Hugobevakning 2015 – Pale Realms of Shade av John C. Wright (kortroman 3)

Fortfarande John C. Wright

Ännu en kortroman av allas vår John C. Wright. Denna gång har han skrivit en spökhistoria. Själva spöket, tillika berättaren, är en typisk privatdetektiv i noirtraditionen. Flera gånger under berättelsens gång kallas han till de levandes värld och vi får gradvis veta svaret på vem som mördade honom, vad motivet var och framför allt varför han har så svårt att medge för sig själv vad som faktiskt hänt. En lustig detalj är att deckarslusken ifråga har en livsinställning som påminner om den hos huvudpersonen i ”The Day the World Turned Upside Down”, med skillnaden att Wrights figur beskrivs som en person med emotionella problem som han behöver ta tag i.

I bakgrunden finns en sorts övernaturlig värld där huvudpersonen försörjt sig som en korsning mellan privatspanare och spökjägare. Värt att notera är att mycket av denna bakgrund presenteras på samma sätt som i One Bright Star to Guide Them, med vaga, överspända referenser till tidigare händelser. Det är inte lika krystat som i den förra kortromanen, men det är svårt att bortse från att Wright inte verkar särskilt intresserad av sitt eget världsbygge, men desto mer entusiastisk inför att presentera sin kristna ideologi.

Budskapet är dock allmänmänskligt och sympatiskt. Problemet ligger i Wrights omständliga sätt att presentera det. William Gibson sa en gång, kanske halvt på skämt, att han uppfann cyberspace eftersom han hade svårt att skriva övergångar mellan de scener och miljöer han behövde. Wright har samma problem, men ingen vidare lösning. Spöket ser tiden som ett hav där han kan dras till olika punkter i jordelivets tid (vilket bland annat används till att varna för en mörk framtid full av hemska minareter, noterar jag). Tyvärr beskrivs tidshoppen på ett alldeles för ointressant vis för att berättandet ska flyta naturligt. Wright verkar uppskatta sin vision lite för mycket, samtidigt som han är lite för dålig på att förmedla den.

Med en rejäl redigering, som till största del skulle vara en förkortning, skulle Pale Realms of Shade också kunna nå upp till det hägrande omdömet helt okej, men som den nu är skriven är den snarare ganska dålig.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

Cracklescape (2012) av Margo Lanagan

Margo Lanagan är en aktad och uppskattad författare i Australien, med mängder av priser och utmärkelser på meritlistan. Tydligen rör hon sig mest i det landskap som präglas av skräck och mystik. För mig, som känner mig som minst hemma i just den delen av fantastiken, kändes en liten samling på fyra noveller som den perfekta möjligheten att försiktigt bekanta mig med en författare som jag varit nyfiken på ett tag.

The Duchess Dresser

Häromdagen nämnde jag att spökhistorier ofta är sammankopplade med relationsdramer. Så är även fallet i denna berättelse, där vi får följa hur en relation påverkas av övernaturliga fenomen. Framför allt är det dock fråga om relationen mellan nutiden och det förflutna, hur gamla tiders ideal påverkade de som kom före oss. En spökhistoria av det mer stillsamma, filosofiska slaget.

Betyg: 3/5

The Isles of the Sun

I denna poetiska novell får vi en sorts variant av ”Råttfångaren i Hameln”, då traktens ungdomar lockas av mystiska, änglalika varelser till… ja, till vad? Novellen är vacker, melankolisk och välskriven, men den kittlar språknerven mer än fantasynerven. Den påminner om en novell av Kelly Link, där alla förklaringar till händelseförloppet tagits bort. Trots skönheten i berättelsen tycker jag att det är något som saknas.

Betyg: 3/5

Margo Lanagan

Bajazzle

Det går ett spöke genom den här novellen. Feminismens spöke. Den berättas ur synvinkeln hos en riktigt bitter och obehaglig man som tar sig rätten att recensera och bedöma kvinnor i sin närhet. Annat är det med Sjyssta Killar som undertecknad, som nöjer sig med att såga folks livsverk med några rader på en blogg…

Hur som helst lyckas Lanagan perfekt både med att gestalta det som jag väl ändå får kalla patriarkatet, samtidigt som hon, genom en fascinerande subkultur och en mystisk varelse, nedkallar hämnden över detsamma. När hon använder sin fantastiska stilistiska förmåga till att berätta något mer konkret faller allt på plats för Lanagan och jag tvekar inte att utnämna ”Bajazzle” till ett mästerverk.

