Hemmagjorda tolkningar

Jag har sett två avsnitt av tv-serien The Handmaid’s Tale, som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn, och är hittills mest glad att en så bra sf-roman fått en välgjord, påkostad och seriös filmatisering. Det känns också roligt, men lite konstigt, att för en gångs skull titta på något när det är nytt istället för att som vanligt ligga tio år efter alla tv-referenser.

Ola Söderholm

Ett forum där sådana referenser förekommer är den vänstersatiriska podcasten Lilla Drevet. I avsnitt 149, Gråterskor, tar Ola Söderholm upp tv-serien och pratar om att olika svenska journalister kallat den extra aktuell i vår tid, med tanke på vem som är president i USA, etc. Han menar att det är konstigt att många verkar tro att kvinnoförtrycket i Trumps USA ligger på nästan samma nivå som i tv-serien, när allt Trump gjort är att återinföra den så kallade munkavleregeln, vilket är något som alla republikanska presidenter gör så fort de tar makten, medan demokratiska presidenter alltid tar bort den igen. Dessutom finns det demokratiska institutioner och maktdelning i USA som gör det extremt osannolikt att Trumps regering skulle kunna införa något som är ens halvvägs till diktaturen i The Handmaid’s Tale under de kommande åtta åren. Söderholm är naturligtvis ingen anhängare av Trump, utan menar snarare att det är konstigt att överdriva hans farlighet, när det han gör och står för är illa nog ändå. Dessutom påpekar han att det finns andra samhällen i dagens värld, som till exempel de ISIS-kontrollerade områdena i Irak, där det faktiskt finns ett förtryck som är väldigt likt det i tv-serien.

Liv Strömquist

I avsnitt 151, Kapitalism och hegemoni, utvecklar Liv Strömquist resonemanget och påpekar dessutom att tv-serien snarast arbetar för makten hos råkapitalister som Trump, genom att symbolerna för frihet är sådant som påminner om dagens konsumtionssamhälle, som till exempel en modetidskrift från tiden innan maktskiftet.

Jag har ingenting i sak att invända mot Strömquists och Söderholms resonemang. Däremot skulle jag vilja dela med mig av en liten observation: När tv-serien skulle börja sändas dök det upp reklam för den i mitt facebookflöde. Jag gjorde det lätt korkade valet att läsa några av kommentarerna till reklaminlägget och naturligtvis fanns där några trumpna typer som gnällde över att tv-serien skildrar en kristen diktatur ”när det är islam som står för 100% av allt våld i världen” och blablabla. Det är naturligtvis oerhört korkat att inte fatta att kraften i dystopiska visioner sällan ligger i att de kritiserar en speciell ideologi, utan i mer allmänna resonemang om vad som är ett gott liv och hur olika typer av maktutövning hindrar oss att leva det. De dystopier som har budskapet att kristna är dumma i huvudet blir snart bortglömda, medan de som, i likhet med Atwoods roman, visar på att vissa makthandlingar är fel oavsett vem som utför dem har en chans att bli klassiker. Atwood skrev en kritik av ISIS trettio år innan ISIS fanns, samtidigt som hon inte blundade för obehagliga tendenser i USA. Det deprimerande är naturligtvis att liberala och vänsterinriktade journalister inte verkar ha större insikt i detta än anonyma kommentarsfältherrar, åtminstone om man får tro Söderholm.

”What side you on?”, som Public Enemy skulle ha sagt.

Sen vill jag även göra några, kanske onödiga, betraktelser utifrån olika intervjuer med Atwood som jag tyvärr har ganska vaga minnen av. Hon växte till stor del upp i den kanadensiska vildmarken och har därför större möjlighet än de flesta andra västerlänningar att betrakta konsumtionssamhället utifrån. Däremot får man gå till hennes senare sf-romaner för att hitta kommentarer till det. Inte minst i The Year of the Flood finns det tydliga budskap om det goda i andra sätt att organisera samhället än det kapitalistiska. I The Handmaid’s Tale använder hon dock en berättare från den amerikanska medelklassen och jag upplever huvudpersonens längtan tillbaka till modemagasinens era som att Atwood solidariserar sig med amerikanska medelklasskvinnor i deras jämlikhetssträvanden. Om vi nu lever i ett samhälle där grotesk konsumtion framställs som den enda vägen till lycka är det väl ändå rimligt att tycka att extremt kvinnligt kodade konsumtionsvaror ska ha samma status som sina manliga motsvarigheter?

