Aurora (2015) av Kim Stanley Robinson

Aurora har varit ordentligt hypad, åtminstone i de kanaler där jag får min information om vad som händer i sf-världen. Det har förstås två effekter: Först blir jag nyfiken – om så många hyllar den måste det väl vara bra på något sätt? Sen dyker min inre indiesnubbe upp och börjar viska om alla tillfällen då majoriteten haft fel. Den senare förstärks förstås av att det bara går att höra ett visst antal lyriska beskrivningar av en bok innan man ledsnar. Alla andra kanske låter sig ledas av förstå-sig-påarna, men jag

Hugobevakning 2015 – The Three-Body Problem av Cixin Liu (roman 5)

Den sista romanen halkade in på ett bananskal – författaren Marko Kloos ville inte vinna en Hugo genom valparnas försorg och tackade nej till sin nominering. In kom nummer sex på listan, The Three Body Problem, som är något så ovanligt som en kinesisk roman som översatts till engelska. Översättaren är den förträfflige novellförfattaren Ken Liu, som själv vunnit Hugon ett par gånger.

Många amerikaner har gjort ett stort nummer av att det är en översättning, men för en svenne är det naturligtvis inget ovanligt att läsa översatta böcker, så strunt i det! Jag kan iofs nämna att en översättaren har lagt in en del fotnoter som förklarar vissa begrepp som kanske inte är så kända utanför Kina, vilket var mycket praktiskt.

Hyfsat känd även för oss européer är den period som kallas Kulturrevolutionen, då fraktionsstrider inom det kinesiska kommunistpartiet resulterade i att en mängd intellektuella stämplades som kontrarevolutionärer och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Även i mer reguljära strider mellan olika politiska grupper dog en stor mängd människor.

Tydligen är det inte alltför känsligt att kritisera denna epok i Kinas moderna historia, för Cixin Liu låter den bilda bakgrund till sin berättelse och beskriver den som ett anfall av irrationalitet som höll tillbaka Kinas utveckling och kostade mycket i mänskligt lidande. Ett av offren för vansinnet är Ye Wenjie, en vetenskapskvinna som stämplas som politiskt suspekt och tvångsplaceras på en hemlig forskningsbas, där det antyds att hon kommer att spela en avgörande roll i en fråga som rör hela mänsklighetens framtid.

Handlingen växlar till en hyfsat närliggande framtid, där Wang Miao, en forskare som utvecklar nanomaterial, kommer i kontakt med en grupp högt uppsatta militärer som undersöker en rad självmord bland framstående forskare – de tycks ha drabbats av motsatsen till Lovecrafts vansinne, som kommer sig av att man ser det kalla kosmos som det verkligen är. Istället har de förlorat tron på att universum är begripligt eller konsekvent och har därför tagit livet av sig.

Den första tredjedelen påminner om ett ganska långsamt avsnitt av Arkiv X, med stora konspirationer och mäktiga grupper i bakgrunden. Jag är inte jätteförtjust i sådana upplägg, men Cixin Liu balanserar på rätt sida av tråkighetsgränsen. I den andra tredjedelen dras Wang in i ett virual reality-spel som tycks gå ut på att lösa gåtan om den märkliga värld det utspelar sig i – en gåta som har att göra med titelns trekropparsproblem. Till sist vidgas vyerna, allt får sin förklaring och mitt sinne drabbades av en explosion av sense of wonder och spreds långt ut i kosmos.

Detta är helt enkelt mycket, mycket bra science fiction av den typ som ibland kallas hård – berättelser där någorlunda vetenskaplig korrekthet eftersträvas och där handlingen kretsar kring vetenskap och ny teknologi. Nidbilden av hård sf visar att den brukar sakna välutvecklade karaktärer – tyvärr stämmer detta ganska bra på The Three-Body Problem. Ye Wenjie är cool och hennes agerande får sin förklaring i hennes bakgrund, men Wang Miao är desto plattare. Vill man vara snäll kan man säga att han är en Tintin-figur – en medvetet tråkig person som det mer karismatiska persongalleriet kan spegla sig i. Han har en fru och ett barn, men de dyker bara upp som hastigast för att sen försvinna. Måhända är de bara där för att det skulle vara orealistiskt att en man i Wang Miaos ställning skulle vara ogift, men det framstår ändå som ganska klumpigt skrivet.

