit tre romaner på egen hand innan Engelsfors, men tänk om han vant sig vid samarbete och glömt hur man gör på egen hand? Jag hade inte behövt oroa mig, för han har kommit på världens bästa idé – att skriva skräck som utspelar sig på en finlandsfärja! Det är verkligen en sådan där idé som är så bra att den bara måste ha använts förr! Har den inte det? Det borde rimligen finnas sju romaner, nittio noveller (varav åttiosju publicerade som ”mysrysare” i olika veckotidningar), tre långfilmer och minst tre säsonger av en tv-serie, samproducerad av SVT och YLE. Gör det inte det?

Mats Strandberg

Mats Strandberg

Hur som helst är Färjan en bra bok. Strandberg lyckas fånga stämningen på en kortkryssning med en färja som sett sina bästa dagar. Han presenterar verkligen sina karaktärer på ett fint och trovärdigt sätt och precis, alltså exakt, när jag på riktigt börjat bry mig om hur det ska gå för dem börjar blodbadet! Det är också en riktigt slafsig bok, faktiskt en av de blodigaste jag läst, i synnerhet som den aldrig framstår som en roman som frossar i fysiska hemskheter för sakens skull.

Färjan påminner mig starkt om en bok av Stephen King, Staden som försvann (Salem’s Lot). Det ska ses som starkt beröm. Salem’s Lot var nog den första vuxenskräcken jag läste och satte för mig standarden för hur en bra vampyrroman ska se ut. Dessutom läste jag om den i våras och blev förvånad över hur bra den faktiskt håller! Mats Strandberg gör samma sak som King när han släpper in fasan i ett litet, isolerat samhälle, med skillnaden att samhället, alltså färjan, dels är mycket mer fysiskt isolerad, dels består av 1200 personer varav de flesta är främlingar för varandra.

Staden som försvann - ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Staden som försvann – ett starkt barndomsminne för mig och en sannolik inspirationskälla för Mats Strandberg

Skräckelementet är alltså bra, även om det bygger lika mycket på blod som på psykologi. Den vanliga, litterära delen funkar också bra, med ett enkelt men klart språk och väl utvecklade personliga dramer bland passagerarna. Men för oss nördar är naturligtvis kartan lika viktig som miljöbeskrivningarna. Hur funkar det som dagens ungdom brukar kalla loren? Det släpps information i lagom takt under resans gång. Strandberg har vävt ihop en varelse som låter honom använda de blodigaste delarna av vampyrer, zombies och slasherpsykopater – och otroligt nog funkar det! Jag tror lika mycket på hans vampyrer som på hans dysfunktionella familjer och unga män med relationstrassel.

Slutsatsen blir alltså att Mats Strandberg har lyckats skapa det som John Ajvide Lindqvist kallar ”bästa sortens underhållningslitteratur”. Jag kan också rekommendera Färjan till den som hamnat i en lässvacka – den är underhållande, snabbläst och engagerande! Vem behöver inte det ibland?

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Det ser ut som om Färjan ska filmatiseras. Det skulle kunna bli hur bra som helst! D.S.

 

Annonser

Anno Dracula av Kim Newman (1992)

Image

Anno Dracula av Kim Newman 1992

Jag erkänner jag har nu sett alla Twilight-filmer, jag kan inte hjälpa att jag lockas av att det finns monster som lever gömda i skuggorna. Fast vampyrerna i Twilight, de gillar jag inte riktigt, de glittrar och är tjusiga. Nu har jag läst Anno Dracula där vampyrerna inte alls är lika mysiga, mer min kopp te kan kanske?

Anno Dracula kom redan 1992 och är i mina ögon en populärkulturkaramell med vampyrtema. Kim Newman har skrivit en fantastiskt spännande bok som tar vid där Dracula slutar, fast Dracula dog aldrig, han tog makten över hela brittiska riket och styr nu med järnhand. Det visar sig såklart att det kryllar av olika vampyrer med olika blodslinjer och snabbt så bildas ett nytt klassamhälle där det är ett krav att du skall vara vampyr för att komma riktigt högt. Men det hjälper ändå inte om du för att få ditt blod måste prostituera dig i Whitechapel samtidigt som det är någon galning med silverskalpell som skär upp dina vänner..

Det här är dels en påhittad fortsättning på Dracula samtidigt som att det är en hyllning till nästintill all populärkultur som rör vampyrer utkommen innan 1992. När du har läst boken så bör du kika på wikisidan och titta vilka karaktärer som dyker upp i boken (bara en sådan kille som Blacula!), det är iaf en väldigt lång lista med fiktiva ”cameos”. Sen finns det en lika lång lista på historiska personer som också dyker upp i denna mörka tid som är 1888. Nu låter det som att boken är en enda lång fest i name dropping men boken är riktigt bra! Klart du vill läsa om hur Dr Jekyll diskuterar vampyranatomi tillsammans med Dr Moreau samtidigt som att Oscar Wilde fått nytt o-liv.

Spännande rolig och ett jäkla bra driv i språket. Skulle boken ha blivit skriven idag så hade säkert Bella och Edward varit med, säkert också Blade! Men gillar du vampyrer på minsta vis så kommer du att gilla den här boken, likaså för den som gillar kultur från slutet på 1800-talet. Otroligt många små guldklimpar till scener i Anno Dracula.

