Hemmagjorda tolkningar

Jag har sett två avsnitt av tv-serien The Handmaid’s Tale, som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn, och är hittills mest glad att en så bra sf-roman fått en välgjord, påkostad och seriös filmatisering. Det känns också roligt, men lite konstigt, att för en gångs skull titta på något när det är nytt istället för att som vanligt ligga tio år efter alla tv-referenser.

Ola Söderholm

Ett forum där sådana referenser förekommer är den vänstersatiriska podcasten Lilla Drevet. I avsnitt 149, Gråterskor, tar Ola Söderholm upp tv-serien och pratar om att olika svenska journalister kallat den extra aktuell i vår tid, med tanke på vem som är president i USA, etc. Han menar att det är konstigt att många verkar tro att kvinnoförtrycket i Trumps USA ligger på nästan samma nivå som i tv-serien, när allt Trump gjort är att återinföra den så kallade munkavleregeln, vilket är något som alla republikanska presidenter gör så fort de tar makten, medan demokratiska presidenter alltid tar bort den igen. Dessutom finns det demokratiska institutioner och maktdelning i USA som gör det extremt osannolikt att Trumps regering skulle kunna införa något som är ens halvvägs till diktaturen i The Handmaid’s Tale under de kommande åtta åren. Söderholm är naturligtvis ingen anhängare av Trump, utan menar snarare att det är konstigt att överdriva hans farlighet, när det han gör och står för är illa nog ändå. Dessutom påpekar han att det finns andra samhällen i dagens värld, som till exempel de ISIS-kontrollerade områdena i Irak, där det faktiskt finns ett förtryck som är väldigt likt det i tv-serien.

Liv Strömquist

I avsnitt 151, Kapitalism och hegemoni, utvecklar Liv Strömquist resonemanget och påpekar dessutom att tv-serien snarast arbetar för makten hos råkapitalister som Trump, genom att symbolerna för frihet är sådant som påminner om dagens konsumtionssamhälle, som till exempel en modetidskrift från tiden innan maktskiftet.

Jag har ingenting i sak att invända mot Strömquists och Söderholms resonemang. Däremot skulle jag vilja dela med mig av en liten observation: När tv-serien skulle börja sändas dök det upp reklam för den i mitt facebookflöde. Jag gjorde det lätt korkade valet att läsa några av kommentarerna till reklaminlägget och naturligtvis fanns där några trumpna typer som gnällde över att tv-serien skildrar en kristen diktatur ”när det är islam som står för 100% av allt våld i världen” och blablabla. Det är naturligtvis oerhört korkat att inte fatta att kraften i dystopiska visioner sällan ligger i att de kritiserar en speciell ideologi, utan i mer allmänna resonemang om vad som är ett gott liv och hur olika typer av maktutövning hindrar oss att leva det. De dystopier som har budskapet att kristna är dumma i huvudet blir snart bortglömda, medan de som, i likhet med Atwoods roman, visar på att vissa makthandlingar är fel oavsett vem som utför dem har en chans att bli klassiker. Atwood skrev en kritik av ISIS trettio år innan ISIS fanns, samtidigt som hon inte blundade för obehagliga tendenser i USA. Det deprimerande är naturligtvis att liberala och vänsterinriktade journalister inte verkar ha större insikt i detta än anonyma kommentarsfältherrar, åtminstone om man får tro Söderholm.

”What side you on?”, som Public Enemy skulle ha sagt.

Sen vill jag även göra några, kanske onödiga, betraktelser utifrån olika intervjuer med Atwood som jag tyvärr har ganska vaga minnen av. Hon växte till stor del upp i den kanadensiska vildmarken och har därför större möjlighet än de flesta andra västerlänningar att betrakta konsumtionssamhället utifrån. Däremot får man gå till hennes senare sf-romaner för att hitta kommentarer till det. Inte minst i The Year of the Flood finns det tydliga budskap om det goda i andra sätt att organisera samhället än det kapitalistiska. I The Handmaid’s Tale använder hon dock en berättare från den amerikanska medelklassen och jag upplever huvudpersonens längtan tillbaka till modemagasinens era som att Atwood solidariserar sig med amerikanska medelklasskvinnor i deras jämlikhetssträvanden. Om vi nu lever i ett samhälle där grotesk konsumtion framställs som den enda vägen till lycka är det väl ändå rimligt att tycka att extremt kvinnligt kodade konsumtionsvaror ska ha samma status som sina manliga motsvarigheter?

Elisabeth Moss spelar huvudrollen i The Handmaid’s Tale

Vad gäller de demokratiska institutionernas styrka i USA så är Atwood i romanen noga med att visa att de utsatts för extremt tryck. Science fictions credo är ju att det alltid är de materialistiska förutsättningarna som sätter gränserna för mänsklighetens sociala och politiska institutioner, ett credo som genren delar med så olika ideologier som marxism och libertarianism. En kristen sekt skulle inte kunna ta över USA utan att störta många institutioner genom öppna krigshandlingar, men frågan är vad som krävs för att det ska gå så långt. Ytterst få människor bryr sig om att lyssna på domedagsprofeter som yrar om Guds vrede idag, men vad skulle hända om 50% av mänskligheten blev infertil? 80%? 90%? Det återstår att se hur väl tv-serien skildrar det.