Därför säger det en hel del om idéernas kraft att de väger upp romanens svagheter så väl. Om jag blev småkär i The Goblin Emperor så är The Three-Body Problem mer som en stor upplevelse i livet, något man minns för all framtid. Den står stadigt på egna ben, men jag kommer definitivt att läsa uppföljaren. Det var skönt att Hugo-eländet fick avslutas med något så fantastiskt bra. Tack för det, herrar Liu, Liu och Kloos!

/Olov L

Betyg: 4/5

Nya världar!

Enligt en artikel i Dagens Nyheter har astronomer nu hittat inte mindre än trettiotvå nya planeter! Det verkar som om vi kan anta att planeter är vanligare än vi vågat hoppas. Något annat att hoppas på är förstås att vi människor lär oss hantera den här kunskapen, eftersom det nog är att vänta att vi förr eller senare kommer att vilja bege oss till dessa planeter, eller att andra kommer hit. Det bästa vore förstås om makthavarna läste in sig på de varningar och spekulationer som science fictionförfattare försett oss med under de senaste sjuttio åren eller så. Svenskspråkiga politiker kan förslagsvis börja med Alba av Kristina Hård. Samt komma ihåg att ett samhällssystems mänsklighet, i ordets bästa bemärkelse, kan utläsas av hur det behandlar sina nördar.

/Olov L

Lite osmidig T6 apparat.

Synd att den bara tar T6:or, vore kul med en sådan här hemma annars. Det är ju så jobbigt att rulla tärning när man spelar något från White Wolf tex. Gamesbyemail ligger bakom tjänsten, där kan man, förutom lattja med tärning, spela Risk och annat med ÄKTA tärningsslag inte något slump-tjaffs! 😉

/karl

Människan efter Människan.

Ord&Bilds senaste nummer har temat Människan efter människan. Det handlar om den eventuella chansen – eller risken – att artificiellt medvetande kan skapas i datorer, nätverk eller hos robotar. Eller så förvandlar vi oss själva med hjälp av bioteknologi och neurovetenskap till cyborger, androider eller uppladdningsbara medvetanden så att vi kan byta kropp när den gamla börjar bli sliten. Transhumanism med andra ord!

Science fiction bokhandeln ordnar i morgon kväll (torsdag den 19/3) kl 19.00 en diskussionskväll om ämnet tillsammans med Ord&Bild. Diskussionen skall hållas i Science Fiction bokhandelns egna lokaler i Stockholm.

Verkar intressant!

/karl

NASA letar hem åt barnbarnsbarnen…

Nu har jakten på jordliknande planeter gått in i ett nytt skede, enligt DN. Kanske kommer mänskligheten en dag att kolonisera någon av de planeter som rymdteleskopet Kepler upptäcker? Aah, kolonisering, finns det något ord som ger lika bra vibbar?

/Olov L

Antropolis av Lennart Svensson

Jag fegar lite och börjar med att berätta att den här boken är mycket svår för mig att recensera. Sifferbetyg är förstås ett väldigt stelt sätt att beskriva en läsupplevelse, men det hjälper vissa recensenter (läs: mig) att samla tankarna. I det här fallet kommer det dock till korta. Jag vill inte ge ett högt betyg, eftersom jag helt enkelt inte tycker att Antropolis är lika bra som andra böcker som fått det, men eftersom jag gillar vissa delar av boken är ett lågt betyg inte heller rätt. Den skenbart uppenbara lösningen vore att ge ett mittenbetyg, men det har konnotationer av slätstrukenhet, vilket är orättvist mot romanen ifråga. Ha detta i åtanke när du ser betyget i slutet av detta inlägg!

