Fyra och en halv!

På Confuse häromveckan satt jag i en panel där vi rekommenderade olika böcker. Socialistsimon var moderator och har lagt upp hela listan på sin blogg, så där kan ni gå in och få tips. Dock säger en lista med bara titlar och författare inte särskilt mycket om varför vi rekommenderar dessa böcker, så jag tänkte skriva lite om de lästips som jag hade med mig till panelen. Efter den långa hugoresan har jag bestämt mig för att försöka gnälla mindre och agera mer, vilket innebär att läsa fler nyskrivna romaner och noveller för att (förhoppningsvis) ha något att nominera till priset nästa år. Därför är alla verk på listan ganska nya.

Hugobevakning 2015 – Skin Game av Jim Butcher (roman 3)

Dags att ta sig an Skin Game, den femtonde delen (!) i den pågående berättelsen om Harry Dresden. Precis som i del fyra, som jag läste som uppvärmning, är Dresden illa ute vid historiens början och även här dyker Mab, älvadrottningen av Vinter, upp för att skicka ut honom på uppdrag. Målet är att bryta sig in i ett bankvalv, men inte vilket som helst, utan det som tillhör Hades, härskare över underjorden. Arbetsledare är en kille med en plan och tyvärr också ett förflutet som inbegriper en djup fiendskap med Dresden. Denne är alltså tvungen att försöka samarbeta med någon han avskyr och som han anar kommer att förråda honom vid första bästa tillfälle. De skrapar ihop ett disparat gäng av skummisar med olika magiska förmågor, ungefär som en fantasyversion av Jönssonligan, och sen är äventyret igång.

Harry ”Dynamit” Dresden i färd med att manipulera verkligheten med hjälp av en sinnrik trollformel.

Precis som i den tidigare delen är det hyfsat god underhållning, samtidigt som Skin Game är lite mer utdragen än Summer Knight. Dresden har ett jobbigt liv, men humorn finns fortfarande kvar och lättar upp. Jag måste också säga att Butcher har utvecklats en del som författare – både vad gäller struktur och personteckningar märks en tydlig förbättring mellan bok fyra och bok femton. Man kan säga att han gått från en riktigt svag trea till en hyfsat stark trea. Av fem, alltså. Dessutom är scenen med Hades en riktigt trevlig och väl uttänkt sådan och det känns nästan som om Butcher svängt ihop resten av Skin Game bara för att få en ursäkt att skriva den.

Jag skulle helt klart rekommendera Skin Game till den som gillar urban fantasy och kuppromaner, men den lämnade inget djupare avtryck hos mig.

/Olov L

Betyg: 3/5

Summer Knight (2002) av Jim Butcher

Nu kan det verka som om det uppstår en paus i årets bevakning av Hugo-priset och jag förstår om det kan framstå som fullt rimligt. Dock finns det en koppling till Hugon – Jim Butchers Skin Game är i år nominerad till årets bästa roman. Eftersom det är den femtonde delen i serien The Dresden Files ville jag försöka sätta mig in i vad bokserien handlade om innan jag läste den, allt för att kunna ge den en någorlunda rättvis bedömning. Efter att ha rådfrågat fandom på internet (tusen tack till Sten och alla andra) valde jag att chansa på att den fjärde boken, Summer Knight, skulle vara en lämplig inkörsport. Det visade sig fungera alldeles utmärkt, då flera ingredienser som är viktiga i Skin Game introduceras i Summer Knight.

De flesta som läser bloggen vet förmodligen redan detta (Jim Butcher är en sanslöst populär författare), men The Dresden Files är urban fantasy om magikern Harry Dresden, som faktiskt står listad som just det i telefonkatalogen och försörjer sig som någon sorts frilansande problemlösare och privatdetektiv. Med magi.