Till sist vill jag också kommentera det Strömquist sa om att det är knasigt att det är först när förtryck mot vita kvinnor visas på tv som många reagerar på hur fruktansvärt det är, vilket såklart är en superrimlig vinkel. Jag tror att Atwood känner till den inställningen och fullt medvetet använde det som ett berättarknep. Utan att spoila för mycket tycker jag att de sista sidorna i The Handmaid’s Tale gör det jättetydligt att budskapet inte bara är att det kan hända här utan även att det är fel att utifrån kulturrelativistiska resonemang förminska problemet när det händer någon annanstans.

Detta är dock inget som motsäger eller försvagar Söderholms eller Strömquists resonemang, utan ska ses som att jag inte kan låta bli att försvara Atwood eftersom som hon, enligt min ödmjuka åsikt, är så jävla ball.

Till sist vill jag påpeka att mina referat av resonemangen i Lilla Drevet inte gör dem rättvisa och att jag rekommenderar alla att lyssna på podden, i synnerhet de nämnda avsnitten. Det är alltid roligt när realismnördar analyserar normal kultur, som till exempel dystopier!

/Olov L

P.S. Jag kanske ska tillägga att jag vet att det blir lite märkligt när jag blandar kommentarer kring tv-serien med kommentarer till romanen. Tv-serien verkar följa romanen nära, men det återstår som sagt att se hur nära. D.S.

Of Sorrow and Such (2015) av Angela Slatter

Jag är inte den som är jättebra på högtider och traditioner, men idag kan jag göra ett lite påskigt inlägg – jag har nämligen läst en berättelse med en häxa i huvudrollen!

Of Sorrow and Such bjuder dock på en stämning som ligger långt från påsklustigheter och lösgodis, som titeln antyder. Den berättas av

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att

Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

A Stranger in Olondria (2013) av Sofia Samatar

Det är en gammal sanning att alla bokmalar gillar böcker om läsande och att bibliotekarier köper in alla böcker som utspelar sig på bibliotek. Är det alltså så att Sofia Samatar gör det lätt för sig när hon skriver en fantasyroman där huvudpersonen är en klassisk bokmal och temat är mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till den skrivna berättelsen? Nej, tvärtom är det här en bok som ger känslan att ytterst få människor skulle ha kunnat skriva den. Det beror delvis på Samatars poetiska språk, där varje mening är en aforism, varje stycke en dikt och varje kapitel en ballad, men även på att hon faktiskt lyckats i sitt värv. Tänk dig att din lärare ger dig papper, en penna och uppdraget att skriva om mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till det skrivna ordet. Efter en timme eller två, när du gnagt ner tre blyertspennor till träflis och är fastklibbad vid stolen av ångestsvett, kan du snegla på bänken bredvid din, där Sofia S i 9B skriver så att pennan glöder samtidigt som hon nynnar för sig själv.

Huvudpersonen Jevick växer upp på en liten ö i havet, långt söder om imperiet Olondrias kust, som son till en välbärgad köpman som handlar med peppar. Efter en av sina handelsresor till Olondria har fadern med sig en lärd man som ska lära Jevick att läsa och räkna, något som ska vara en hjälp i pepparförsäljandet. Planen går i baklås, kan man säga, då Jevick blir lite väl intresserad av läsning och hellre drömmer om de främmande platser han läst om i Olondrias bokskatt än ägnar sig åt bokföring och räkenskaper. När så fadern dör får Jevick resa till Olondrias huvudstad i hans ställe. Där förlorar han sig i boklådor och filosofiska diskussioner med stadens kultiverade invånare och ägnar sig bara halvhjärtat åt kryddhandeln. Faktum är att han är lite pinsam, på det där ungdomligt naiva sättet. Det är lätt för mig att känna igen mina egna mer världsfrånvända egenskaper. Varför sitter jag här och bloggar när jag skulle kunna odla potatis?

Efter en blöt natt upptäcker så Jevick att han är hemsökt av spöket av en ung kvinna som kräver att han ska skriva ned hennes livshistoria. Detta drar in honom i Olondrias politiska spel, där de största fraktionerna är två religiösa rörelser, varav den ena betraktar hemsökelsen som förbjuden vidskepelse medan den andra ser den som helig. Båda är dock tämligen ointresserade av vad Jevick själv, för att inte tala om den hemsökande kvinnan, har för syn på saken.

I slutändan blir Jevicks härliga entusiasm, hans oförmåga att hantera verkligheten bakom berättelserna samt spökets desperata behov av en berättelse en resa genom allt som litteraturen för med sig, på gott och ont. Det ska dock sägas att det är en rätt långsam och krävande resa och i likhet med faktiska resor har den för mig varit som mest givande i efterhand, när jag väl fattat vad som egentligen försiggick.

Sofia Samatar

Detta inlägg kanske kan ses som en liten paus från Hugo-bevakningen, men det finns flera kopplingar. Dels är Samatar nominerad i novellkategorin, dels är hon nominerad till Campbell-priset, som är ett pris för nya stjärnor inom science fiction och fantasy och delas ut tillsammans med Hugo-priserna. Med tanke på att Samatars novell också är mycket bra, men skriven i ett helt annat tonläge än A Stranger in Olondria verkar hon vara ytterst värdig som Campbell-nominerad. Har vi fått en ny Le Guin?