Elisabeth Moss spelar huvudrollen i The Handmaid’s Tale

Vad gäller de demokratiska institutionernas styrka i USA så är Atwood i romanen noga med att visa att de utsatts för extremt tryck. Science fictions credo är ju att det alltid är de materialistiska förutsättningarna som sätter gränserna för mänsklighetens sociala och politiska institutioner, ett credo som genren delar med så olika ideologier som marxism och libertarianism. En kristen sekt skulle inte kunna ta över USA utan att störta många institutioner genom öppna krigshandlingar, men frågan är vad som krävs för att det ska gå så långt. Ytterst få människor bryr sig om att lyssna på domedagsprofeter som yrar om Guds vrede idag, men vad skulle hända om 50% av mänskligheten blev infertil? 80%? 90%? Det återstår att se hur väl tv-serien skildrar det.

Till sist vill jag också kommentera det Strömquist sa om att det är knasigt att det är först när förtryck mot vita kvinnor visas på tv som många reagerar på hur fruktansvärt det är, vilket såklart är en superrimlig vinkel. Jag tror att Atwood känner till den inställningen och fullt medvetet använde det som ett berättarknep. Utan att spoila för mycket tycker jag att de sista sidorna i The Handmaid’s Tale gör det jättetydligt att budskapet inte bara är att det kan hända här utan även att det är fel att utifrån kulturrelativistiska resonemang förminska problemet när det händer någon annanstans.

Detta är dock inget som motsäger eller försvagar Söderholms eller Strömquists resonemang, utan ska ses som att jag inte kan låta bli att försvara Atwood eftersom som hon, enligt min ödmjuka åsikt, är så jävla ball.

Till sist vill jag påpeka att mina referat av resonemangen i Lilla Drevet inte gör dem rättvisa och att jag rekommenderar alla att lyssna på podden, i synnerhet de nämnda avsnitten. Det är alltid roligt när realismnördar analyserar normal kultur, som till exempel dystopier!

/Olov L

P.S. Jag kanske ska tillägga att jag vet att det blir lite märkligt när jag blandar kommentarer kring tv-serien med kommentarer till romanen. Tv-serien verkar följa romanen nära, men det återstår som sagt att se hur nära. D.S.

Of Sorrow and Such (2015) av Angela Slatter

Of Sorrow and SuchJag är inte den som är jättebra på högtider och traditioner, men idag kan jag göra ett lite påskigt inlägg – jag har nämligen läst en berättelse med en häxa i huvudrollen!

Of Sorrow and Such bjuder dock på en stämning som ligger långt från påsklustigheter och lösgodis, som titeln antyder. Den berättas av Läs mer

Hugobevakning 2015 – Seriealbum

conan_reading_by_gianna10624Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att Läs mer

Hugobevakning 2015 – “On A Spiritual Plain” av Lou Antonelli (novell 4)

Lou Antonelli

Lou Antonelli

Om du, i likhet med mig, gillar coola utomjordingar så råder jag dig att riktigt njuta av den fysiska beskrivningen av ymilanen i början av novellen, för det är den enda du kommer få. Därefter får vi veta att deras planet Ymilas, där novellen utspelar sig, har ett ovanligt aktivt magnetfält. En människas själ lämnar genom sitt liv ett elektromagnetiskt avtryck i verkligheten, ett spöke, och på grund av det starka magnetfältet stannar själsavtrycket kvar på planeten efter döden. Spökens existens är alltså vetenskapligt bevisad och de döda lever sida vid sida med de levande på Ymilas. Novellen handlar om en fältpräst som får i uppdrag att guida spöket av den första människan som dött på Ymilas till ett avslut.

Detta tycker jag är en ganska bra grundidé, men tyvärr påverkas jag inte särskilt starkt av utförandet. För att visa att jag omfamnar ny teknik har jag tagit tre så kallade selfies som visar mitt känslomässiga tillstånd före, under och efter läsningen:

Före läsningen

Före läsningen

Under läsningen

Under läsningen

Efter läsningen

Efter läsningen

Vi får inte veta särskilt mycket om hur närvaron av döda förfäder påverkar ymilanernas kultur, förutom det grundläggande faktum att det som verkar konstigt för oss är helt normalt för dem. Vi får veta ytterst lite om hur döden och insikten att han är ett spöke påverkar den unge mannen ifråga, eftersom han inte kan kommunicera direkt med berättaren under större delen av novellen. Frågan om hur man ska ta hand om spökena uppstår hos mig under läsningen. Ska man göra sig av med dem så snabbt som möjligt, eller kan de vara till nytta på militärbasen? Vilken juridisk status, om någon, ska de ha? Detta diskuteras inte i novellen, utan alla inblandade är överens om att det inte går för sig att ha spöken hängande bland hederligt folk. Det som beskrivs är hur situationen påverkar fältprästen – han får göra en resa varje gång någon dör istället för att säga några ord vid en grop. Jag skulle varit mer intresserad av hur säkerhetsansvariga och arbetare på basen påverkas av att kunna prata med den arbetskamrat vars död man just orsakat.

