Odens öga av Håkan Strömberg

odbok-002opt

Det mest insmickrande en konstnär kan göra är förstås att låta sitt verk utspela sig i den potentiella läsekretsens hemtrakter, eller på annat sätt ge dem illusionen att deras ömkliga små liv är meningsfulla utanför det egna kvarteret. Själv är jag en sucker för sådant! Jag menar, visst minns du avsnittet av Young Indiana Jones där de talade svenska? Inte? Nej, faktum är att jag brukar vara den enda som minns det där tv-programmet öht. Men kanske förstår du vad jag menar ändå? Det jag vill komma till är att jag är något jävig som bedömare av denna bok, eftersom den utspelar sig i och kring mina hembygder, framför allt i min nuvarande hemstad Östersund. Det är alltså fråga om något så ovanligt som svensk alternativhistoria!

Författaren berättade i ett gammalt nummer av Svensk Bokhandel (den där nyhetskatalogen) hur ett antal faktorer i hans liv blandades samman likt moppelsallad i hans huvud. Först bodde han en tid i ett land (jag minns inte vilket, tyvärr) med stora religiösa motsättningar. Sedan arbetade han en tid på Länsmuséet i Östersund, Jämtland och fick tillfälle att studera den underliga lokalpatriotism som frodas i dessa trakter. Slutligen är han tydligen själv en av de som försöker rekonstruera den gamla fornnordiska folktron (med viss reservation; jag kan ha missförstått det hela och vill inte pådyvla honom någon religion).

Guden Tor i nationalromantisk tolkning

Guden Tor i nationalromantisk tappning

Resultatet blev en roman om ett Sverige som inte kristnades helt. Istället lever hedningar sida vid sida med lutheraner och en betydande katolsk minoritet. Gränserna mellan de olika trossystemen sammanfaller i hög grad med sociala och geografiska gränser. Hedningar finner man framför allt i inlandet, dvs i Dalsland, Värmland, Dalarna och, framför allt, Jämtland och Härjedalen. De kristna i dessa områden är oftast ättlingar till ”bätter folk”, inflyttade officerare och liknande, medan hedningarna i t ex Stockholm är de som städar i tunnelbanan. Det finns alltså en rejäl grogrund för motsättningar.

Odens öga innebar inte direkt något genombrott för alternativhistoria i Sverige och den marknadsfördes som ”kriminalroman”, ett ord som förekommer både på omslaget och i baksidestexten. Detta är faktiskt en riktigt missvisande kategorisering. Det har iofs begåtts ett mord, som blir romanens startskott. Huvudpersonen, en kristen religionsvetare från Stockholm, skickas upp till Östersund, där han varit utbytesstudent på Hedniska Universitet (!), för att snoka runt och försöka ta reda på om det är fråga om ett ritualmord utfört av en förbjuden Odenkult. Men den som väntar sig någon sorts pusseldeckare lär bli grymt besviken. Att boken skulle vara ”oavbrutet spännande” (baksidestexten igen) håller jag heller inte med om. Däremot är den nästan oavbrutet fascinerande. Författaren har nämligen lyckats väldigt bra med att bygga upp ett främmande, men ändå välbekant, samhälle och det är alltså alternativhistoriedelen som gör Odens öga läsvärd.

froso-kyrka

Sveriges mest hatade kyrka i en alternativ värld

När avvikelsen från den egentliga historien skedde för så mycket som tusen år sedan är det förstås svårt att vara trovärdig i sin skildring av den nutid som uppstått. Strömberg lyckas dock riktigt bra, genom att fokusera på skillnaden i mentaliteten hos folk. Om vi ser två ungdomar beskrivna som Åsa, 14 år och Maria, 14 år, så är de så lika varandra att de skulle kunna vara faktorer i ett räkne-exempel (”om Åsa har fyra äpplen och Maria två”). En person i Odens ögas verklighet skulle dock knyta en rad associationer till de båda. Den hedniska ungdomen Åsa har förmodligen håret i flätor och kommer att börja jobba som butiksbiträde eller städare efter grundskolan, medan en flicka som fått det kristna namnet Maria troligen kommer att läsa vidare och bli kontorist eller varför inte läkare eller jurist? Det Sverige vi möter är också ett hårdare samhälle, med statlig kontroll över de flesta medier och, som sagt, svåra motsättningar. Östersund och Jämtland är namn som inte främst förknippas med skidturism, utan har samma konnotationer som Belfast och Ulster under tiden då IRA och UDA härjade som värst. Jämtlandsflaggan är inte något som packade lokalpatrioter viftar planlöst med en gång om året under en gatufestival, utan en förbjuden politisk symbol.