När Summer Knight börjar är Dresden långt under isen. Det mäktiga magikerrådet vill avrätta honom, hans kärlek har blivit en vampyr, han har inte duschat på veckor och är på väg att bli vräkt. Till råga på allt har älvadrottningen av Vinter (alvernas värld är indelad i två hov, Sommar och Vinter, som står i ständig konflikt med varandra) köpt ett skuldbrev som Dresden dragit på sig och kan nu beordra honom att ta hand om hennes bekymmer. Sen börjar en trevlig och underhållande färd genom det magiska Chicago och vidare till alvernas värld.

Det känns som om detta är en bok som ligger lite vid sidan om den typ av litteratur jag vanligtvis läser. Jag skulle kunna slänga mig med termer som litterära kretslopp, kulturellt kapital, bekvämlighetszoner, genrens grindvakter och så, men jag ids inte, så ni kan istället tänka er att jag är en snobb som bara läser fiiiin litteratur. För att inte mina fördomar ska löpa amok tänker jag att det är lämpligt att jämföra Summer Knight med böcker som är skrivna på samma villkor, nämligen som underhållande verklighetsflykt med betoning på ett häftigt världsbygge och en spännande handling. Det som ligger närmast till hands är The Grimnoir Chronicles av Larry Correia, som var nominerad förra året. Jag måste säga att Butcher smäller Correia på fingrarna. Visserligen tyckte jag bättre om Correias världsbygge – Butcher skapar förvisso en rik värld genom att slänga in alla möjliga väsen, som älvor, vampyrer, magiker, varulvar och så vidare, men Correias alternativhistoria kändes mer omsorgsfullt utarbetad. Icke desto mindre har Summer Knight några ingredienser som Grimnoir-böckerna led svår brist på.

Först och främst har Butcher humor. Den som vill satsa på lättsam underhållning bör inte ta sig själv på det gravallvar som Correias verk tycktes göra, åtminstone inte om man vill ha med mig på noterna.

Något som är mycket viktigare är att Butcher verkar fatta vad som funkar som underhållning i bokform. Alltför många äventyrsberättelser urartar i på tok för långa actionscener av det slag som kan vara maffigt på film, men som i skriven form mest påminner om någon som maler och maler om ett part Warhammer hen drömt om en gång. ”Sen sprang person A åt sidan, medan person B var tvungen att ladda om och C använde en eldkastare”, och så vidare ad infinitum. Det drar lite åt det hållet i vissa delar av Summer Knight, men inte så mycket att det blir direkt jobbigt. Grimnoir-böckerna hade däremot blivit mycket mer fartfyllda och spännande om en duktig redaktör hade kapat 50-100 sidor actionsekvenser per del.

Sammanfattningsvis är Summer Knight helt okej underhållning för pengarna och ett hett tips för den som vill ha vägledning i djungeln av spännande äventyrsserier. Den är dessutom härligt nördig med sin rollspelande varulvar och streetsmarta bortbytingar.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugo-romanerna, del 4 av 5 – Grimnoirböckerna av Larry Correia

Ja, det är alltså tredje delen i Grimnoir-krönikan, Warbound, som är nominerad, men förlaget skickade generöst nog med de två tidigare delarna i röstarpaketet. Jag, min idiot, föresatte mig att läsa dem alla.

Böckerna utspelar sig under den hårdkokta mellankrigstiden, ca 1929-33, men i en verklighet där magiska förmågor började dyka upp hos mänskligheten runt 1850. Vi får framför allt följa Jake Sullivan, krigshjälte och nyligen frigiven fånge med förmåga att ändra gravitationens styrka och riktning. Böckernas andra huvudperson är Faye Vierra, en ung tjej från landet som kan teleportera. Dessa två viljestarka personer hamnar i ett skeende som tvingar dem att samarbeta med de mystiska Grimnoir – en organisation som arbetar för magikers rättigheter samtidigt som de vill skydda allmänheten från att skadas av mindre nogräknade magiker. Deras främsta fiende är The Imperium, som är namnet på det japanska kejsardömet, vilket i denna verklighet erövrat en stor del av Asien.

