Så går det!

Jag ger upp mitt ljudboksprojekt! The Way of Kings av Brandon Sanderson är en ok bok men den är inte tillräckligt bra för att jag ska orka lyssna på 1000 sidor. Det får nog bli pocket sen istället. Ett litet misslyckande från min sida, men jag får försöka hitta någon annan kandidat att lyssna på.

Sen har jag läst The Fall av Chuck Hogan och Guillermo Del Toro! Jag blev inte helt förkrossad av besvikelse men nu visste jag på vilken nivå boken skulle ligga på och kunde anpassa mina förväntningar efter det. Hade jag varit en hormonstinn fjortonåring hade jag älskat boken men nu blir det som mest en axelryckning. Men The Fall är bättre än The Strain, det ska ni veta. Samtidigt så finns det en hel hög med vampyrböcker som är bra mycket bättre, The Passage, Fledgling eller varför inte Salem’s Lot!

Nu läser jag Alan Campbells mörka ångpunks-fantasy Scar Night och den är riktigt bra!

/karl

The Pillars of the Earth

Det här inlägget hamnar inte strikt under ämnet fantastik. Men jag vill så gärna sträcka ut en smärtlindrande tablett till var och en av er. Tabletter som ska lindra lidandet i den långa väntan på HBOs A Game of Thrones. Se min välvilja och var vänliga förlåt mig.

The Pillars of the Earth är namnet på en roman av den engelske författaren Ken Follett. Romanen har nyligen förvandlats till en miniserie och det är den jag har bekantat mig med. Historien utspelar sig i 1100-talets England. När den rådande kungen dör lämnar han ingen klar tronarvinge efter sig. På det följer, som sig bör, en storm av maktstrider, ränkspel och ond, bråd död när adel och präster kämpar om makten. Vid sidan om deras blodiga sandlådefasoner hittar vi en liten skara mer resonabla karaktärer. En idealistisk munk som försöker förvandla sitt fattiga kloster till en fungerande marknadsplats. En godhjärtad ”häxa” som sitter på farliga hemligheter. Samt en fattig stenhuggare vars högsta dröm är att få uppföra ett katedral.

Serien är påkostad och har en spännande intrig med en bra dialog. Skådespeleriet håller även det hög klass. Bland de mer namnkunniga hittar vi Rufus Sewell (Dark City), Matthew MacFadyen (Pride & Prejudice, tv-serien Spooks), Donald Sutherland (kom igen!) och Ian ”Al Swearengen” McShane. Den sistnämnde spelar, som vanligt med stor behållning, en svarthjärtat biskop. Utöver dessa kan jag inte låta bli att nämna Tony Curran. Karlen,en duktig skådespelare för övrigt, har i sitt förflutna haft den mycket otacksamma rollen att gestalta Den Osynliga Mannen i den misslyckade filmatiseringen av Alan Moores ”The League of Extraordinary Gentlemen”. Fast det är klart. När man drar tanken ett steg längre så kanske han bör vara tacksam för att han var osynlig i den soppan.

Ta er gärna en titt på PofE i, vad som känns som en avgrundslång väntan på AGoT.

/Den Mörke Lorden

Disciple of the Dog av Scott Bakker (2010)

Älskvärt rövhål?

Tokigt hur det kan vara så känsligt att förknippas med fantasy, jag ”känner” Bakker som R. Scott Bakker och inte Scott Bakker. Jag undrar om det är förlaget eller författaren själv som väljer att skriva under ett annat namn? Nu är det inte så stor skillnad men ändå! Disciple of the Dog är inte en fantasybok, det går med nöd och näppe klämma in den under fantastisk, skräck-spänning kanske jag vågar kalla boken. Bakker skriver riktigt tunga och ibland provocerande fantasyböcker där svärtan ligger tät över hela hans serie om The Second Apocalypse. Nu har han även skrivit den ypperliga Neuropath som är en av de absolut läskigaste böckerna jag har läst. Nu hade jag med Disciple of The Dog hoppats på ytterligare en bok i samma psykologiska skräck genre, men Bakker har valt att förnya sig igen.