Jämtlandsflaggan

Jämtlandsflaggan

Dessutom har Strömberg varit noggrann och framför allt intresserad när han klurat ut hur en överlevande hedendom skulle kunna se ut i ett modernt samhälle och hans intresse smittar lätt av sig. Huvudpersonen är också den perfekta berättaren, eftersom han är lutheran sedan födseln och alltså ganska lik oss, men samtidigt fascinerad av och dragen till den hedniska kulten. Dessutom är han en lite småvirrig människa som pendlar mellan att känna sig fånig som leker agent och att se konspirationer bakom varje gravhög. Han beter sig lite som jag tänker mig att jag skulle göra i samma situation…

Då Strömberg han någon gång skildrar det positiva som människorna ser i religionerna, såsom gemenskap, glädje och vördnand inför naturen kan tom en inbiten ateist som undertecknad kosta på sig ett lite tolerant leende åt dem. Detta är på sätt och vis en andlig bok, som kanske Lennart Svensson, författare till Antropolis, skulle uppskatta.

Jag läste Odens öga för första gången när den var hyfsat ny och tyckte då att den var alltför thrilleraktig och att det var ett präktigt fiasko att den slutade med en cliffhanger. När jag nu läste om den (den fanns på bokrean) upptäckte jag hur fel jag haft. Thrillerinslagen är små och inte alltför störande och det är verkligen inte fråga om något cliffhangerslut. En uppföljare är möjlig, men långtifrån nödvändig och böcker behöver inte alltid sluta med ett spränga-Dödsstjärnan-klimax för att vara ett sammanhållet konstverk, men det förstod jag väl inte då.

Sammanfattningsvis är detta något för den som älskar alternativhistoria. Eller möjligen, som sagt, för den som är övermåttan intresserad av Jämtland. För andra kanske den fungerar som en stunds tidsfördriv, vad vet jag. Den innehåller i vilket fall den enda värld som varit så fascinerande att jag blivit sugen på att skriva en massa fan fiction om den. Vad nu det säger.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Annonser

ett par e-böcker.

Det finns massor med böcker att läsa och ladda ner gratis. En favorit är Little Brother av Cory Doctorow, boken handlar om hur en data-nörd/hacker gör uppror mot det informationsövervakande samhället. En riktigt bra ungdomsroman med en massa bra tanker att ta till sig. Orkar man inte läsa en hel bok på skärm så finns den även i bokform. Doctorow verkar vara en riktigt klipsk kille och bara hans inledande tankar kring varför han väljer att lägga ut sin bok för gratis nedladdning är skäl nog att ladda ner e-boken.

4/5

Autumn av David Moody är en klassisk zombie apokalyps historia där vi för följa en grupp överlevande. Moodys bok blev något av ett internetfenomen och laddades ner av flera hundra tusen. Fokus ligger mer på krypande skräck än snabba zombies och slaktfest. Helt ok bok av en debutant. Det är dock första delen i en serie och resterande böcker har inte släppts ut gratis på internet.

3/5

/karl

The Child That Books Built av Francis Spufford

childbooksbuiltFör oss som har en lågstatushobby som läsning som passion kan det förstås kännas bra att få veta att det finns andra med samma intresse, framför allt om dessa på något sätt är mer besatta än vad vi är. Det kan iofs invändas att läsning har hög status i det svenska samhället och visst, officiellt är det så: Läsrörelsen går flera gånger i veckan ut på gator och torg och sedan in på McDonalds för att slå sönder barnens leksaker och istället trycka böcker i händerna på dem, samtidigt som de skriker smädelser åt de småbarnsföräldrar som misstänks läsa mindre än de lagstadgade 22 minuterna per dag för sina barn. Läsning, heter det officiellt, gör oss till goda medborgare, lydiga skattebetalare och framför allt besparar den oss från det hemska ödet Arbetslöshet [infoga domedagsmusik]. Men i den hårda verkligheten, dvs utanför hamburgerrestaurangerna, är läsning ett bespottat fenomen. Att läsa böcker innebär att under längre perioder sitta still och hålla käften, något som naturligtvis bara pensionärer, utvecklingsstörda, arbetslösa och andra samhällsparasiter har tid med. Och som t ex Gabriella Håkansson påpekat tycks det viktiga vara att vi köper böcker, inte att vi läser dem. Offentliga bibliotek läggs ned på löpande band, samtidigt som momsen på böcker är mycket lägre än på andra lyxartiklar.

