Skellig (1998) av David Almond

”Yeah, looks good,” she said. ”But what’s the red sticker for?”

”It’s for confident readers,” I said. ”It’s to do with reading age.”

”And what if other readers want to read it? And where would William Blake fit in? ‘Tyger! Tyger! burning bright/In the forests of the night.’ Is that for the best readers or the worst readers?”

Dottern skulle få en bok av biblioteket som belöning för sin sommarläsning; ett mycket sympatiskt projekt som hon genomfört med glans. Medan hon valde rotade jag i lådan med gallrade böcker som såldes för en krona stycket och hittade en liten ungdomsbok med en märklig titel.

I Skellig möter vi Michael som flyttat till ett nytt hus med sina föräldrar och sin för tidigt födda lillasyster som svävar mellan liv och död. Där träffar han Mina, den jämnåriga flickan som citerar William Blake och inte går i skolan. Men det märkligaste fyndet är varelsen som ligger längst in i det fallfärdiga garaget.

Gränsen mellan det naturliga och övernaturliga är suddig i Skellig, precis som Michaels liv och uppfattning om världen ständigt hotar och lovar att förändras under den tid vi följer honom. Den förmedlas på en bedrägligt enkel prosa – den sorts stil som är så konsekvent att den bygger om strukturen på mina tankar och får mig att känna mig smartare än jag är för en kort stund efter läsningen. Mitt rafsande bland avlagda böcker gav mig en riktig liten pärla till bok. Nästan som att hitta magi i ett gammalt garage.

Betyg 5/5 – mästerverk

/Olov L

Dags att lyssna på en podcast!

Sen jag vann en iPod i en pristävling för några år sedan har jag lyssnat mer och mer på podcaster. I början handlade det om att lyssna på radioprogram jag missat och någon författarintervju som rekommenderats av Landet Annien eller annan trovärdig källa. Sen började jag följa en del podcaster avsnitt för avsnitt och med tiden har det vuxit fram en identitet kring mediet. Jag har helt enkelt börjat känna mig som en Podcastlyssnare, på samma sätt som folk kan känna sig som Cineaster eller Frimärkssamlare. Till viss del kan det bero på att åtminstone den icke-kommersiella delen av podcastvärlden verkligen är en egen liten värld. Poddare gästspelar i andras poddar och man hittar nya poddar att lyssna på genom rekommendationer i poddar. Man nöjer sig inte längre med att bara lyssna på avsnitten utan kommenterar dem även på poddarnas hemsidor (som oftast fungerar som bloggar, med ett inlägg per avsnitt). Även om innehållet kommer först så har jag börjat betrakta folk som lyssnar på poddar som besläktade med mig, oavsett om vi lyssnar på samma poddar eller ej, ungefär som jag tycker att jag har mer gemensamt med någon som bara läser deckare än med någon som inte läser böcker alls. Jag kan också konstatera att podcaster är den mediaform jag ägnar överlägset mest tid åt numera.

Med tanke på detta är det lite underligt att jag lyssnat på relativt få podcasts om science fiction och fantasy, men i och med att jag deltog i Hugo-omröstningen har jag åtminstone kollat upp de som var nominerade i kategorin fancast i år. Jag tänkte att jag skulle tipsa om några av de podcasts jag fastnat för, så kanske det blir lättare för den som inte lyssnat på poddar tidigare att veta var vederbörande ska börja.

Galactic Suburbia

Alisa Krasnostein, Tansy Rayner Roberts och Alex Pierce är tre australiensare som, förutom att vara sf-fans, på olika sätt ägnar sig professionellt åt genren. I varje avsnitt diskuterar de vad de läst och tittat på sen sist, samt pratar om och analyserar olika nyheter i sf-världen.

Bra: Tre intelligenta vänner som samtalar med varandra ger en nästan perfekt balans mellan det personliga och det politiska, mellan det nördiga och det allmängiltiga samt mellan det flamsiga och det intellektuella. Detta är nog den podcast som jag skulle betrakta som min favorit. Den var nominerad till en Hugo, men kom sist i omröstningen. Jag har mina idéer om vad detta kan bero på, men nöjer mig med att konstatera att ett av mina favoritband, The Lovely Eggs, har skrivit en låt som beskriver fenomenet. People are twats heter den.

Dåligt: Själva produktionen är något sämre än genomsnittet. Ljudet är helt enkelt ganska burkigt och telefonaktigt. Men det hörs vad de säger.

Passar dig som… gillar långa diskussioner som innehåller lite av varje, från politiska analyser över kongressrapporter till rena bokrekommendationer.

StarShipSofa

Med okuvlig entusiasm och en charmig brittisk dialekt presenterar Tony C. Smith en novell per avsnitt, plus olika kortare inslag, som vetenskapsnyheter, presentationer av klassiska dataspel, etc. En mängd kända författare finns representerade och jag kan personligen rekommendera till exempel The Mad Scientist’s Daughter av Theodora Goss (avsnitt 278), Search Engine av Mary Rosenblum (avsnitt 265) och King Rat av Gene Wolfe (avsnitt 251). Framåt december kan du ordna julstämning med hjälp av ‘Tis the Season av China Miéville (avsnitt 56). Roligast av allt är förstås att botanisera själv och hitta nya favoriter.

Bra: Podden är en skattkista fylld med fler än trehundra science fiction- och fantasynoveller som du kan lyssna på helt gratis!