Betyg: 5/5

Significant Dust

Här får läsaren själv läsa in vad som är verklighet respektive övernaturligt (och är det spöken eller utomjordingar vi har att göra med?). Ramberättelsen om en kvinna på flykt från ett jobbigt levnadsöde och den ovanligt inkännande beskrivingen av detta öde gör att berättelsen funkar även för den, som jag, som inte alltid riktigt är säker på exakt vad som försiggår. ”Genuine poetry can communicate before it is understood”, som T. S. Eliot, denne genuint svårbegriplige poet, ska ha sagt.

Betyg: 4/5

Det är inte svårt att förstå vari Lanagans storhet ligger. Hennes miljöbeskrivningar och språk är enormt suggestiva och tillfredsställande. Att några av novellerna får mindre goda recensioner av mig beror delvis på att jag, som anhängare av science fiction och fantasy med solida världsbyggen som grund, inte är särskilt förtjust i överdrivet mystiska berättelser. Jag när även en stark misstanke om att jag är aningen för korkad för att till fullo uppskatta vissa delar av berättelserna, något som drabbar mig ibland. Till dig som känner att du förmodligen är bra mycket smartare än undertecknad vill jag därför rekommendera den här novellsamlingen, kanske den bredaste rekommendationen hittills på Drömmarnas berg.

/Olov L

Showtime (2011) av Narrelle M. Harris

Baksidestexten lovar att den här samlingen ska bjuda på ett axplock av olika skräckfigurer – zombies, vampyrer, spöken. Med tanke på Sverigedemokraternas framgångar är det kanske bäst att låtsas gilla allt som uppfattas som svenskt, om inte annat så av ren självbevarelsedrift. Alltså jublar jag över möjligheten till ett litterärt smörgåsbord. ”Ack smörgåsbord från Höga Nord”, som skalden skaldar. Jag får hoppas på att ingen märker att jag gillar novellsamlingar i stort, oavsett vilken del av världen de kommer från. Lyckligtvis har jag inte tjatat om noveller i massor av blogginlägg. Kolla inte upp det, utan ta en sillamacka till. Mmm, smörgåsbord.

Öhm, ja. Det handlar alltså om ännu en australisk novellsamling.

Stalemate

Spökhistorier har en naturlig tendens att handla om relationer, då ett spöke traditionellt måste ha någon att vara missnöjd med från sitt alltför korta jordeliv. I denna novell handlar det om familjerelationer, i synnerhet den mellan mor och dotter, som ansträngts till det yttersta. Harris har sannerligen ett öra för hur grälande familjemedlemmar låter och en känsla för hur kommunikationen bryter samman då det finns för mycket gammalt groll i en relation. Var spöket kommer in i bilden visar sig när du läser novellen, vilket jag tycker att du ska göra.

Betyg: 4/5

Thrall

Nu är det vampyrens tur att träda in i ljuset (eller kanske mörkret, då) och även den moderna världen. Huvudpersonen är en åldrig vampyr som beslutat sig för att ta sig an en ny träl. Han är en gammaldags Dracula-typ och det är omöjligt att inte le åt hans bittra fördömanden av dagens samhälle och hans oförmåga att hantera sådant som youtubeskvaller, självständiga kvinnor och allergiska trälar. Harris använder vampyren för att påminna oss om att vårt fåniga samhälle ändå har sina fördelar. Alla som vill ha en underhållande twist på vampyrlegenden kommer att gilla novellen.

Betyg: 4/5

The Truth about Brains

Även detta är en humoristisk novell om en ung tjej som har en zombie till lillebror. När hon försöker bota honom blir allt förstås mycket värre. Den absurda humor som uppstår när zombies och trollformler släpps ner i en trevlig radhusmiljö är mycket underhållande. Att ha en zombie till lillebror är förstås hemskt, men framför allt pinsamt. Han luktar ju. Och varför skulle man inte hellre riskera att få sina vänners hjärnor uppätna än att be sin stränga mamma om hjälp?

Betyg: 4/5

Showtime

Titelnovellen tycker jag tyvärr är lite svagare än de övriga. Visserligen är det underhållande att läsa om vampyren och dennes kompis som släntrar runt på en karneval och hamnar i problem, men hela idén med en hemlig vampyrvärld som existerar parallellt med våran känns lite uttjatad. I efterordet visar det sig att huvudpersonerna även figurerar i en av Harris romaner, så problemet kanske är att novellen är skriven som en extra godbit till alla som redan läst The Opposite of Life, medan den blir lite ytlig för oss övriga. Jag måste dock erkänna att jag blev lite sugen, så kanske blir Harris roman den jag letar upp nästa gång jag vill ha lite vampyrunderhållning.

Betyg: 2/5

Detta är, bortsett från den första novellen, en lite mer lättsam samling berättelser, utan att för den sakens skull vara korkad eller sakna djup. Rekommenderas till alla som vill slappa lite och för en gångs skull läsa okrystad dialog.