Alltså är det skönt att få veta att  det finns andra som är lika galna som en själv, eller helst galnare, som i Francis Spuffords fall. Nog för att jag kan vara svårkontaktbar när jag läser, men aldrig har jag varit så djupt försjunken i en baksidestext att jag tappat kontrollen över saliven och dreglat på biblioteksgolvet (eller har jag bara förträngt det?). Nog läser jag i tid och otid, men jag har inte ordnat hemmet så att det alltid ska finnas skönlitteratur inom räckhåll (men jag tänkte spontant ”Vilken bra idé!” när jag läste om det).

Spufford beskriver sig som beroende av fiktion i textform och har skrivit en bok om hur han läser om sin barndoms böcker för att svara på den eviga frågan ”Hur blev jag såhär?”. Spufford hade två historiker till föräldrar och växte upp på ett campusområde. När han var tre år gammal fick han ett syskon. Det kan ju vara nog så jobbigt att i en känslig ålder (alla åldrar mellan noll och arton är känsliga) plötsligt upptäcka att de som varit ens värld och stöd har en del av sin uppmärksamhet riktad mot någon annan. Men den unge Francis lillasyster föddes dessutom med en obotlig sjukdom som krävde att föräldrarna matade henne med pipett en gång i timmen dygnet runt i hopp om att den medicinska vetenskapen skulle hinna ifatt och ta fram ett botemedel innan systern hann dö. I ett sådant läge är det knappast förvånande om storebror medvetet eller omedvetet uppmuntras av föräldrarna när han sitter tyst i ett hörn och läser, tydligen lycklig utan att kräva särskilt mycket uppmärksamhet.

Detta är alltså utgångspunkten. Men förutom att vara en självbiografi är The Child That Books Built en rolig och självironisk betraktelse över läsande och läsare som utan att vara särskilt sentimental tar upp för- och nackdelar med att viga sitt liv åt litteraturen. Igenkänningsfaktorn är ofta mycket hög, trots att det ibland verkligen känns att Spufford är sisådär två decennier äldre än jag.

Vad har då detta med fantastik att göra? Jo, olika typer av fantastik råkar bli Spuffords favoritläsning genom åren. Han lär sig läsa på allvar genom att plöja Tolkiens The Hobbit, han blir ett senare ett narniabarn och i tonåren läser han Le Guins The Dispossessed och bestämmer sig för att han är anarkist!

Boken är fantastiskt läsvärd, men har en svaghet: Ett av de tidiga kapitlen består till stor del av att Spufford med alltför stort allvar går igenom olika teorier om barns läsande, från ganska vaga teorier och illa genomtänkta vetenskapliga studier till rent trams, som t ex psykoanalytiskt inspirerade teorier [spypaus]. Det kan iofs vara rätt roligt att läsa om vuxenvärldens skepsis inför barns läsning; t ex var boken om vildingar som Karl skrivit om tidigare mycket kontroversiell när den gavs ut och ansågs vara rent skadlig för barnen. Anledningen minns jag inte, och jag undrar om någon av kritikerna gör det heller.

När det kapitlet väl är överstökat finns det iaf en massa självutlämnande och intressanta betraktelser kvar att läsa om, liksom vissa intressanta utläggningar om specifika böcker och författare, bl a C S Lewis kristendom och den libertarianska grunden i Lilla huset på prärienböckerna. Det jag minns bäst är förstås Spuffords beskrivning av sitt första möte med tankesvindlande science fiction: Could you do this? Was it allowed? Ja, det är ju det, som tur är.

Boken finns även på svenska, då under titeln Hur jag läste böcker och lärde mig leva, en översättning som tycks stödja min hypotes om att den svenska kulturen är undermålig.

Betyg 4/5 – rekommenderas

/Olov L