En annan koppling är att Abigail Nussbaum, som är nominerad som fanskribent, har en recension av just A Stranger in Olondria som exempel på en av hennes bästa texter från det gångna året. Den där recensionen är en bidragande orsak till att jag skriver om romanen först nu, mer än ett halvår sen jag läste den. Det är svårt att jämföra sig med Nussbaum utan att känna sig bakom flötet. Jag har alltså inga problem med att andra är smartare än jag (hur skulle samhället annars klara sig), men vi snackar inte om en intelligensskillnad á lärare/elev, utan snarare Stephen Hawking/kakmonstret. Det är tveksamt om Fan Writer-kategorin får ett eget inlägg, men nu vet ni iaf vem jag tänker rösta på. Det säger en hel del, för fanskribentkategorin är riktigt stark. Som jag skrev på twitter häromdagen skulle ett lämpligt pris åt vinnaren i romankategorin kunna vara gratis författarlektioner ledda av fanskribentvinnaren. Men mer om romanerna i ett senare inlägg!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Följ mig gärna på twitter. Jag heter @Rymdolov och retweetar mest lustigheter och arga rants. Har inget emot att folk lägger till mig av ren medömkan. D.S.

TV-tips 2!

I kvällens (klockan 20.30 på SVT2) avsnitt av serien ”Från Sverige till himlen” åker programledaren till stadsdelen Biskopsgården i Göteborg och hänger med asatroende hedningar. Låter inte det en smula intressant? Det kanske är någon här som är bekant med de troende?

/Den Mörke Lorden

Kraken (2010) av China Miéville

Nu har jag äntligen läst Kraken, bara ett halvår efter alla andra, och det är med viss lättnad jag kan konstatera att jag inte tycker att den är lika bra som hans tidigare verk. Den här personkult vi oavsiktligt odlat här på Drömmarnas Berg har börjat kännas ohälsosam, och om någon ställer den klassiska frågan Följer du efter om Miéville hoppar utför ett stup? vill jag inte höra mig själv svara ja. Dock kan det ju hända att andra är mer lättsnärjda (eller understår sig att ha annan smak än mig) och därför istället vill kasta mig utför det där stupet för att jag smädar deras idol, så jag ska försöka motivera min åsikt, något som praktiskt nog ändå är vad en recension går ut på.

För det första har Kraken en ganska lång startsträcka. Mycket av det som sker under de första hundra eller tvåhundra sidorna visar sig iofs vara väsentliga för intrigen, men samtidigt är det liiite tråkigt ibland. Sedan blir det bättre; för den som inte vet så börjar Kraken med att en jättelik tioarmad bläckfisk (en squid på engelska, vilket lägger avund till de känslor jag upplever under läsningen – varför har engelskan alla coola ord, som fortnight och squid, medan vi återanvänder de gamla vanliga tioarmad, bläckfisk, fjorton och dagar?) blir stulen från ett museum i London, varefter Billy Harrow, den unge museiarbetaren som varit den som konserverat bläckisen, dras in i mysteriet. Detta tycks kretsa kring en bläckfiskkult, som är en del av det dolda London, där olika magiker, väsen och skumma religiösa samfund har sin egen värld vid sidan av den vanliga. Och det är när vi presenteras för allt detta som det börjar lossna ordentligt. Miéville har som vanligt en massa idéer av varierande knäpphetsgrad och för mig, som tycker att just knasiga religioner är något av det roligaste som finns, är andra halvan av boken rena julafton.

Det som skiljer Kraken från Miévilles tidigare verk är, enligt min mening, helheten. Medan den övergripande berättelsen alltid varit lika intressant som miljön och detaljerna i Miévilles tidigare böcker, särskilt de som utspelar sig i Bas-Lag, är skrönan om den stulna jättebläckfisken inte alls särskilt engagerande. Jag förstår att det varit just en rejäl skröna som Miéville velat dra, kanske för att kunna låta fantasin spela fritt ett tag (det måste vara ett helsike att vara sådär kreativ), men resultatet ger mer känslan av en pytt-i-panna på de idéer som blivit över i kylskåpet än en middag i sin egen rätt. Som tur är handlar det om Miévilles kylskåp, så det är rester från en femstjärnig restaurang vi talar om här.

Alltså: Bra, men inte jämfört med hans tidigare verk.

Betyg 4 restaurangstjärnor av 5 – rekommenderas

/Olov L

Filmklipp från http://www.youtube.com/watch?v=c0VuQvFBUHM

Left Behind: Eternal Forces

Det här blev ett ovanligt långt inlägg, men ni får väl se det som extra söndagsläsning, alternativt ett rättmätigt straff från Gud.

Vi gillar ju postapokalyptiska berättelser i största allmänhet här på Drömmarnas Berg, så varför inte tipsa om ett spel som bygger på, om inte originalet, så åtminstone en av de äldsta och mest inflytelserika varianterna av undergångsberättelser, den kristna Apokalypsen från Uppenbarelseboken? Säga vad man vill om kaktusvarelser, stridsflamingos och VR-fjädrar, men den som letar efter en bisarr, och samtidigt suggestiv, fantasivärld har mycket att hämta hos kristna fundamentalister och deras heliga bok.

Det är inte utan anledning som bibeln är och förblir en av de största inspirationskällorna för författare i västvärlden. Betänk, och rys njutningsfullt av, repliken ”Innan tuppen gal ska du ha förnekat mig tre gånger.” Psykologi, drama och ödesmättnad på samma gång! Eller kanske vi ska ta upp det som kan vara världens bästa retoriska punchline: ”Tro, hopp och kärlek, och störst av dem är kärleken!” Inte undra på att de kristna är så många även sedan t ex skapelseberättelsen och annat visat sig vara felaktig, med en sådan kärnfull och slagkraftig presentation av deras budskap! Och ett kristet budskap är just precis vad Left Behind: Eternal Forces vill förmedla.