De magiska förmågorna är av blandad fantasifullhet, men de mer intressanta, som till exempel gravitationskontrollen, är finurligt använda i striderna och dokumenterade med föredömlig nördighet. Under läsningen slog det mig att ett gäng duktiga designers skulle kunna göra ett jätteroligt dataspel av den här kompotten. Tyvärr brukar det inte vara något gott betyg för en bok när man sitter och tänker på vilka medier den egentligen skulle ha passat till. Ett gäng roliga magiska förmågor och lite standardplock ur den alternativhistoriska gottepåsen räcker inte långt när de lååånga striderna tillåts ta över på det här viset. Det är lite som att läsa ett Asterix-album där nio av tio sidor är sådana där helsidor där byborna springer runt och spöar romare.

Larry Correia

Den stora behållningen är Faye, den enda figuren som förutom Sullivan presenteras lite närmare. Hon är en jordnära, stark och egensinnig ung tjej som inte ber om ursäkt eller låter sig trampas på. I Correias världsbygge, där våld alltid är en självklar lösning på alla problem, blir en sådan figur en komplett vettvilling som älskar att ta sina medmänniskor av daga på olika kreativa sätt.

Men som sagt räcker det inte långt. Under läsningen var jag tvungen att pressa mig genom ett begränsat antal sidor i taget och infoga läsning av andra nominerade verk för att få lite respit.

Det ska dock sägas att böckerna (jag har förresten bara läst de första 120 sidorna eller så av tredje delen i skrivande stund, men hittills är den exakt likadan som de två första) inte är lika tråkiga eller illa skrivna som vissa andra verk på The Sad Puppy Slate (se inlägget om långnoveller för lite bakgrund). Jag kan förstå att Correia har många fans. De gillar att läsa om hårdföra karlakarlar med stora bössor som räddar världen. De älskar att läsa om frejdiga bondjäntor som slåss mot japanska fascistkommunister. De fullkomligt avgudar en handling som ligger farligt nära alla episoder av X-Men. Om dessa fans nominerar Correia på hans uppmaning så står det dem fritt och jag önskar dem långa och underbara liv. Det jag inte förstår är varför Correia var tvungen att lusa ner kortlistan med en massa annat skräp, som Vox Days aptråkiga novell, Brad Torgersens galloperande inkompetens och Dan Wells studie i meningslöshet.

Nåväl, jag skulle rekommendera Grimnoir-böckerna till alla som gillar superkrafter och skjutvapen, men inte till någon annan.

/Olov L

Betyg: 2/5 – knappt godkänd

Borde vara död (2013) av Pål Eggert

Pål Eggerts författarskap är som en provkarta över svensk fantasyutgivning: Hans första roman, Ars moriendi – Konsten att dö, kom ut på Paradishuset, ett pyttelitet entusiastförlag som hade råd att ge ut en handfull böcker innan det lades ner. Nästa bok, De döda fruktar födelsen, gavs ut av Järnringen, ett rollspelsföretag som under en tid pysslade med romanutgivning vid sidan av. Nu finns det, som George Lucas skulle ha sagt, Ett Nytt Hopp, i och med att Styxx Fantasy etablerat sig som ett seriöst förlag med inriktning på framför allt urban fantasy och bland mycket annat publicerat Eggerts senaste roman, Borde vara död. Möjligen skulle han också ha skrivit en tioböckers serie åt, typ, Wahlströms för att bilden skulle vara komplett. Sagan om Dödien?

Hur som helst är Borde vara död, precis som Eggerts förra roman, en blandning mellan socialrealism och mörk urban fantasy. Sebastian arbetar på ett boende för missbrukare och hemlösa i Göteborg, en miljö som Eggert uppenbarligen känner väl till från sitt yrkesliv. Hit kommer Isa, en modern variant av skogsrået, och folk börjar omedelbart dö där hon drar fram. Sebastian är den ende som förstår vad som pågår och får ta till såväl sin kunskap om den magiska sidan av verkligheten som all sin erfarenhet av socialarbete. Under romanens gång vidgas perspektivet till att bli en skarp och kritisk skildring av det globala system vi lever i. Eggert använder magin för att säga något väsentligt om samhället, samtidigt som han använder sin skildring av livet på samhällets botten till att bygga upp en häftig fantasykosmologi, med socialarbetaren som det godas förkämpe. Och konstigt nog funkar det hela vägen, förmodligen för att det personliga engagemanget i huvudpersonerna aldrig tillåts komma i skymundan. Jag var inne i en rejäl lässvacka när jag läste Borde vara död, men här fanns plötsligt en bok som jag hade svårt att lägga från mig.