/Olov L

A Stranger in Olondria (2013) av Sofia Samatar

Det är en gammal sanning att alla bokmalar gillar böcker om läsande och att bibliotekarier köper in alla böcker som utspelar sig på bibliotek. Är det alltså så att Sofia Samatar gör det lätt för sig när hon skriver en fantasyroman där huvudpersonen är en klassisk bokmal och temat är mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till den skrivna berättelsen? Nej, tvärtom är det här en bok som ger känslan att ytterst få människor skulle ha kunnat skriva den. Det beror delvis på Samatars poetiska språk, där varje mening är en aforism, varje stycke en dikt och varje kapitel en ballad, men även på att hon faktiskt lyckats i sitt värv. Tänk dig att din lärare ger dig papper, en penna och uppdraget att skriva om mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till det skrivna ordet. Efter en timme eller två, när du gnagt ner tre blyertspennor till träflis och är fastklibbad vid stolen av ångestsvett, kan du snegla på bänken bredvid din, där Sofia S i 9B skriver så att pennan glöder samtidigt som hon nynnar för sig själv.

Huvudpersonen Jevick växer upp på en liten ö i havet, långt söder om imperiet Olondrias kust, som son till en välbärgad köpman som handlar med peppar. Efter en av sina handelsresor till Olondria har fadern med sig en lärd man som ska lära Jevick att läsa och räkna, något som ska vara en hjälp i pepparförsäljandet. Planen går i baklås, kan man säga, då Jevick blir lite väl intresserad av läsning och hellre drömmer om de främmande platser han läst om i Olondrias bokskatt än ägnar sig åt bokföring och räkenskaper. När så fadern dör får Jevick resa till Olondrias huvudstad i hans ställe. Där förlorar han sig i boklådor och filosofiska diskussioner med stadens kultiverade invånare och ägnar sig bara halvhjärtat åt kryddhandeln. Faktum är att han är lite pinsam, på det där ungdomligt naiva sättet. Det är lätt för mig att känna igen mina egna mer världsfrånvända egenskaper. Varför sitter jag här och bloggar när jag skulle kunna odla potatis?

Efter en blöt natt upptäcker så Jevick att han är hemsökt av spöket av en ung kvinna som kräver att han ska skriva ned hennes livshistoria. Detta drar in honom i Olondrias politiska spel, där de största fraktionerna är två religiösa rörelser, varav den ena betraktar hemsökelsen som förbjuden vidskepelse medan den andra ser den som helig. Båda är dock tämligen ointresserade av vad Jevick själv, för att inte tala om den hemsökande kvinnan, har för syn på saken.

I slutändan blir Jevicks härliga entusiasm, hans oförmåga att hantera verkligheten bakom berättelserna samt spökets desperata behov av en berättelse en resa genom allt som litteraturen för med sig, på gott och ont. Det ska dock sägas att det är en rätt långsam och krävande resa och i likhet med faktiska resor har den för mig varit som mest givande i efterhand, när jag väl fattat vad som egentligen försiggick.

Sofia Samatar

Detta inlägg kanske kan ses som en liten paus från Hugo-bevakningen, men det finns flera kopplingar. Dels är Samatar nominerad i novellkategorin, dels är hon nominerad till Campbell-priset, som är ett pris för nya stjärnor inom science fiction och fantasy och delas ut tillsammans med Hugo-priserna. Med tanke på att Samatars novell också är mycket bra, men skriven i ett helt annat tonläge än A Stranger in Olondria verkar hon vara ytterst värdig som Campbell-nominerad. Har vi fått en ny Le Guin?

En annan koppling är att Abigail Nussbaum, som är nominerad som fanskribent, har en recension av just A Stranger in Olondria som exempel på en av hennes bästa texter från det gångna året. Den där recensionen är en bidragande orsak till att jag skriver om romanen först nu, mer än ett halvår sen jag läste den. Det är svårt att jämföra sig med Nussbaum utan att känna sig bakom flötet. Jag har alltså inga problem med att andra är smartare än jag (hur skulle samhället annars klara sig), men vi snackar inte om en intelligensskillnad á lärare/elev, utan snarare Stephen Hawking/kakmonstret. Det är tveksamt om Fan Writer-kategorin får ett eget inlägg, men nu vet ni iaf vem jag tänker rösta på. Det säger en hel del, för fanskribentkategorin är riktigt stark. Som jag skrev på twitter häromdagen skulle ett lämpligt pris åt vinnaren i romankategorin kunna vara gratis författarlektioner ledda av fanskribentvinnaren. Men mer om romanerna i ett senare inlägg!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Följ mig gärna på twitter. Jag heter @Rymdolov och retweetar mest lustigheter och arga rants. Har inget emot att folk lägger till mig av ren medömkan. D.S.