Med det sagt är det troligen bäst att lägga in en liten brasklapp om att den världsbild som du hittar i detta pc-spel är en som verkligen inte alla kristna delar. I Sverige torde den här typen utgöra en försvinnande liten minoritet och det kan vara vettigt att påminna om att det till och med finns verkliga fundamentalister som gärna kritiserar hela Left Behindkonceptet, även om det då ofta handlar om hur-många-änglar-per-knappnålshuvudfrågor. Spelet bygger på en premilleniaristisk och dispensionalistisk eskatologi (det senare är alltså läran om den yttersta tiden), så innan du börjar ifrågasätta och kritisera någon stackars oskyldig kristusdyrkare utifrån vad du lärt av Left Behind, bör du ställa frågan ”Är du dispensionalistisk premilleniarist?”. Det kanske inte känns som någon riktig partyhöjare till replik, men kom ihåg att det var du som sänkte stämningen genom att börja tjafsa om religion till att börja med.

Själar lämnar jorden

Vad är då detta Left Behind (LB), som spelet bygger på? Först och främst är det en serie böcker, som jag skulle vilja beskriva som teologisk science fiction. Här har författarna (en spänningsförfattare och en predikant, typ) utgått från att den kristna världsbilden som beskrivs i Bibeln är sann, och därefter skrivit böcker om en nära framtid (japp, nära framtid. En undersökning utförd av Associated Press 1997 visade att 24% av USAs befolkning trodde att Jesus skulle återkomma inom deras livstid) där Uppenbarelsebokens profetior förverkligas. Jag har själv inte läst LB-böckerna och ska inte säga alltför mycket om dem, men litteraturvetare och liknande människor brukar klaga på att de är ytliga, har usel prosa, dålig karaktärsteckning, etc. Samtidigt har de blivit extremt populära bland gräsrötterna och sålts i miljoner exemplar världen över. De tycks mao vara ganska typiska bestsellers. Åtminstone några av dem ska finnas på svenska, och tydligen vara riktigt, riktigt dåligt översatta. I en recension från Btj konstaterades t ex att ”armed guards” hade översatts med ”armerade vakter”.

Just Left Behind: Eternal Forces (LBEF) är alltså ett dataspel som bygger på böckerna. Upplägget är ganska typiskt för realtidsstrategi såsom Age of Empires-spelen eller Starcraft. Dock skiljer sig LBEF från många andra liknande spel genom att det utspelar sig i stadsmiljö. Alltså bygger du inte egna baser, utan gör om befintliga byggnader till något som passar dina syften. I det framtida New York som spelet utspelar sig i finns det gott om övergivna byggnader att lägga rabarber på, eftersom bakgrunden är följande:

Gode Gud, berätta igen varför det här är viktigt.

Genom alla tider har människor valt en av tre vägar (säger speakerrösten under introt): det finns de som söker efter Gud (bild av snälla, vita barn som ber aftonbön), icke-troende och troende som inte söker efter Gud (bild av anonym folkmassa på lika anonym gata) och (rösten mörknar) de som väljer att ignorera Gud (bild av grovhuggna typer med lortiga ansikten som hänger under en bro). Redan här kommer första invändningen, då kategori två tycks mig bestå av två distinkta grupper med skilda liv och motiv, men det får nog passera. Som otrogen har jag inget emot att klumpas ihop med ljumma kristna, vilka brukar vara trevliga typer. Kanske är det värre för dem att hamna med mig. Hur som helst har alla i kategori ett råkat ut för Hänryckningen, dvs de har ryckts upp till himlen, medan alla vi andra blivit kvarlämnade (Left Behind, alltså) för att genomlida Prövningens Tid, då Antikrist anländer till jorden för att, bokstavligen, jävlas med mänskligheten.

Detta förklarar varför du har så många byggnader att ta över. Spelmakarna antar, med beundransvärd optimism, att Hänryckningen innebär att miljontals goda kristna plötsligt försvinner från jorden, oavsett om de var i färd med att landa en fullsatt 747a, desarmera en bomb eller bara hålla ett städ utanför fönstret på tjugonde våningen. Rökmoln, tomma hus och samhälleligt kaos uppstår, något som Antikrist, i form av FNs nye generalsekreterare, utnyttjar. Han har förresten det otroligt skurkiga skurknamnet Nicolae Carpathia.

"Här står vi och ignorerar Gud."

När du spelar kampanjen måste du vara den goda sidan (annars skulle man ju kunna hindra profetian från att uppfyllas), och du börjar med en ensam enhet vid namn Leonard, en tidigare ljummen kristen som nu insett sanningen och rest hem till New York för att rädda människors själar. Det gäller alltså att få folk i det postapokalyptiska (eller egentligen bara apokalyptiska, utan prefix) att bli goda kristna. För att vara en tvåtusenårig världsreligion med anspråk på att innefatta ett etiskt system presenteras kristendomen något onyanserat: Varje karaktär har en liten andlighetsmätare som går från 0 till 100. Den som har en andlighet på mindre än 35 eller så är Antikrists villiga hejduk, den vars värde är mer än 65 är det godas förkämpe och övriga är neutrala.