Den här senaste boken har hans mest lättillgängliga verk än så länge, men det är fortfarande svart och smart men inte alls lika nattsvart som i hans andra böcker. Disciple of the Dog är utöver det här en väldigt rolig bok också! För mig var det lite oväntat, även om det finns lite humor i Neuropath också.

Vi får följa privatsnoken Disciple Manning som i terapisyfte har fått skriva ner sina minnen i textform. Manning är klippt ur samma mall som en mängd älskavärda karaktärer till rövhål. Constantine, Hank Moody i tv-serien Californication och Spider Jerusalem är andra tölpar som vi trots allt de hittar på ändå gillar,eller varför inte ta valfri korrupt suput med en gnutta hjärta kvar. Det som gör Manning speciell är att han minns precis allting, han kan inte glömma. Det kan tyckas ganska så praktiskt eftersom han minns precis allt, men tänk er då att ni även kommer ihåg allt det tråkiga, hemska och precis alla gånger du har vaknat upp med en sprängande huvudvärk. För att bedöva det här så super och knarkar Disciple Manning väldigt mycket, han ligger med en massa kvinnor, är extremt cynisk och på det rejält bitter. Han har ju sett allt! Romanen i sig är inget göttande i snusk och supa, det blir mest ett brus som ligger och gnager konstant i tankarna hos huvudkaraktären. Det kan räcka med speciell lukt för att minnet ska rusa tillbaka i åren, tänk då hur disträ du skulle vara om du hade extremt mycket att minnas!

Nåväl, Manning är som sagt ett riktigt rövhål som finner stort nöje i att jävlas med folk, kanske inte så smart men det är ju ack så svårt att låta bli. Han hankar sig fram i livet som privatdetektiv, det är dyrt med knark och ciggaretter (snart 100 000 rökta!). När ett par kommer in för att få hjälp med att hitta sin dotter bestämmer sig Manning snabbt för att ta så mycket betalt han bara kan. Dottern har gått med i en domedagssekt och är nu försvunnen. Vår anti-hjälte tar sig an jobbet och tar sin Golf, kör till hålan där sekten finns och börjar nysta. Saken är att Manning är extremt kaxig och har på det en extremt vass tunga som han gärna använder för att på mer eller mindre subtila sätt förolämpa alla han träffar. Kul för oss men det är inte alltid så bra för honom själv.

Det blir en härlig soppa av sektmedlemmar, redneck-nazism och udda minnen. Det fladdrar förbi en lång rad med intressanta karaktärer, hårt och roligt beskrivna av Manning.

Det är en kort men naggande god bok som bjuder på en hel del skratt och spänning. Det är en väldigt lättsmält bok om du jämför med hans tidigare böcker och det märks att Bakker har haft det väldigt roligt när han har skrivit boken. Jag läste nyss att Bakker har två till böcker med Disciple Manning  i huvudet och jag hoppas att folk utanför fantastikkretsar kan få upp ögonen för författaren.

4/5 Rekommenderas!

/karl

Svärd!

Jag gillar det faktum att Sir Terry Pratchett har gjort sitt eget svärd, det passar som handen i handsken nu när han är riddare och allt. Rolig läsning med bl.a  fårskit och meteoriter. Ett rejält svärd! Han har t.om tänkt på att använda lokala råvaror.

Jag hittade dessutom en sida med instruktioner för hur man av metall från fjädringen i en bil kan banka fram sitt eget tvåhandsvärd. En så kallad Claymore. Lite pyssel passar bra när det börjar bli mörkt om kvällarna.

Synd bara att det är så väldigt opraktiskt med svärd, var ska jag ha det liksom?