Tematisdag: Ghostwatch, en föregångare med hemsökta hus!

Det finns vissa trick som jag alltid faller för. Inom musiken är jag en sucker för när basisten spelar löjligt högt, så att jag tänker mig att händerna nästan möts, innan hen gradvis går ner mot mer, tja, basaktiga toner och inom film är jag väldigt svag för det som brukar kallas found footage och/eller mockumentaries. Även en lätt fånig film som Cloverfield blir för mig sevärd bara för att den är filmad med en skakig kamera och det ingår i fiktionsramen att kameramannen är en av karaktärerna. Mindre skakiga, men lika lockande, är låtsasdokumentärer och det är där Ghostwatch placerar sig, som ett mycket tidigt och mycket bra exempel.

Året är 1992. Ingen bland allmänheten känner till Internet, Nirvana har just spelat sönder de sista resterna av 80-talet, t-shirtsen är enorma även på indiepoparna, slipsarna är breda och Arkiv X kommer att vara nytt och fräscht först om ett år. Ingvar Oldsberg är fortfarande en ung rebell med palestinasjal och tuppkam. Typ. För att förstå vilken inverkan Ghostwatch hade är det viktigt att tänka på följande: Om du vid den här tidpunkten haffat en person på gatan och beskrivit din favoritdokusåpa skulle människan trott att du beskrev en science fiction-film och sannolikt en väldigt skrämmande sådan. Reality TV fanns i princip inte, det var bara en ny grej som MTV höll på med.

Stephen Volk

In på BBC kommer Stephen Volk, en manusförfattare med ett sex avsnitt långt spökdrama, löst baserat på fallet med poltergeisten i Enfield, under armen. Han avvisas inte helt, men producenten tror att sex avsnitt är för mycket. Volk föreslår att de ska spela in ett 90-minutersavsnitt från det hemsökta huset och sända det som om det vore en liveinspelning. Producenten blir eld och lågor och man sätter igång att skriva tv-historia.

Man får med sig Michael Parkinson, en mycket känd och folkkär tv-personlighet vid den här tiden, lite som en Oldsberg fast utan tuppkam. Vid sin sida i studion har han ett annat känt namn, Michael ”Smitty” Smith. En extra dynamik skapas genom att reportern på plats i spökhuset är Sarah Greene, som förutom att vara känd från tv även är gift med Smith. När otäckheterna börjar dyka upp blir därför Smith mer och mer orolig. Som grädde på moset har man med den sprallige Craig Charles, känd som Lister i Red Dwarf.

Man väljer att sända på halloween och programmet börjar som en mysryslig uppesittarkväll, med experter i studion, folk som ringer in, etc. Med det upplägget får man kanske förstå att  många faktiskt missade att det var fråga om ett drama och därmed skrämdes från vettet. BBC fick ca 30.000 samtal under den första timmen. Då hade man ändå hållit tillbaka – Volk ville till exempel att man skulle sända ett högfrekvent ljud som gör hundar nervösa och samtidigt låtsas ta emot samtal om att ”hundarna här hemma är som tokiga”. Ghostwatch:s eftermäle blev skandalbetonat, då tabloidpressen valde att beskriva den som en enorm bluff som gett barn posttraumatiskt stressyndrom och i ett fall lett till att en ung man tog sitt liv, kopplingar som det inte finns några belägg för.

Men hur väl håller Ghostwatch för oss som tittar mer än tjugo år senare och har oturen att veta att det inte är på riktigt? Enligt mig funkar den riktigt bra. Det är en klassisk spökhistoria, mer kuslig än äcklig eller hoppa-högtskrämmande. Spöket Pipes är så suggestivt presenterad att det länge pågått en debatt bland fansen om exakt hur många gånger han syns. Intressant nog har Volk själv sagt att han inte vet svaret – han skrev in 10-12 framträdanden, men ett okänt antal ströks innan manuset och klippningen var klar.

För dig som gillar låtsasdokumentärer eller gammaldags spökhistorier är Ghostwatch ett måste – i den förra genren är den stilbildande, i den senare är den en värdig bärare av en stolt tradition!

/Olov L

Betyg: 5/5 – mästerverk

P.S. Detta inlägg är en del av Boktimmens tematisdagar, där temat denna gång är ”hemsökta hus”. D.S.

Spöket och pojken.

Har ni sett klippet där en pojke filmar med sin mobilkamera och råkar filma ett spöke?

Finns här.

Filmen är kuslig men parapsykologen verkar lite mossig. Kul är det iaf.

/karl