Antropolis, alltså staden som romanen utspelar sig i, kallas för ”staden som är alla städer” och en stad där ”allt är symbol”. Som det är fråga om en, med författarens ord, ”filosofisk roman” är det lätt att bli orolig för att den kommer att vara väl symbolisk, så att det inte blir en berättelse, eller karaktärerna försvinner bland diagrammen. Så är dock inte fallet, mycket pga att huvudpersonen och berättaren,  Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen.

Huvudpersonen är staden Antropolis grundare, i en framtid efter en icke särskilt tydligt beskriven omvälvning, en omvälvning som tycks ha påverkat såväl det sociala som det fysiska landskapet. Denna stad har utvecklats till en demokratisk liten stadsstat, som ska vara en mer människovänlig variant av stad än ”Metropolis”, den typ av stad som vi känner. När berättelsen börjar har en konflikt blossat upp mellan Teknoron, den stadsdel och ideologiska fraktion som förespråkar vetenskap och teknik som lösning på människans problem, och Elysia, som är mer inriktad på andlighet. Huvudpersonen bor på en ö i floden som rinner mellan de två stadsdelarna och eftersom allt är symboler innebär det förstås också att han i viss grad sympatiserar med båda ideologierna och tar sig an uppdraget att medla mellan dem. Detta är han ovanligt lämpad för, eftersom han verkligen är den mellanvägsfetischistiska, Svenska Kyrkanaktiga människa som är en av få typer som det är värt besväret att reta sig på. Samtidigt lyckas Svensson driva med honom (på ett kärleksfullt sätt) genom att visa att han är något av en dilettant, vars forskningsgren ”metahistoria” tycks vara nästan rent humbug och att han fått sin höga position vid stadens universitet enbart för att han disputerade innan det fanns tillräckligt många människor i staden för att någon skulle säga emot honom. Ibland är han obehagligt lik mig själv, vilket kanske är en anledning till att jag både retar mig på gubben och gillar honom.

Något liknande kärleksfull satir använder Svensson också mot företrädarna för de båda fraktionerna. Vetenskaparen låter som en predikant när han pratar om vetenskap och den andliga ledaren är blind för konstnärlig skönhet. Jag vet inte om Svensson låtit sig inspireras av den pågående debatten mellan ateister och troende, där sådana skriftställare som Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Richard Dawkins varit fräcka nog att föra en dialog om religionernas sanningsanspråk, medan de stackars andliga offren bara ägnat sig åt sitt, som t ex att kräva att deras bisarra fantasier ges samma status som etablerad vetenskapliga teorier i undervisningen, piska sexuella minoriteter, köra in flygplan i kontorsbyggnader, motsätta sig kvinnors rätt att bestämma över sin kropp och annat som andligt upplysta brukar hålla på med (ni kanske anar var jag själv står i den här konflikten). I vilket fall påminner mig Svenssons skildring av de två ledarna om något som de ovan nämnda debattörerna nämner i filmen Four Horsemen: Det var inte några sekulära humanister som försökte förbjuda julfirandet i Storbritannien, utan Oliver Cromwell, den kanske frommaste kristna politiska ledaren av dem alla. Jag antar att Svensson är medveten om sådana avvikelser från schablonbilderna, eftersom det visar sig i hans karaktärer.

Hur som helst är det, som synes, lätt att börja recensera huvudpersonen snarare än själva verket. Om jag ska vara rättvis måste jag erkänna att särskilt första delen av boken, där huvudpersonen går runt i staden och äter ovanligt noggrannt beskrivna måltider med konstnärer, politiker och andra och diskuterar allt möjligt med dem tilltalar mig mycket. Sen kommer vissa övernaturliga inslag, när huvudpersonen ger sig ut på en ”andlig resa”, som syftar till att förändra staden för alltid. Jag har naturligtvis inget emot övernaturligheter i skönlitteratur, men tycker ofta att de blir för utdragna och mystiska, när författaren försöker beskriva det obeskrivbara i detalj. Den fällan undviker Svensson lyckligtvis.