/karl

De döda fruktar födelsen (2010) av Pål Eggert

Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser en bok, men det skedde faktiskt under läsningen av De döda fruktar födelsen. Som titeln antyder handlar boken om livet efter döden och, som den som av någon anledning läst sådant jag skrivit tidigare här på DB säkerligen märkt, är jag inte direkt troende. Det Eggert gör i början av sin nya roman är precis vad jag önskar att jag kunde: Driva med hela den nyandliga det-måste-finnas-något-högreinställningen utan att det blir plumpt eller bara vulgärt och okunnigt. Det första man som avliden möts av i efterlivet är, enligt Eggert, fruktansvärt irriterande ljusguider, som beter sig precis som jag tänker mig att alla dessa författare av böcker om positivt tänkande gör. Därav skrattet.

Desto mer imponerad blir jag när det visar sig att Eggert inte nöjer sig med att göra en himmelsk rundtur á Kapten Stormfields besök i himlen, utan bygger upp en hel kosmologi, tydligen med kabbalamystik som grund. Även om han inte drar sig för att retas med religiösa avarter har han ändå respekt för och, verkar det som, en hel del kunskap om den skönhet som finns i en mytisk världsbild. Ibland känns det lite som om Terry Pratchett och Ursula Le Guin stått och läst manuset över Eggerts axlar och diskret lett honom i rätt riktning varje gång det riskerat att bli lite för allvarligt eller lite för respektlöst.

Att jag skriver i sådana här allmänna ordalag beror på att det känns som om det är lätt att säga för mycket om den här boken. Den är inte en sida längre än den behöver vara och mycket av underhållningen ligger just i att få kosmologin presenterad för sig. För att förklara vari dess charm ligger ska jag istället använda mig av bilder (aaah, det börjar lukta grafisk recension…). Betänk först denna bild, ett elschema över en bil:

Kopplingar, tydlighet, ordning och reda, intressanta symboler och en liten bit av världen beskriven i siffror! Är det inte trevligt på ett ganska nördigt vis? Jo, tänkte väl det. Snart kommer dock verkligheten ikapp och man inser att appliceringen av schemat inbegriper oljiga händer, långa diskussioner med griniga elhandelsbiträden och ett ändlöst knåpande bara för att kunna sätta sig i sin dammiga låda och åka till sitt själsdödande jobb. Ack, så vardagligt och tråkigt det blir!

Här behövs något högre, något stimulerande och vackert, en bit av de himmelska sfärerna, kanske något transcendent som tillåter oss att, om så blott för ett ögonblick, höja oss över vårt vardagliga strävande och skåda skönheten i Skapelsen. Något som kanske förmedlas av denna bild:

Ungdomlig skönhet och skäggig vishet ger oss en glimt av det som finns ovan oss, hur vår strävan en dag ska ge oss tillträde till högre sfärer och fly detta bräckliga kött för ungdom utan naivitet och vishet utan kroppsligt förfall!

Sedan slår verkligheten till igen och det blir omöjligt att inte tänka på att bakom detta eviga liv står en avundsjuk och grinig gud som mer än gärna lägger sig i allt du säger och gör.  Dessutom är det ju så flummigt. Var ligger himlen? Bortom molnen? Östan om sol och västan om månen?

Nej, den bild vi istället ska studera är denna:

Det kabbalistiska livsträdet! Din personliga karta över andevärlden, skapad av judiska mysticistnördar för hundratals, kanske tusentals, år sedan! Här har vi den perfekta blandningen av de två första bilderna, samt en nyckel till något av det som gör fantasygenren så attraktiv. Det finns en sorts inre logik i sagovärldarna, så att både din inre flummare och din inre revisor kan sluta käbbla, ta varandra i hand och låta dig avnjuta din konstupplevelse i fred. Äta kakan och ändå ha den kvar är ett uttryck som gärna dyker upp i sammanhanget.

Och det är alltså här Eggert lyckas. Han skapar en hel värld, eller rättare sagt världsbild, som tar mig tillbaka till den tid då jag läste Tolkien, Moorcock och andra (för mig) tidiga fantasyförfattare och häpnade över deras förmåga att antingen skapa en egen värld eller förmedla en världsbild. Eggert släpper dessutom bakgrundsinformationen i rätt ordning och i lagom mängder för att det inte ska bli sådär tråkigt som det lätt kan bli i världsbildförmedlingssammanhang.