Dåligt: Varje avsnitt är varken bättre eller sämre än huvudnovellen. De övriga inslagen är ofta småintressanta men kanske inte så speciella och ärligt talat hoppar jag ofta över dem. I de tidigare avsnitten förekommer det en del dåliga inläsningar, mer specifikt sådana där alla kvinnor pratar som Disney-prinsessor med falsettröst, även när de är kommandosoldater som ryter ut order. Med tiden har man dock knutit fler och fler professionella röstskådespelare till sig och det är ofta en fröjd för örat att lyssna (jag fullkomligt avgudar inläsningen av Miéville-novellen som jag nämner ovan).

Passar dig som… hellre lyssnar på skönlitteratur än diskussioner om skönlitteratur. Precis som med bloggar har poddarna en tendens att ta över så att man till slut knappt läser någon skönlitteratur alls, men det slipper du här.

The Agony Column

Rick Kleffel intervjuar alla möjliga författare, varav några är sådana som skriver sf och fantasy, om deras verk. En del avsnitt är paneldiskussioner.

Bra: Kleffel är en duktig intervjuare som ofta får författarna att öppna sig och komma med intressanta utläggningar om sina och andras böcker.

Dåligt: Intervjuaren är ingen sf-nörd och ibland märks det på hur han närmar sig de verk han diskuterar.

Passar dig som… gillar djuplodande författarintervjuer.

The Coode Street Podcast

Jonathan Strahan och Gary K. Wolfe är två redaktörer och recensenter med lång erfarenhet av science fictionvärlden. De diskuterar olika ämnen och har ofta en författare, redaktör eller liknande som gäst. Detta tycks vara exakt samma podcast som Notes from Coode Street. Varför podden har två namn övergår mitt förstånd, men det spelar väl egentligen ingen roll.

Bra: Programledarna är enormt belästa inom sf och fantasy och kan konsten att ställa de intressanta frågorna till sina gäster.

Dåligt: Ibland kan det bli lite väl mycket prat om vem som sammanställt vilken novellsamling och liknande. Som läsare är jag förstås intresserad av förlagsvärlden, men här blir det ibland lite väl internt, i synnerhet i de avsnitt där de inte har någon inbjuden gäst.

Passar dig som… vill lyssna på mer akademiska litteraturdiskussioner.

The SF Squeecast

Ett antal författare presenterar sådant de gillar tillräckligt mycket för att squeea om (om jag förstått rätt är squee det ljud ett fan utstöter när något är sådär otroligt bra att man nästan storknar). Med i panelen är Elizabeth Bear, Paul Cornell, Seanan McGuire, Catherynne M. Valente och Lynne M. Thomas. Ibland har man även med olika författargäster. Denna podd har vunnit en Hugo för bästa fancast två år i rad.

Bra: Panelisterna är alla underhållande och intressanta. Själva framförandet känns ofta mindre amatörmässigt än det i många andra poddar.

Dåligt: Att panelen bara tar upp sådant de gillar gör att de mer kritiska diskussionerna uteblir.

Passar dig som… vill ha många boktips och några glada skratt.

Jag hoppas att detta kan hjälpa någon att hitta en intressant podcast att lyssna på. Jag har som sagt bara börjat skrapa på ytan, så den som vill tipsa om andra poddar får väldigt gärna göra det i kommentarerna.

/Olov L

Borde vara död (2013) av Pål Eggert

Pål Eggerts författarskap är som en provkarta över svensk fantasyutgivning: Hans första roman, Ars moriendi – Konsten att dö, kom ut på Paradishuset, ett pyttelitet entusiastförlag som hade råd att ge ut en handfull böcker innan det lades ner. Nästa bok, De döda fruktar födelsen, gavs ut av Järnringen, ett rollspelsföretag som under en tid pysslade med romanutgivning vid sidan av. Nu finns det, som George Lucas skulle ha sagt, Ett Nytt Hopp, i och med att Styxx Fantasy etablerat sig som ett seriöst förlag med inriktning på framför allt urban fantasy och bland mycket annat publicerat Eggerts senaste roman, Borde vara död. Möjligen skulle han också ha skrivit en tioböckers serie åt, typ, Wahlströms för att bilden skulle vara komplett. Sagan om Dödien?

Hur som helst är Borde vara död, precis som Eggerts förra roman, en blandning mellan socialrealism och mörk urban fantasy. Sebastian arbetar på ett boende för missbrukare och hemlösa i Göteborg, en miljö som Eggert uppenbarligen känner väl till från sitt yrkesliv. Hit kommer Isa, en modern variant av skogsrået, och folk börjar omedelbart dö där hon drar fram. Sebastian är den ende som förstår vad som pågår och får ta till såväl sin kunskap om den magiska sidan av verkligheten som all sin erfarenhet av socialarbete. Under romanens gång vidgas perspektivet till att bli en skarp och kritisk skildring av det globala system vi lever i. Eggert använder magin för att säga något väsentligt om samhället, samtidigt som han använder sin skildring av livet på samhällets botten till att bygga upp en häftig fantasykosmologi, med socialarbetaren som det godas förkämpe. Och konstigt nog funkar det hela vägen, förmodligen för att det personliga engagemanget i huvudpersonerna aldrig tillåts komma i skymundan. Jag var inne i en rejäl lässvacka när jag läste Borde vara död, men här fanns plötsligt en bok som jag hade svårt att lägga från mig.

Adjektivsjukan i De döda fruktar födelsen, som jag gnällt lite om tidigare, är som bortblåst och det finns egentligen ingen ursäkt att inte läsa Borde vara död.

Betyg: 4/5 – rekommenderas starkt

/Olov L

Necronomicon – En skräckmusikal.

Jag längtar tills det är dags för Necronomicon! Biljetter är köpta, peppen är skyhög! (och musik av Erik Enocksson!)

 

 

 

/karl