En annan fördel hos romanen är språket, kanske inte så mycket själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och tvekar inte att använda den.

Det jag irriterar mig på är istället det ideologiska. Utan att, som sig bör, skämma ögonen ur sig häver huvudpersonen ur sig sådant som ”Det gällde att inte tvivla, inte oroa sig, inte ifrågasätta. Det var en prövning av min esoteriska världsbild” (s 109). Det är den hej-kom-och-värva-mig-till-sekten-attityden som under läsningen fick mig att misstänka att allt inte står riktigt rätt till i Antropolis, att maten de mumsar i sig kommer från enorma farmer där slavar och oliktänkande (t ex de som drabbats av lungcancer av att röka den ”giftfria” tobak som odlats fram genom att, typ, be till tobaksplantans ande) och att Jenro Klaos andliga färder utspelar sig enbart i hans huvud men att hans vansinne gör honom till en användbar galjonsfigur för de tyranner som egentligen styr i staden. Till slut visste jag inte om jag hoppades på att jag skulle visa mig ha rätt eller inte.

Hur som helst hade jag trevligt när jag läste Antropolis och varje gång jag tänkte ”Ånej, nu kommer x…”, där x är något typiskt misstag som författare gör, visade sig x lysa med sin frånvaro. Svensson har alltså åstadkommit en bra sf-bok av filosofisk/religiös art, kanske tom en bok som är (nästan) så bra en sådan kan bli. Det är bara det att jag inte riktigt gillar den typen av bok. Men åsikter är som ändalykten, eller hur det nu hette. Karl har anmält intresse av att läsa boken, så kanske kan han ge en mer nyanserad bild av den (känn ingen press, Karl). Tills dess kan jag gärna rekommendera Antropolis till alla som är intresserade av den andliga delen av tillvaron, eller bara vill läsa om folk som för filosofiska resonemang över en bit mat.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P.S. Som författaren själv påpekat i kommentarerna går det att läsa om hur du köper boken på http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/Antropolis . Läsvärd svensk sf är vi knappast bortskämda med, så det bör stödjas, kom ihåg det. Svensson har även skrivit en novellsamling som tydligen börjar ta slut, så passa på! D.S.

vad skulle Ripley säga?

Alltså.. då menar jag inte hon ifrån Alien-serien, jag menar den här Ripley.  Nu för tiden kan man hitta ”riktiga” sjöjungfruar i Nya Zeeland då  en kvinna i Aukland har nu utrustats med en fungerande fiskstjärt med hjälp av modern teknik.  Hon miste sina underben vid en tidig ålder men hade en dröm om att simma.   Två år sedan tog hon kontakt med Weta Workshop (som bland annat gjort effekter till ”Sagan om Ringen”-filmerna och bad dom om hjälp med att göra sin dröm sann.  Länken till ursprungsartikeln är här. Tyvärr har jag inte hittat nån videoklipp av det hela men enligt artikeln fungerar stjärten utmärkt.

Om nån nu bara kunde uppfinna ett par fungerande vingar skulle jag vara riktigt lycklig:)

/AndreasG

har nu hittat lite video-snuttar som handlar om henne.  Här kommer del ett och del två🙂

Min syn på science fiction

Jag tänkte slänga ut några synpunkter på vad som gör sf till sf och se om någon håller med eller protesterar. Rubriken visar vad det handlar om: Min syn på sf, inte ett försök till objektiv eller slutgiltig beskrivning eller definition. Samtidigt är rubriken bedräglig. Det är nämligen inte några direkt originella tankar jag kommer att presentera, utan ett litet hopkok och sållning av andras åsikter i frågan. Eftersom jag inte helt och hållet minns varifrån jag fått allt, vill jag rekommendera den som är intresserad att läsa John-Henri Holmbergs böcker Drömmar om evigheten och Inre landskap och yttre rymd (den senare i två volymer). Inte bara har jag snott mycket från Holmberg själv, utan du kan säkert hitta referenser till andra skrifter i ämnet i dessa två böcker. I den förstnämnda finns en rolig beskrivning av alla försök att definiera sf, vilken förklarar varför jag inte ger mig in i det projektet.