Sen vill jag påpeka att jag, när jag läste baksidestexten, tyckte att ”den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism” var ett av de mest tillkämpade sätten att beskriva en bok jag någonsin sett. Såhär i efterhand tycker jag fortfarande att beskrivningen är lite överlastad (men med tanke på ordet världsbildförmedlingssammanhang ska jag kanske inte säga så mycket om den saken), men jag måste erkänna att den stämmer ganska bra. Dock vill jag påstå att jag hellre skulle rekommendera den här boken till fantasyfantaster än till älskare av skräck eller socialrealism. Visst blir det lite blodigt ibland, eftersom vi bitvis att göra med djävlar och demoner. Nog tycker jag att också att Eggert kopplar samman himmel och helvete med vår värld på ett snyggt sätt. Förutom att han har ett visst socialt patos klarar han av att beskriva ett möte mellan två personer och de händelser som, så att säga, blir en del av vänners och älskares gemensamma mytologi, sådant man gärna talar om med inledningen ”Minns du den gången när vi…”, en sorts vardaglig motsvarighet till ”Det var en gång…”. Men Eggert förlorar aldrig fantasyperspektivet utan låter en av lära-kännaritualerna bli en bokstavlig ritual. Och den stora behållningen ligger som sagt i sådant som jag även uppskattar i fantasyromaner.

Till sist något om språket: Ibland blir det lite väl många adjektiv, men Eggert är ändå långt mycket bättre än vad jag, något fördomsfullt, väntar mig av en svensk fantasyförfattare. Han har en otrolig förmåga att komma med sjyssta punchlines och kluriga citat (i betydelsen ”sådant man gärna tar ur sitt sammanhang och citerar”) och om han utnyttjar den förmågan ännu mer kan vi vänta oss mästerverk i framtiden. Berättelsen är dessutom lagom lång och, till skillnad från hans förra bok, som var lite spretig, väl sammanhållen.

Jag känner mig mer och mer hoppfull när det gäller svensk fantastik och hoppas att det inte dröjer länge till nästa gång Eggert bidrar till den.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Ljudbok + fantasy =?

Försöker mig på det här med ljudböcker igen och har fiffigt nog köpt och laddat ner en bok direkt i telefonen. Väldigt praktiskt och bekvämt, funkar väldigt fint när jag pendlar. Jag har haft lite svårt för att lyssna på ljudböcker och jag har prövat flera gånger. Oftast är det en störig berättarröst eller så faller det på att det kan gå så otroligt långsamt ibland. Nu har jag faktiskt inte prövat någon fantasybok innan i ljudform och bestämde mig snabbt för Brandon Sandersons nya bok Way of Kings. 1000 sidor episk fantasy och det är skräckinjagande/fantastiskt nog bara första delen av tio.

Det börjar bra med det lite ovanliga greppet att använda sig av två olika berättare, en man och en kvinna. De har behagliga röster och jag vrider bara ibland på mig av skam när det ska knorras som en sjöman eller när farbrorn ska låta som ett litet barn.

Men det som kanske kommer sänka hela projektet för mig är alla dessa fantasynamn! I textform är det inga problem att skumma över alla konstiga stavelser och låtsasord. Jag sitter inte hemma och försöker ljuda mig igenom ord som Szeth, Parshendi eller Alethi. Men att lyssna på när ett förmodat proffs försöker ljuda fram orden blir stundtals tokigt, ibland undrar jag om berättaren harklade sig eller namngav en fräck karaktär. Stundtals blir det väldigt svårt att hänga med och framförallt komma ihåg alla dessa nya ord, ett problem som jag inte har med text.  

De gör ett bra jobb i Way of Kings och det blir bättre ju mer jag lyssnar. Det kanske är en vanesak det här med ljudböcker, lite som surströmming.

Lyssnar ni på fantasy?

/karl