Hugobevakning 2015 – “A Single Samurai” av Steven Diamond (novell 5)

Boken där ”A Single Samurai” först publicerades.

Detta är en berättelse som skänker mig hopp. Med ett exempel ur verkliga livet ska jag förklara varför.

Det finns en facebookgrupp som heter Fantastik och SF på svenska. Där kan alla som vill ha koll på svenskspråkiga författare inom våra favoritgenrer gå med för att få nyheter, men framför allt är det en samlingsplats för de som skriver. Trots fantastikofobiska förlag, omvärldens brist på förståelse och naturligtvis vanliga arbeten, familjeliv och annat som tar tid och kraft så kämpar dessa människor oförtrutet vidare, vare sig de aldrig blivit publicerade, haft med någon enstaka novell i en antologi, ägnat sig åt självutgivning eller, i vissa fall, blivit publicerade i något större sammanhang. De följer alla sin dröm mot alla odds. Drömmen om att bli författare. Därför önskar jag att de alla ska få läsa ”A Single Samurai”, som har följande hoppingivande budskap:

Det finns inga som helst krav på den som vill bli författare! Alla som fattar skillnaden mellan att berätta något med ord och att sätta ord i bokstavsordning är tillräckligt kvalificerade. Det är bara att skriva ner något du kommer på och skicka in. Det behöver absolut inte vara något bra, utan kan till exempel vara en rak skildring av en samurai som ser ett monster, bestämmer sig för att döda monstret, talar om varför det är viktigt att döda monstret, berättar om vilken inställning som krävs för att döda monstret och sedan dödar monstret.

Novellen publicerades för första gången i The Baen Big Book of Monsters, som är vad det låter som – en antologi av monsterhistorier. Jag raljerar gärna över novellen, men vill inte dissa premissen för boken den publicerades i. Jag är tillräckligt nördig för att gilla monster, men då vill jag naturligtvis att de ska vara finurligt uttänkta. Att tänka Hm, hur ska monstret vara..? Jag vet, det ska vara extremt stort! Hm, sen då… Hm… Äh, det får räcka så… som Steven Diamond gjort är helt enkelt inte tillräckligt för att göra mig intresserad.

Jag läste ett inlägg av Larry Correia (som startade hela Sad Puppy-spektaklet för några år sen) där han förklarar vad han gillar och ogillar med Stephen Kings böcker. Det han inte gillade var bland annat att King, enligt Correia, förmedlar någon sorts offermentalitet och inte skulle känna igen en hjälte om den så bet honom i rumpan. Kanske är den inställningen vanlig bland SP-anhängare? Att det är viktigt med hjältar? Även Terry Goodkind, som verkar ha ungefär samma politiska åsikter som Correia, har sagt i en minnesvärd intervju att fantasy inte är någon vidare genre, men att den duger till en sak – att visa upp hjältar för unga män! De unga männen kan inspireras att härma hjältarna och på så sätt bli bra människor.

Det är förstås inget fel med lite hjältande. Hjälten som arketyp, den som är kompetent och villig att använda sina förmågor och offra sig för andras väl, är förstås mycket kraftfull. Och i verkliga livet älskar alla den som utför hjältedåd. Men att tycka att hjältedyrkan är så viktig att skönlitteratur som reducerats till instruktionsböcker i hjältemod ska vinna priser? Det är inget för mig, åtminstone inte om det leder till att så enkla berättelser som ”A Single Samurai” hamnar på Hugo-listan.

/Olov L

Betyg: 1/5

Hugo-romanerna, del 4 av 5 – Grimnoirböckerna av Larry Correia

Ja, det är alltså tredje delen i Grimnoir-krönikan, Warbound, som är nominerad, men förlaget skickade generöst nog med de två tidigare delarna i röstarpaketet. Jag, min idiot, föresatte mig att läsa dem alla.

Böckerna utspelar sig under den hårdkokta mellankrigstiden, ca 1929-33, men i en verklighet där magiska förmågor började dyka upp hos mänskligheten runt 1850. Vi får framför allt följa Jake Sullivan, krigshjälte och nyligen frigiven fånge med förmåga att ändra gravitationens styrka och riktning. Böckernas andra huvudperson är Faye Vierra, en ung tjej från landet som kan teleportera. Dessa två viljestarka personer hamnar i ett skeende som tvingar dem att samarbeta med de mystiska Grimnoir – en organisation som arbetar för magikers rättigheter samtidigt som de vill skydda allmänheten från att skadas av mindre nogräknade magiker. Deras främsta fiende är The Imperium, som är namnet på det japanska kejsardömet, vilket i denna verklighet erövrat en stor del av Asien.

De magiska förmågorna är av blandad fantasifullhet, men de mer intressanta, som till exempel gravitationskontrollen, är finurligt använda i striderna och dokumenterade med föredömlig nördighet. Under läsningen slog det mig att ett gäng duktiga designers skulle kunna göra ett jätteroligt dataspel av den här kompotten. Tyvärr brukar det inte vara något gott betyg för en bok när man sitter och tänker på vilka medier den egentligen skulle ha passat till. Ett gäng roliga magiska förmågor och lite standardplock ur den alternativhistoriska gottepåsen räcker inte långt när de lååånga striderna tillåts ta över på det här viset. Det är lite som att läsa ett Asterix-album där nio av tio sidor är sådana där helsidor där byborna springer runt och spöar romare.

Larry Correia

Den stora behållningen är Faye, den enda figuren som förutom Sullivan presenteras lite närmare. Hon är en jordnära, stark och egensinnig ung tjej som inte ber om ursäkt eller låter sig trampas på. I Correias världsbygge, där våld alltid är en självklar lösning på alla problem, blir en sådan figur en komplett vettvilling som älskar att ta sina medmänniskor av daga på olika kreativa sätt.

Men som sagt räcker det inte långt. Under läsningen var jag tvungen att pressa mig genom ett begränsat antal sidor i taget och infoga läsning av andra nominerade verk för att få lite respit.

Det ska dock sägas att böckerna (jag har förresten bara läst de första 120 sidorna eller så av tredje delen i skrivande stund, men hittills är den exakt likadan som de två första) inte är lika tråkiga eller illa skrivna som vissa andra verk på The Sad Puppy Slate (se inlägget om långnoveller för lite bakgrund). Jag kan förstå att Correia har många fans. De gillar att läsa om hårdföra karlakarlar med stora bössor som räddar världen. De älskar att läsa om frejdiga bondjäntor som slåss mot japanska fascistkommunister. De fullkomligt avgudar en handling som ligger farligt nära alla episoder av X-Men. Om dessa fans nominerar Correia på hans uppmaning så står det dem fritt och jag önskar dem långa och underbara liv. Det jag inte förstår är varför Correia var tvungen att lusa ner kortlistan med en massa annat skräp, som Vox Days aptråkiga novell, Brad Torgersens galloperande inkompetens och Dan Wells studie i meningslöshet.

Nåväl, jag skulle rekommendera Grimnoir-böckerna till alla som gillar superkrafter och skjutvapen, men inte till någon annan.

/Olov L

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

Ta en omväg till museet.

Nedan finns en länk som leder till bloggen Pink Tentacle. Jag är inte bekant med den sen tidigare men är övertygad om att den är förträfflig. PT har nämligen haft den goda smaken att beskriva och länka till en japansk sida vars namn i engelsk översättning lyder ”Museum of Fantastic Specimens”. Ta er gärna själva en titt.

Tryck här för att komma vidare. Nedan ser ni ett smakprov på vad ni kan hitta.

/Den Mörke Lorden