Adjektivsjukan i De döda fruktar födelsen, som jag gnällt lite om tidigare, är som bortblåst och det finns egentligen ingen ursäkt att inte läsa Borde vara död.

Betyg: 4/5 – rekommenderas starkt

/Olov L

The Iron Dragon’s Daughter (1993) av Michael Swanwick

Du känner förmodligen igen känslan. Din kompis håller på att laga te åt er båda, medan du fumlar runt i ryggsäcken med händer som skakar av iver över att äntligen få vara den som är först med något, den vars namn figurerar i magiska meningar som ”jag hörde talas om den via…” och ”jag hörde den första gången hemma hos..”. Längst ner i ryggsäcken ligger den, inbäddad mellan två skyddande kollegieblock, vilka du ömt viker åt sidan för att med fingertopparna lirka fram din skatt, rädd att besudla dess silverskimrande magi med simpelt svett. I halldunklet glittrar skivan som silver, i kökets persiennrandiga dagsljus, inför din väns nyfikna blick,  ökar värdet till diamant.

”Jag hörde om den på radion för fem år sedan och har letat sen dess”, viskar du utan att bry dig om att din röst röjer din stolthet och förväntan. ”De gjorde den i bara tio exemplar.”

I fem år har du letat, innan du fick kontakt med en tjej i Wales som fått ett av exemplaren av sin morbror, vilken arbetat på ett litet skivbolag i London. Det har kostat dig alla dina bästa bootlegs av Gorky’s Zygotic Mynci samt över tvåtusen kronor i skivor som är svåra att få tag på utanför Skandinavien, men nu har du en av låtarna i din hand. Bränd på den skiva som du visar upp för din vän. Din vän som kastar en blick på den och säger:

”Jaså, den. Hela den EP:n är jättebra, jag har två ex av den. Vill du höra?”

Den känslan känner du nog igen. Åtminstone gör du det om du är som jag och aldrig fattar hur folk håller reda på allt nytt som kommer, för att inte tala om allt gammalt och svåråtkomligt. Internet underlättar på sätt och vis, men där finns det en uppenbar risk att pärlorna drunknar bland svinigheterna.

Kanske var det därför det tog så lång tid för mig att få tag på The Iron Dragon’s Daughter. Jag har googlat, snokat, frågat och till och med försökt köpa ex på ebay (böcker som sen påstods vara ”sålda medan du bekräftade budet”). Så när jag till slut hittade ett var det med viss förvåning som jag konstaterade att det fanns på Bokbörsen. En stor, svensk sida som t ex flera inom sf-fandom redan verkade känna till. Hur kunde jag missa den*?

Även inledningen till boken ifråga känner du igen, från Charles Dickens böcker. Eller kanske hellre från den uppfattning om Dickens som sprids till alla som inte läst honom. En liten flicka, Jane, är barnarbetare i en stor, stinkande fabrik. Hon och hennes vänner intrigerar och planerar för att vinna små pyttesegrar över systemet, men är hårt hållna av en tyrannisk förman. Japp, det låter som Dickens (säger jag som läst en (1) bok av honom). Skillnaden är dock att Jane är en bortbyting, att fabriken tillverkar jättelika mekaniska drakar och att förmannen är en oger. Miljön är alvernas land, som befolkas av oknytt, skrymt och skrott från alla möjliga folkslags vidskepelse och folktro, med de aristokratiska alverna i toppen av den sociala hierarkin. Men istället för en evigt grönskande skog eller en glorifierad pseudomedeltida stad skildrar Swanwick Fairy som ett steampunkaktigt artonhundratalsimperium, om än med coola inslag av modernare teknik. Ett exempel på det senare är de järndrakar som titeln nämner, vilka styrs med ett VR-liknande gränssnitt.