För att höja sin egen andlighet kan dina enheter be (något som praktiskt men vanvördigt nog kan göras medan de springer längs gatan), eller influera varandra på olika sätt. Dels har du andliga sångare, som höjer andligheten på alla som står i närheten när de sjunger, dels har du missionärer, som kan omvända enskilda personer. Rent spelmässigt är det missionerandet som är LBEFs styrka. Det är helt enkelt ovanligt kul att smyga omkring längs gatorna och leta upp off – ehm, förlorade lamm att rekrytera. Det gäller bara att passa sig för onda rockmusiker (!) och andra som försöker sänka din andlighet. Javisst, Antikrist har enheter motsvarande dina, med onda byggnader som t ex Universitetet, vilket spottar ut fruktansvärda motståndare som Aktivisten och Sekularisten. Jag undrar om spelmakarna öht vet vad ett sekulärt samhälle innebär och att protestantismen är en av de religioner som passar bäst i det? Många idag verkar tro att ”sekulär” betyder samma sak som ”ateistisk”. Nåväl.

En annan styrka hos spelet är de små presentationer du får se genom att klicka på karaktärerna. Varje person du ser på gatan har en egen bakgrundshistoria av typen första-gången-en-ny-person-dyker-upp-i-en-vanlig-roman, och även om det är fråga om ganska enkla beskrivningar är det riktigt imponerande. Tänk dig att du spelar Starcraft och kan klicka på en SVC och läsa om just den arbetarens barndom, vad som ledde den att ta steget ut i rymden, etc! Dessutom erbjuder det en fascinerande inblick i den LBEFska världsbilden, genom att det görs tydlligt varför varje karaktär hamnat på den goda eller onda sidan. Någon har t ex hamnat i den hemska skateboardkulturen och därmed blivit en av Hin Håles hejdukar. Någon annan har varit en god medmänniska och familjeförsörjare, men samtidigt svurit hela jävla tiden. Fy fan vad han svor! Alla dessa satans svordomar ledde förstås till att han hamnade bland de neutrala. Sen har vi så klart de som är kristna, men inte riktigt på rätt sätt. På spelets hemsida dementeras att andra religioner öht omnämns i spelet (det skulle ju vara intolerant, gubevars). Istället har spelmakarna  nästan slagit knut på sig för att förklara vad en mexikansk person i spelet egentligen gjort för fel, utan att någonsin nämna ordet katolik. Roligare har jag inte sett sedan en obekvämt stönande och stånkande Siewert Öholm skulle leda en tv-debatt om homosexuella (jag minns inte exakt vilken grundläggande mänsklig rättighet de uppnosiga bögarna begärde den gången) utan att kunna förmå sig att ta vare sig ”homosexualitet” eller någon synonym i sin heliga mun. Detta leder oss till den egentliga anledningen att spela spelet: Humor.

Redan under det första uppdraget (av 30? 40? Jag har inte spelat hela än), som alltså enbart går ut på att styra en kristen människa längs gatan och övertyga folk, dyker den ofrivilliga humorn upp. Missionären måste alltså stå och prata med varje offer en stund medan andlighetsmätaren kryper upp mot en acceptabel nivå. När du är klar får du höra en liten replik till tecken på att du lyckats (alla röster verkar förresten göras av samma person, apropå ofrivillighet). Det är väl gott så, men tyvärr ser det hela ut såhär: Missionär ser potentiell allierad på trottoaren. Missionär går fram till människan och hejdar denne. Missionären gör vaga gester i kanske en halv minut. Sen, när karln stått där och laddat upp sitt retoriska krut ett bra tag, kommer en mördande replik som t ex ”The government’s explanation doesn’t make any sense!”, eller min personliga favorit ”Why don’t you follow me down to the church and we’ll talk more”. Det var när jag hörde det fantastiska argumentet som jag insåg vad LBEF egentligen är: En sektsimulator. Du lär dig att bygga din egen sekt.

När jag gick i gymnasiet fick klassen en gång besök av en person från Hare Krishna. Han berätade att en viktig del av deras livsåskådning var att varje person skulle ha sin speciella plats och göra det den var bra på. Som exempel tog han sig själv, som var en duktig pedagog och alltså fick åka runt i skolor och berätta om Hare Krishna, och en kompis till honom som var stor och stark och därför fick gräva diken. Här brast förstås stora delar av klassen ut i skratt.

”Hej, är du den nye medlemmen?”

”Ja, Stormästarn!”

”Har du något emot att gräva diken?”

”Njäääej, det skulle väl ku-”

”Bra! Här är din spade/livsuppgift! Mat serveras om åtta timmar! Utgå!”

Bob under en välbehövlig glasspaus.

En motsvarighet till den kraftiga men livegna kompisen finns även i LBEF, i form av en byggjobbare som dyker upp tidigt i spelet. De enheter som gör om byggnader till kapell, caféer och annat nödvändigt är alltså byggare, varav en har status som ”hjälte”, dvs en av de enheter som du inte får förlora (antagligen pga att de figurerar i handlingen längre fram). Som de flesta anställda i byggbranschen heter han Bob, och en typisk briefing i början av ett uppdrag låter ungefär såhär:

”Okeeej, vi står här i gathörnet och rekryterar folk, ni två sjunger lite gospel och du, Bob, bygger om de här fyra husen till en kyrka, en bank, ett café och ett flerfamiljshus!”

Det är iaf väldigt pedagogiskt upplagt. Bob är den av hjältarna som lättast blir rekryterad av ondingarna; han har inte tid att be eftersom han är den i gruppen som utför det egentliga arbetet.