Jag gör en liten checklista över egenskaper (om ett så prosaiskt uttryck tillåts om något så individuellt, svårgripbart och nästan organiskt som människors läsupplevelser). Om alla egenskaperna finns hos ett verk tycker jag att det tveklöst är sf. Om bara en egenskap finns är det tveksamt om det är sf, men det är åtminstone något som borde kunna intressera en del sf-fans. Sen finns det förstås allt däremellan och verk som inte är sf öht.

1. Sf bygger på idéer

Detta är så självklart att jag min vana otrogen kanske skulle försöka låta bli att babbla så mycket om det. Du får en idé av typen ”Tänk om…”, drar ut konsekvenser av detta tänk-omande och har därmed grunden till en sf-novell. Ibland föder idén nya idéer tills du har ett stort, sammanhängande idénät och då är det kanske dags att skriva en roman.

2. Sf tar teknik och vetenskap på allvar

De författare som helt bortser från teknik i sina verk gör ett lika stort misstag som viktorianerna, som uteslöt sex, skrev Kurt Vonnegut Jr (ungefär, originalet finns i svensk översättning i En man utan land från 2006). Sf har åtminstone delvis sitt ursprung i insikten att den vetenskapliga metodens inträde i världen är viktig och förändrar människans miljö, syn på sig själv och inte minst vardag. Även om berättelser som bara handlar om teknik lätt blir tråkiga, så finns det en poäng i att en modern människa inte låter sig beskrivas utan åtminstone ett erkännande av att denna människa måste förhålla sig till teknik.

3. Sf handlar om förändring

Sf is a literature of change, konstaterade Frederick Pohl i inledningen till Political Science Fiction (red Clyde Wilcox). Det kan röra sig om en förändring av samhället, av människan eller något annat, men ett grundläggande antagande inom sf är att förändringar kommer att ske. Jag antar att det hänger samman med punkt 1. Efter Darwin är inte ens människan att betrakta som statisk. Men samtidigt som den här inställningen ger en föränderlig bild av samhället och människan ger det också sf-författaren ett utmärkt, kanske unikt, verktyg för att utforska essensen i dessa företeelser. Genom att ge en trovärdig bild av vad som kan förändras ger sf-författaren också en implicit bild av vad som inte kan förändras. Hur mycket kan ett samhälle sammanfalla innan det inte är ett samhälle längre? Hur mycket kan människor förändras innan de egentligen inte är att betrakta som människor längre? Och om människorna är som de är idag, vilka begränsningar sätter det för hur mycket samhället kan förändras?

Sf:s förhållande till förändring är anledningen till att jag utan större problem placerar alternativhistoriska romaner bland sf. Klassisk sf beskriver en framtid utifrån att någon förändring inträffar strax efter nuet. I alternativhistorier görs samma sak, men författaren flyttar punkten där förändringen inträffar bakåt i tiden, så att datorn uppfanns under 1800-talet eller Tredje Riket vann andra världskriget, för att ta några klassiska exempel. Men samtidigt verkar det som om alternativhistoria, liksom fantasy en gång i tiden, är på väg att bli en egen genre. Om läsare, kritiker och förlag anser att alternativhistoria är en egen genre så är den det. Och den har ju t ex sitt eget pris numera. Men åter till listan!