Och allt detta var hyfsat nytt när boken kom ut i början av 90-talet, om jag förstått det rätt. Men betyder det att den bara kan läsas som en del av kurslitteraturen i Nördvetenskap B? Nej, lyckligtvis blev jag inte besviken efter min långa väntan. The Iron Dragon’s Daughter är en riktigt skön läsupplevelse och en av de få böcker som jag är övertygad om att jag kommer att läsa om minst en gång. Den tycks nämligen ha en hel del att säga om makt, mognad och ansvarstagande, vilket gestaltas väl genom Janes uppväxt och försök att finna sin plats i det samhälle hon släppts ner i utan att först bli tillfrågad**. Dock var det klart svårt att koncentrera sig på den biten medan min inre tolvåring hela tiden kom med kommentarer som ”Wöööh! Ståldrake! Cooolt” och, tja, det var väl allt den lilla tönten hade att säga. Swanwick har helt enkelt lyckats att kombinera lysande underhållning med mer allvarliga intentioner och detta utan att vara alltför hårdhänt med genren. Drakarna, alverna och dvärgarna känns igen som klassiska drakar, alver och dvärgar, men i nya roller. Det är Midgård tvåhundra år Efter Ringen.

Tag och läs, alltså, särskilt om du har en mindre omogen inre tolvåring än min. Boken är väldigt lätt att hitta.

Betyg: 5/5 – mästerverk

/Olov L

* Men rekordet innehas nog av en bekant som letade efter en viss film över hela nätet för att ett halvår senare upptäcka att den fanns till salu för 39 kronor på ICA-affären där han arbetar varje dag.

** Vilket ju knappast någon av oss blivit, oavsett om vi råkar vara bortbytingar eller ej.

Nytt förlag ger ut sf-komedi!

Eric Idle

Nene Ormes

Kalla Kulor Förlag har startat ett dotterförlag, Basil,  som ska inrikta sig på att ge ut brittisk humor. En av deras första böcker blir en översättning av Monty Pythonmedlemmen Eric Idles Vägen till Mars, som ska komma ut till hösten. Goda nyheter för den som gillar sf-komedier, alltså.

Det händer en del annat i fantastiksverige just nu, bl a har Nene Ormes Udda verklighet, den första (?) svenska urban fantasyromanen, kommit ut för några veckor sedan på Styxx fantasy. Ormes har redan hunnit med att vara hedersgäst på sf-kongressen Condense i Göteborg. Att döma av de kommentarer och rapporter som sprids på nätet (t ex den i Landet Annien) gjorde hon succé! Själv undrar jag om jag ska hinna läsa något alls i sommar, trots en del privata projekt som ska genomföras, men Udda verklighet ligger åtminstone högt på läslistan.

Nu fick jag plötsligt lust att slänga ut några frågor: Vad ska du läsa i sommar? Följer du traditionen med ”sommarläsning”, att läsa något mindre djupt och mer avkopplande just under sommaren, eller läser du som vanligt?

/Olov L

Två goda nyheter!

För det första är namntävlingen som Karl skrev om tidigare avgjord och Kabusa Böckers nya fantastikförlag ska heta Styx. En av de första böcker de ska ge ut är Udda verklighet av Nene Ormes, en urban fantasyroman som utspelar sig i Malmö. Svensk urban fantasy! Hurra!

För det andra har Peter på den ambitiösa recensions- och nyhetsbloggen Spektakulärt kungjort att han instiftar ett pris för dels årets bästa svenska science fictionroman, dels en person eller organisation som gjort mycket för sf i Sverige. Jippie! Läs mer här!

Kanske är jag naiv, men det börjar kännas som om det kan vara en ny sf- och fantasyvåg på väg i Sverige.

/Olov L