Jag skulle kunna fortsätta såhär i all evighet, som den som läst ända hit nog har märkt, men den som, i likhet med mig, främst vill spela spelet för att skratta åt det kan slippa få sin spelupplevelse förstörd av mina spoilers. Och om det inte vore för att vi är så många som är så tragiskt generation X-iga att vi lägger våran tid på sådant här skräp skulle nog inte LBEF ha någon publik alls. Åtminstone har inte min facebookgrupp ”I play Left Behind: Eternal Forces” lyckats locka fler än sex medlemmar, varav en har slutat och en är jag.  Den som är djupt troende uppfattar sannolikt och med rätta spelet som oseriöst och den som inte är troende ser nog spelet som tröttsam propaganda. Och visst är det propaganda. Efter varje avklarat uppdrag belönas spelaren med en ”ledtråd”, ett kort stycke text som talar om hur fantastiskt välbevarad bibeln är och liknande. Den allra första ”ledtråden” förklarar att evolutionsläran är en bluff…

Det går dock att bortse från propagandan, med ett undantag: Figurerna i spelet kan föreställa män eller kvinnor, och arbeten som soldat och byggjobbare är stängda för de kvinnliga karaktärerna. Detta är en så påtaglig nackdel att jag kom på mig själv med att tänka ”Neeeeej, vad värdelöst, bara kvinnor!” när mina rekryterare inte hade hittat några män på ett tag. Mycket obehagligt, på min ära. Det är ju inte ens fråga om den vanliga, hederligt svenska vardagssexismen av separate-but-equaltyp (eller apartheidmodellen, för att inte försköna alltför mycket), dvs uppfattningen att män och kvinnor är jämlika, men ska ha olika roller (usch!) och komplettera varandra (blä!). Nej, här är det verkligen så att män kan allt, och kvinnor kan ungefär 60-70 procent av allt. Utan män, säger LBEF, skulle vi inte ha några bostäder, men i ett samhälle med bara män skulle allt flyta på som vanligt. Jag undrar vad Siewert Öholm skulle tycka om det.

Ett problem för den som, mot förmodan, blivit intresserad av att spela LBEF är förstås att ingen vettig människa vill stödja eländet ekonomiskt. Nå, där kan jag inte hjälpa er, suckers, eftersom jag passade på att skaffa spelet när de gav bort en miljon exemplar gratis, förmodligen i en kombinerad propagandakampanj och lagerrensning. Dock tog de ut en misstänkt hög ”nedladdningsavgift” av oss som skaffade ett digitalt exemplar av spelet, vilket vi icke-amerikaner hade som enda alternativ. Kanske har en liten del av min disponibla inkomst medfinansierat ett kreationistmuseum någonstans i Staterna. Faktum är att det gnager lite på samvetet.

Sammanfattningsvis är detta ett spel för inbitna ironiker och rättrogna retrospelare. Och dessutom extremt kultigt. Det finns en uppföljare, varför vet jag inte.

Något betyg vågar jag inte sätta.

/Olov L

Odens öga av Håkan Strömberg

Det mest insmickrande en konstnär kan göra är förstås att låta sitt verk utspela sig i den potentiella läsekretsens hemtrakter, eller på annat sätt ge dem illusionen att deras ömkliga små liv är meningsfulla utanför det egna kvarteret. Själv är jag en sucker för sådant! Jag menar, visst minns du avsnittet av Young Indiana Jones där de talade svenska? Inte? Nej, faktum är att jag brukar vara den enda som minns det där tv-programmet öht. Men kanske förstår du vad jag menar ändå? Det jag vill komma till är att jag är något jävig som bedömare av denna bok, eftersom den utspelar sig i och kring mina hembygder, framför allt i min nuvarande hemstad Östersund. Det är alltså fråga om något så ovanligt som svensk alternativhistoria!

Författaren berättade i ett gammalt nummer av Svensk Bokhandel (den där nyhetskatalogen) hur ett antal faktorer i hans liv blandades samman likt moppelsallad i hans huvud. Först bodde han en tid i ett land (jag minns inte vilket, tyvärr) med stora religiösa motsättningar. Sedan arbetade han en tid på Länsmuséet i Östersund, Jämtland och fick tillfälle att studera den underliga lokalpatriotism som frodas i dessa trakter. Slutligen är han tydligen själv en av de som försöker rekonstruera den gamla fornnordiska folktron (med viss reservation; jag kan ha missförstått det hela och vill inte pådyvla honom någon religion).

Guden Tor i nationalromantisk tappning

Resultatet blev en roman om ett Sverige som inte kristnades helt. Istället lever hedningar sida vid sida med lutheraner och en betydande katolsk minoritet. Gränserna mellan de olika trossystemen sammanfaller i hög grad med sociala och geografiska gränser. Hedningar finner man framför allt i inlandet, dvs i Dalsland, Värmland, Dalarna och, framför allt, Jämtland och Härjedalen. De kristna i dessa områden är oftast ättlingar till ”bätter folk”, inflyttade officerare och liknande, medan hedningarna i t ex Stockholm är de som städar i tunnelbanan. Det finns alltså en rejäl grogrund för motsättningar.

