Det mest insmickrande en konstnär kan göra är förstås att låta sitt verk utspela sig i den potentiella läsekretsens hemtrakter, eller på annat sätt ge dem illusionen att deras ömkliga små liv är meningsfulla utanför det egna kvarteret. Själv är jag en sucker för sådant! Jag menar, visst minns du avsnittet av Young Indiana Jones där de talade svenska? Inte? Nej, faktum är att jag brukar vara den enda som minns det där tv-programmet öht. Men kanske förstår du vad jag menar ändå? Det jag vill komma till är att jag är något jävig som bedömare av denna bok, eftersom den utspelar sig i och kring mina hembygder, framför allt i min nuvarande hemstad Östersund. Det är alltså fråga om något så ovanligt som svensk alternativhistoria!
Författaren berättade i ett gammalt nummer av Svensk Bokhandel (den där nyhetskatalogen) hur ett antal faktorer i hans liv blandades samman likt moppelsallad i hans huvud. Först bodde han en tid i ett land (jag minns inte vilket, tyvärr) med stora religiösa motsättningar. Sedan arbetade han en tid på Länsmuséet i Östersund, Jämtland och fick tillfälle att studera den underliga lokalpatriotism som frodas i dessa trakter. Slutligen är han tydligen själv en av de som försöker rekonstruera den gamla fornnordiska folktron (med viss reservation; jag kan ha missförstått det hela och vill inte pådyvla honom någon religion).
Guden Tor i nationalromantisk tappning
Resultatet blev en roman om ett Sverige som inte kristnades helt. Istället lever hedningar sida vid sida med lutheraner och en betydande katolsk minoritet. Gränserna mellan de olika trossystemen sammanfaller i hög grad med sociala och geografiska gränser. Hedningar finner man framför allt i inlandet, dvs i Dalsland, Värmland, Dalarna och, framför allt, Jämtland och Härjedalen. De kristna i dessa områden är oftast ättlingar till ”bätter folk”, inflyttade officerare och liknande, medan hedningarna i t ex Stockholm är de som städar i tunnelbanan. Det finns alltså en rejäl grogrund för motsättningar.
Odens öga innebar inte direkt något genombrott för alternativhistoria i Sverige och den marknadsfördes som ”kriminalroman”, ett ord som förekommer både på omslaget och i baksidestexten. Detta är faktiskt en riktigt missvisande kategorisering. Det har iofs begåtts ett mord, som blir romanens startskott. Huvudpersonen, en kristen religionsvetare från Stockholm, skickas upp till Östersund, där han varit utbytesstudent på Hedniska Universitet (!), för att snoka runt och försöka ta reda på om det är fråga om ett ritualmord utfört av en förbjuden Odenkult. Men den som väntar sig någon sorts pusseldeckare lär bli grymt besviken. Att boken skulle vara ”oavbrutet spännande” (baksidestexten igen) håller jag heller inte med om. Däremot är den nästan oavbrutet fascinerande. Författaren har nämligen lyckats väldigt bra med att bygga upp ett främmande, men ändå välbekant, samhälle och det är alltså alternativhistoriedelen som gör Odens öga läsvärd.
Sveriges mest hatade kyrka i en alternativ värld
När avvikelsen från den egentliga historien skedde för så mycket som tusen år sedan är det förstås svårt att vara trovärdig i sin skildring av den nutid som uppstått. Strömberg lyckas dock riktigt bra, genom att fokusera på skillnaden i mentaliteten hos folk. Om vi ser två ungdomar beskrivna som Åsa, 14 år och Maria, 14 år, så är de så lika varandra att de skulle kunna vara faktorer i ett räkne-exempel (”om Åsa har fyra äpplen och Maria två”). En person i Odens ögas verklighet skulle dock knyta en rad associationer till de båda. Den hedniska ungdomen Åsa har förmodligen håret i flätor och kommer att börja jobba som butiksbiträde eller städare efter grundskolan, medan en flicka som fått det kristna namnet Maria troligen kommer att läsa vidare och bli kontorist eller varför inte läkare eller jurist? Det Sverige vi möter är också ett hårdare samhälle, med statlig kontroll över de flesta medier och, som sagt, svåra motsättningar. Östersund och Jämtland är namn som inte främst förknippas med skidturism, utan har samma konnotationer som Belfast och Ulster under tiden då IRA och UDA härjade som värst. Jämtlandsflaggan är inte något som packade lokalpatrioter viftar planlöst med en gång om året under en gatufestival, utan en förbjuden politisk symbol.