4. Sf är rationalistisk

Nu kanske någon filosofistudent knäpper mig på näsan och säger att jag menar materialistisk (eller något annat, jag har inte så bra koll på terminologin), snarare än rationalistisk. Det jag vill säga är att sf dels beskriver fenomen som skulle kunna existera i universum som vi känner det idag, dels utgår från att universum är möjligt att förklara rationellt. Detta är vad som skiljer sf från fantasy, för även om en fantasyförfattare förväntas vara hyfsat konsekvent i beskrivningen av sin påhittade värld, så finns det i fantasy en möjlighet att föra in element som går stick i stäv mot det vetenskapen säger oss om hur verkligheten ser ut och fungerar. Sf-författaren kan iofs lägga fram extremt långsökta idéer i en tänkt framtid, men förväntas ändå ge en åtminstone pseudovetenskaplig förklaring till hur framtiden kan kopplas till nuet. Sedan kan det ju också hända att en del koncept som föreföll vara mer sf än fantasy för några decennier sedan framstår som mindre trovärdiga idag. Telepati är kanske det mest uppenbara exemplet. Men även i modern sf där telepati beskrivs tycks regeln om rationell förklaring gälla. I David Brins Uplift-böcker, t ex, förekommer fungerande telepati, men det beskrivs inte som någon mystisk förmåga, utan ett resultat av en för oss oupptäckt naturkraft, eller elementarpartikel, psi. Och implikationen är att om det går att bygga en neutronbomb går det även att bygga en psibomb…

Intressant nog finns det ju också mellanformer, som Miévilles Bas-Lagböcker, där magi fungerar, men beskrivs ungefär som psi i Brins böcker. Även magin i Discworldserien beskrivs ungefär så, men då kanske mest för att uppnå en komisk eller satirisk effekt.

5. I sf förekommer vissa yttre attribut.

Jag har full förståelse för att folk vill öka sf:s status genom att lägga tonvikten vid sådant jag nämnt i de fyra första punkterna, men på samma sätt som t ex ett mediokert brädspel kan lyftas av häftiga små plasttillbehör tycker jag att en relativt viktig del av sf är vissa yttre attribut, såsom rymdskepp, robotar, utomjordingar, tidsmaskiner, etc. Utan sådana ingredienser skule t ex en teknologisk thriller kunna räknas som sf, eftersom den, om den är bra, skulle kunna stämma in på punkterna 1-4.

6. En punkt som fylls med dina synpunkter.

Går sf att sammanfatta i fyra punkter? Knappast, så vad har jag glömt? Vilken av punkterna tycker du är viktigast? Jag har tagit upp litterär sf, hur skiljer sig den från filmatiserad? Har du exempel på böcker som behandlar någon av punkterna extra bra? Jag vill veta, så skriv en kommentar!

 

/Olov L

Transhumanism: en mycket (mycket) kortfattad intro

Jo..   Hade tänkt inleda mina inslag i bloggandet med ett väldigt vanligt inslag i mycket av nutidens SF.   Nämligen att man, som helt vanlig Svensson, kan förbättra sin kropp med hjälp av vetenskapen.  Sätten det här kan skildras på är ganska  sprida men kan nog gallras ner till två huvudsakliga inriktningar.  Antingen så mixtrar man med genetiken eller så kör man med rent artificiella förbättringar.  Man skulle kunna dra som exempel två alternativ för att skaffa mörkersyn.  Vågar man mixtra med genetiken kan man infoga en del arvsmassa från katter som gör att man kan se i mörkret eller så byter man ut ögat helt mot en IR-kamera.

Det här samlas under begreppet Transhumanism och kommer nog bli mera aktuellt i framtiden.  Om den länken var aningen tråkig (och den engelska wiki-sidan klår den)  så kan jag faktiskt rekommendera en kort miniserie som tar upp en hel del av dom vikigaste punkterna kring ämnet, nämligen den här serien.  Kom bara ihåg att ta den med en nypa salt, vi har inte riktigt nått dit ännu:).

/AndreasG