Odens öga innebar inte direkt något genombrott för alternativhistoria i Sverige och den marknadsfördes som ”kriminalroman”, ett ord som förekommer både på omslaget och i baksidestexten. Detta är faktiskt en riktigt missvisande kategorisering. Det har iofs begåtts ett mord, som blir romanens startskott. Huvudpersonen, en kristen religionsvetare från Stockholm, skickas upp till Östersund, där han varit utbytesstudent på Hedniska Universitet (!), för att snoka runt och försöka ta reda på om det är fråga om ett ritualmord utfört av en förbjuden Odenkult. Men den som väntar sig någon sorts pusseldeckare lär bli grymt besviken. Att boken skulle vara ”oavbrutet spännande” (baksidestexten igen) håller jag heller inte med om. Däremot är den nästan oavbrutet fascinerande. Författaren har nämligen lyckats väldigt bra med att bygga upp ett främmande, men ändå välbekant, samhälle och det är alltså alternativhistoriedelen som gör Odens öga läsvärd.

Sveriges mest hatade kyrka i en alternativ värld

När avvikelsen från den egentliga historien skedde för så mycket som tusen år sedan är det förstås svårt att vara trovärdig i sin skildring av den nutid som uppstått. Strömberg lyckas dock riktigt bra, genom att fokusera på skillnaden i mentaliteten hos folk. Om vi ser två ungdomar beskrivna som Åsa, 14 år och Maria, 14 år, så är de så lika varandra att de skulle kunna vara faktorer i ett räkne-exempel (”om Åsa har fyra äpplen och Maria två”). En person i Odens ögas verklighet skulle dock knyta en rad associationer till de båda. Den hedniska ungdomen Åsa har förmodligen håret i flätor och kommer att börja jobba som butiksbiträde eller städare efter grundskolan, medan en flicka som fått det kristna namnet Maria troligen kommer att läsa vidare och bli kontorist eller varför inte läkare eller jurist? Det Sverige vi möter är också ett hårdare samhälle, med statlig kontroll över de flesta medier och, som sagt, svåra motsättningar. Östersund och Jämtland är namn som inte främst förknippas med skidturism, utan har samma konnotationer som Belfast och Ulster under tiden då IRA och UDA härjade som värst. Jämtlandsflaggan är inte något som packade lokalpatrioter viftar planlöst med en gång om året under en gatufestival, utan en förbjuden politisk symbol.

Jämtlandsflaggan

Dessutom har Strömberg varit noggrann och framför allt intresserad när han klurat ut hur en överlevande hedendom skulle kunna se ut i ett modernt samhälle och hans intresse smittar lätt av sig. Huvudpersonen är också den perfekta berättaren, eftersom han är lutheran sedan födseln och alltså ganska lik oss, men samtidigt fascinerad av och dragen till den hedniska kulten. Dessutom är han en lite småvirrig människa som pendlar mellan att känna sig fånig som leker agent och att se konspirationer bakom varje gravhög. Han beter sig lite som jag tänker mig att jag skulle göra i samma situation…

Då Strömberg han någon gång skildrar det positiva som människorna ser i religionerna, såsom gemenskap, glädje och vördnand inför naturen kan tom en inbiten ateist som undertecknad kosta på sig ett lite tolerant leende åt dem. Detta är på sätt och vis en andlig bok, som kanske Lennart Svensson, författare till Antropolis, skulle uppskatta.

Jag läste Odens öga för första gången när den var hyfsat ny och tyckte då att den var alltför thrilleraktig och att det var ett präktigt fiasko att den slutade med en cliffhanger. När jag nu läste om den (den fanns på bokrean) upptäckte jag hur fel jag haft. Thrillerinslagen är små och inte alltför störande och det är verkligen inte fråga om något cliffhangerslut. En uppföljare är möjlig, men långtifrån nödvändig och böcker behöver inte alltid sluta med ett spränga-Dödsstjärnan-klimax för att vara ett sammanhållet konstverk, men det förstod jag väl inte då.

Sammanfattningsvis är detta något för den som älskar alternativhistoria. Eller möjligen, som sagt, för den som är övermåttan intresserad av Jämtland. För andra kanske den fungerar som en stunds tidsfördriv, vad vet jag. Den innehåller i vilket fall den enda värld som varit så fascinerande att jag blivit sugen på att skriva en massa fan fiction om den. Vad nu det säger.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L

Antropolis av Lennart Svensson

Jag fegar lite och börjar med att berätta att den här boken är mycket svår för mig att recensera. Sifferbetyg är förstås ett väldigt stelt sätt att beskriva en läsupplevelse, men det hjälper vissa recensenter (läs: mig) att samla tankarna. I det här fallet kommer det dock till korta. Jag vill inte ge ett högt betyg, eftersom jag helt enkelt inte tycker att Antropolis är lika bra som andra böcker som fått det, men eftersom jag gillar vissa delar av boken är ett lågt betyg inte heller rätt. Den skenbart uppenbara lösningen vore att ge ett mittenbetyg, men det har konnotationer av slätstrukenhet, vilket är orättvist mot romanen ifråga. Ha detta i åtanke när du ser betyget i slutet av detta inlägg!

Antropolis, alltså staden som romanen utspelar sig i, kallas för ”staden som är alla städer” och en stad där ”allt är symbol”. Som det är fråga om en, med författarens ord, ”filosofisk roman” är det lätt att bli orolig för att den kommer att vara väl symbolisk, så att det inte blir en berättelse, eller karaktärerna försvinner bland diagrammen. Så är dock inte fallet, mycket pga att huvudpersonen och berättaren,  Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen.