Jämtlandsflaggan
Dessutom har Strömberg varit noggrann och framför allt intresserad när han klurat ut hur en överlevande hedendom skulle kunna se ut i ett modernt samhälle och hans intresse smittar lätt av sig. Huvudpersonen är också den perfekta berättaren, eftersom han är lutheran sedan födseln och alltså ganska lik oss, men samtidigt fascinerad av och dragen till den hedniska kulten. Dessutom är han en lite småvirrig människa som pendlar mellan att känna sig fånig som leker agent och att se konspirationer bakom varje gravhög. Han beter sig lite som jag tänker mig att jag skulle göra i samma situation…
Då Strömberg han någon gång skildrar det positiva som människorna ser i religionerna, såsom gemenskap, glädje och vördnand inför naturen kan tom en inbiten ateist som undertecknad kosta på sig ett lite tolerant leende åt dem. Detta är på sätt och vis en andlig bok, som kanske Lennart Svensson, författare till Antropolis, skulle uppskatta.
Jag läste Odens öga för första gången när den var hyfsat ny och tyckte då att den var alltför thrilleraktig och att det var ett präktigt fiasko att den slutade med en cliffhanger. När jag nu läste om den (den fanns på bokrean) upptäckte jag hur fel jag haft. Thrillerinslagen är små och inte alltför störande och det är verkligen inte fråga om något cliffhangerslut. En uppföljare är möjlig, men långtifrån nödvändig och böcker behöver inte alltid sluta med ett spränga-Dödsstjärnan-klimax för att vara ett sammanhållet konstverk, men det förstod jag väl inte då.
Sammanfattningsvis är detta något för den som älskar alternativhistoria. Eller möjligen, som sagt, för den som är övermåttan intresserad av Jämtland. För andra kanske den fungerar som en stunds tidsfördriv, vad vet jag. Den innehåller i vilket fall den enda värld som varit så fascinerande att jag blivit sugen på att skriva en massa fan fiction om den. Vad nu det säger.
Betyg: 4/5 – rekommenderas
/Olov L
För oss som har en lågstatushobby som läsning som passion kan det förstås kännas bra att få veta att det finns andra med samma intresse, framför allt om dessa på något sätt är mer besatta än vad vi är. Det kan iofs invändas att läsning har hög status i det svenska samhället och visst, officiellt är det så: 
Att jag plockade med mig den här boken från biblioteket berodde på att den vanligtvis så pålitliga källan Någon På Internet hade rekommenderat den som ett exempel på clockpunk, vilket alltså skulle vara detsamma som steampunk, men utspela sig under den industriella revolutionen snarare än under den viktorianska eran och ha urverk snarare än ångmaskiner som teknisk grund. Originalets titel är också Clockwork, så här har vi alltså ännu ett exempel på den lika obegripliga som genuint svenska vanan att ta suggestiva och/eller hårda titlar och översätta dem med ännu en fånig ramsa i sagan om-stilen. I det här fallet visade det sig vara åtminstone delvis befogat, för en saga är just vad det är. Tyvärr, för även ungar kan behöva lite fantastik, dvs berättelser där de fantastiska inslagen är mer systematiserade än här. Ja, just det, detta är alltså en bok för barn som är yngre än tonåringar (klassad som Hcg enligt SAB-systemet) och kan alltså inte ens sägas vara en ungdomsbok. Därför skulle jag kanske, för att vara rättvis, ta tidsmaskinen och åka och fråga mig själv som nioåring om detta är något att ha eller inte, men jag anar att det lilla puckot inte heller skulle vara särskilt imponerad. Detta är en saga, varken mer eller mindre; ett stämningsfull liten historia med en påklistrad (nästan bokstavligt talat påklistrad då Pullman (originellt nog, ska medges) lagt in små ”faktarutor” där han kommenterar sin egen berättelse) moral. Men jag vill inte ha sagor, jag vill ha fantasy. Bättre än såhär kan han, Pullman.
Jag gillar verkligen dystopier och jag blundar åt en hel del brister bara en historia utspelas efter valfri katastrof. Det spelar ingen roll om zombies har ätit upp 90% av jordens befolkning eller om atombomber har regnat över jordens alla storstäder. Det pirrar lite extra när jag som läsare får ta del av hur katastrofen tar sin form och vi får följa hur de stackars människorna överlever under den första tiden post-apokalyps. Pestens tid börjar väldigt bra med att folk över hela USA börjar bli snuviga och hängiga och mycket snart börjar folk dö som flugor. Hela 99.4% av befolkningen smittas och dör inom några dagar, militär och myndigheter försöker förhindra att smittan sprids men allt är för sent. Kvar blir då några stackare som samlas i 2 olika läger. Vi har dels de goda i Frizonen och de onda som hänger med den Svarte mannen. Ungefär här någonstans i romanen tappar jag nästintill allt intresse. Från att vara en skildring över ett postapokalyptiskt USA sent 70-tal blir det hela en ganska tråkig historia där de goda skall slåss mot de onda. Jag hade önskat att King struntat i att blanda in flummiga drömmar (som han brukar..) och bara fokuserat på det intressanta med människor i en katastrof utan dess like.Människor är onda nog utan att ondskan måste förklaras på ett övernaturligt sätt. Min största behållning gav Kings beskrivningar av ett förfallet New York och den spännande inledningen. Pestens tid visade sig vara riktigt tråkig och det blev bara stundtals intressant.
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 