5 av 5

karl

Fem sköna vampyrfilmer

Bloggar är verkligen frihetens kugghjul, ett redskap för alla oss som annars skulle ha svårt att göra oss hörda i mediebruset. Den oerhörda kraft som finns i detta verktyg går att använda till så mycket bara inom kultursfären. Vi kan vaska fram bortglömda guldkorn ur historiens dammiga korridorer, analysera och diskutera innehåll, upptäcka nya formspråk och i största allmänhet berika oss som människor. Det går även utmärkt att slänga ihop en godtycklig topplista över det ämne man råkar tänka på i brist på bättre, vilket jag nu ämnar göra. Någon lista över filmer du ska se innan du dör är det inte fråga om. Om du mot förmodan vet när du ska dö tycker jag att du ska äta choklad, njuta av naturen och krama alla du håller kär (glöm inte att fråga om lov först – överraskningskramar är inte så populära som du tror). När jag skriver sköna vampyrfilmer menar jag inte någon sorts metafysisk Läs mer

Lost Souls av Poppy Z Brite, 1992

lostsoulsNu  när det råder Twilight-feber i Sverige så blev jag sugen på att läsa en äkta vampyr-bok proppfull med känsla, dekadens och obehagliga vampyrer. Edward kan slänga sig i väggen om man jämför med vampyrer som Zillah, Molochai och Twig, några av huvudkaraktärerna i Lost Souls. Zillah och hans kumpaner driver runt i USA på en ständig turné i blod, orgier och våld. Då och då stannar de i New Orleans och träffar Christian en äldre vampyr som driver en egen liten bar. Lite norr om stan får vi stifta bekantskap med Ghost och Steve, musiker med bandet Lost Souls?, bästa vänner med ett invecklat förhållande. Steve är ett supande svin och Ghost är för fin för den här världen. Till sist har vi den apatiske punk-goth ungen Nothing som skolkar, skär sig och eventuellt rymmer hemmifrån. Ghost är synsk och känner på sig att han snart kommer dras in i hemskheter. .

Boken är som en köttig soppa av mustighet och känsla, varje ord dryper av mening och fantasi. Det är en obehaglig bok med mycket våld, snusk och hemskheter. Ghost är tacksamt nog en ljusglimt i ett galleri av trasiga och onda varelser. Poppy Z Brites beskriver den amerikanska södern som dekadent och smutsig, med New Orleans som ett trasigt nav. Det jag upplevde som mest skrämmande med hela boken är en kort beskrivning av ett par bonnläppar som dyker upp på en öde bensinmack. (Squeeel like a pig!)

Boken släpptes 1992 och de tuffa vampyrerna ser alla ut som Sandman, Edward Scissorhands eller som sångaren i the Cure gjorde på den gamla goda tiden. Vilket gör att vampyrerna i dagens ögon ser ganska så gulliga ut. Men låt er inte luras av det, de är hemska! Hemska! De må se ut som the Crow men det är ändå 100 gånger bättre än ett helt ton med Twilight-böcker.

Det här är andra gången jag läser Lost Souls, första gången var för tio år sedan och då älskade jag boken. Idag så gillar jag fortfarande Zillah och de andra men lite av tjusningen har försvunnit. Fortfarande en bra bok som alla borde läsa någon gång.

4/5 -Rekommenderas!

 

/karl

The Strain av Guillermo del Toro och Chuck Hogan

the_strain_coverJag är en riktig sucker när det gäller hajpade böcker! Det är riktigt fint när boken är omskriven och sen visar sig vara riktigt bra. The Strain har varit rätt så omskriven både här och där och pepp-flaggan stod i topp!

Lite besviken blev jag nu då boken inte är en bok utan visade sig vara en b-film i bokform. Ibland kunde jag riktigt se framför mig hur del Toro och Hogan satt och gastade på amerikansk engelska om hur cool och fräck historia de har kokat ihop! (FUCK YEAH! VAMPIRE FLESH STINGERS!). Det är till en början en ganska så seg historia med många karaktärer som skall presenteras när ett fullsatt jumbojet slocknar direkt efter landning i New York. Vi får följa lite olika personer som börjar så smått inse att hela staden ( THE WHOLE FUCKING CITY!) hotas av en ohygglig smitta som gör folk till vampyrer. Hela vampyr biten(!) förklaras väldigt ingående med kliniska beskrivninar och det blir faktiskt ganska så äckligt med både avföring och larver, men författarna tar aldrig något större steg utanför den trötta vampyrmallen.

Det lyfter inte trots att jag är väldigt lättflörtad när det gäller skräck, dystopi och CSI-labb. Jag får helt enkelt hoppas på att det blir bättre i de kommande böckerna i trilogin, jag vill ändå veta hur det kommer att sluta. Jag hoppas att författarna vågar ta ut svängarna riktigt mycket och toppar den här  tama debuten. Kul är dock att det är en svensk översättning på G, Släktet kommer i höst.

Det får bli en 2:a i betyg med förhoppning om bättring inför nästa del. Jag vet ju att han har fantasi den där Guillermo del Toro. Det är en stor glädje i språket och handlingen och jag hoppas att författarna levererar en bättre fortsättning, det finns hopp.

2/5 knappt godkänd.