Huvudpersonen är staden Antropolis grundare, i en framtid efter en icke särskilt tydligt beskriven omvälvning, en omvälvning som tycks ha påverkat såväl det sociala som det fysiska landskapet. Denna stad har utvecklats till en demokratisk liten stadsstat, som ska vara en mer människovänlig variant av stad än ”Metropolis”, den typ av stad som vi känner. När berättelsen börjar har en konflikt blossat upp mellan Teknoron, den stadsdel och ideologiska fraktion som förespråkar vetenskap och teknik som lösning på människans problem, och Elysia, som är mer inriktad på andlighet. Huvudpersonen bor på en ö i floden som rinner mellan de två stadsdelarna och eftersom allt är symboler innebär det förstås också att han i viss grad sympatiserar med båda ideologierna och tar sig an uppdraget att medla mellan dem. Detta är han ovanligt lämpad för, eftersom han verkligen är den mellanvägsfetischistiska, Svenska Kyrkanaktiga människa som är en av få typer som det är värt besväret att reta sig på. Samtidigt lyckas Svensson driva med honom (på ett kärleksfullt sätt) genom att visa att han är något av en dilettant, vars forskningsgren ”metahistoria” tycks vara nästan rent humbug och att han fått sin höga position vid stadens universitet enbart för att han disputerade innan det fanns tillräckligt många människor i staden för att någon skulle säga emot honom. Ibland är han obehagligt lik mig själv, vilket kanske är en anledning till att jag både retar mig på gubben och gillar honom.

Något liknande kärleksfull satir använder Svensson också mot företrädarna för de båda fraktionerna. Vetenskaparen låter som en predikant när han pratar om vetenskap och den andliga ledaren är blind för konstnärlig skönhet. Jag vet inte om Svensson låtit sig inspireras av den pågående debatten mellan ateister och troende, där sådana skriftställare som Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Richard Dawkins varit fräcka nog att föra en dialog om religionernas sanningsanspråk, medan de stackars andliga offren bara ägnat sig åt sitt, som t ex att kräva att deras bisarra fantasier ges samma status som etablerad vetenskapliga teorier i undervisningen, piska sexuella minoriteter, köra in flygplan i kontorsbyggnader, motsätta sig kvinnors rätt att bestämma över sin kropp och annat som andligt upplysta brukar hålla på med (ni kanske anar var jag själv står i den här konflikten). I vilket fall påminner mig Svenssons skildring av de två ledarna om något som de ovan nämnda debattörerna nämner i filmen Four Horsemen: Det var inte några sekulära humanister som försökte förbjuda julfirandet i Storbritannien, utan Oliver Cromwell, den kanske frommaste kristna politiska ledaren av dem alla. Jag antar att Svensson är medveten om sådana avvikelser från schablonbilderna, eftersom det visar sig i hans karaktärer.

Hur som helst är det, som synes, lätt att börja recensera huvudpersonen snarare än själva verket. Om jag ska vara rättvis måste jag erkänna att särskilt första delen av boken, där huvudpersonen går runt i staden och äter ovanligt noggrannt beskrivna måltider med konstnärer, politiker och andra och diskuterar allt möjligt med dem tilltalar mig mycket. Sen kommer vissa övernaturliga inslag, när huvudpersonen ger sig ut på en ”andlig resa”, som syftar till att förändra staden för alltid. Jag har naturligtvis inget emot övernaturligheter i skönlitteratur, men tycker ofta att de blir för utdragna och mystiska, när författaren försöker beskriva det obeskrivbara i detalj. Den fällan undviker Svensson lyckligtvis.

En annan fördel hos romanen är språket, kanske inte så mycket själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och tvekar inte att använda den.

Det jag irriterar mig på är istället det ideologiska. Utan att, som sig bör, skämma ögonen ur sig häver huvudpersonen ur sig sådant som ”Det gällde att inte tvivla, inte oroa sig, inte ifrågasätta. Det var en prövning av min esoteriska världsbild” (s 109). Det är den hej-kom-och-värva-mig-till-sekten-attityden som under läsningen fick mig att misstänka att allt inte står riktigt rätt till i Antropolis, att maten de mumsar i sig kommer från enorma farmer där slavar och oliktänkande (t ex de som drabbats av lungcancer av att röka den ”giftfria” tobak som odlats fram genom att, typ, be till tobaksplantans ande) och att Jenro Klaos andliga färder utspelar sig enbart i hans huvud men att hans vansinne gör honom till en användbar galjonsfigur för de tyranner som egentligen styr i staden. Till slut visste jag inte om jag hoppades på att jag skulle visa mig ha rätt eller inte.

Hur som helst hade jag trevligt när jag läste Antropolis och varje gång jag tänkte ”Ånej, nu kommer x…”, där x är något typiskt misstag som författare gör, visade sig x lysa med sin frånvaro. Svensson har alltså åstadkommit en bra sf-bok av filosofisk/religiös art, kanske tom en bok som är (nästan) så bra en sådan kan bli. Det är bara det att jag inte riktigt gillar den typen av bok. Men åsikter är som ändalykten, eller hur det nu hette. Karl har anmält intresse av att läsa boken, så kanske kan han ge en mer nyanserad bild av den (känn ingen press, Karl). Tills dess kan jag gärna rekommendera Antropolis till alla som är intresserade av den andliga delen av tillvaron, eller bara vill läsa om folk som för filosofiska resonemang över en bit mat.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P.S. Som författaren själv påpekat i kommentarerna går det att läsa om hur du köper boken på http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/Antropolis . Läsvärd svensk sf är vi knappast bortskämda med, så det bör stödjas, kom ihåg det. Svensson har även skrivit en novellsamling som tydligen börjar ta slut, så passa på! D.S.