Samtidigt är det ingen genomdålig novell, utan bara något som inte berör just mig. Mer andliga människor kanske ser den som mer relevant. För mig framstår den mest som en missad möjlighet.

/Olov L

Betyg: 2/5

A Stranger in Olondria (2013) av Sofia Samatar

A Stranger in OlondriaDet är en gammal sanning att alla bokmalar gillar böcker om läsande och att bibliotekarier köper in alla böcker som utspelar sig på bibliotek. Är det alltså så att Sofia Samatar gör det lätt för sig när hon skriver en fantasyroman där huvudpersonen är en klassisk bokmal och temat är mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till den skrivna berättelsen? Nej, tvärtom är det här en bok som ger känslan att ytterst få människor skulle ha kunnat skriva den. Det beror delvis på Samatars poetiska språk, där varje mening är en aforism, varje stycke en dikt och varje kapitel en ballad, men även på att hon faktiskt lyckats i sitt värv. Tänk dig att din lärare ger dig papper, en penna och uppdraget att skriva om mänsklighetens andliga, politiska och estetiska förhållande till det skrivna ordet. Efter en timme eller två, när du gnagt ner tre blyertspennor till träflis och är fastklibbad vid stolen av ångestsvett, kan du snegla på bänken bredvid din, där Sofia S i 9B skriver så att pennan glöder samtidigt som hon nynnar för sig själv.

Huvudpersonen Jevick växer upp på en liten ö i havet, långt söder om imperiet Olondrias kust, som son till en välbärgad köpman som handlar med peppar. Efter en av sina handelsresor till Olondria har fadern med sig en lärd man som ska lära Jevick att läsa och räkna, något som ska vara en hjälp i pepparförsäljandet. Planen går i baklås, kan man säga, då Jevick blir lite väl intresserad av läsning och hellre drömmer om de främmande platser han läst om i Olondrias bokskatt än ägnar sig åt bokföring och räkenskaper. När så fadern dör får Jevick resa till Olondrias huvudstad i hans ställe. Där förlorar han sig i boklådor och filosofiska diskussioner med stadens kultiverade invånare och ägnar sig bara halvhjärtat åt kryddhandeln. Faktum är att han är lite pinsam, på det där ungdomligt naiva sättet. Det är lätt för mig att känna igen mina egna mer världsfrånvända egenskaper. Varför sitter jag här och bloggar när jag skulle kunna odla potatis?

Efter en blöt natt upptäcker så Jevick att han är hemsökt av spöket av en ung kvinna som kräver att han ska skriva ned hennes livshistoria. Detta drar in honom i Olondrias politiska spel, där de största fraktionerna är två religiösa rörelser, varav den ena betraktar hemsökelsen som förbjuden vidskepelse medan den andra ser den som helig. Båda är dock tämligen ointresserade av vad Jevick själv, för att inte tala om den hemsökande kvinnan, har för syn på saken.

I slutändan blir Jevicks härliga entusiasm, hans oförmåga att hantera verkligheten bakom berättelserna samt spökets desperata behov av en berättelse en resa genom allt som litteraturen för med sig, på gott och ont. Det ska dock sägas att det är en rätt långsam och krävande resa och i likhet med faktiska resor har den för mig varit som mest givande i efterhand, när jag väl fattat vad som egentligen försiggick.

Sofia Samatar

Sofia Samatar

Detta inlägg kanske kan ses som en liten paus från Hugo-bevakningen, men det finns flera kopplingar. Dels är Samatar nominerad i novellkategorin, dels är hon nominerad till Campbell-priset, som är ett pris för nya stjärnor inom science fiction och fantasy och delas ut tillsammans med Hugo-priserna. Med tanke på att Samatars novell också är mycket bra, men skriven i ett helt annat tonläge än A Stranger in Olondria verkar hon vara ytterst värdig som Campbell-nominerad. Har vi fått en ny Le Guin?

En annan koppling är att Abigail Nussbaum, som är nominerad som fanskribent, har en recension av just A Stranger in Olondria som exempel på en av hennes bästa texter från det gångna året. Den där recensionen är en bidragande orsak till att jag skriver om romanen först nu, mer än ett halvår sen jag läste den. Det är svårt att jämföra sig med Nussbaum utan att känna sig bakom flötet. Jag har alltså inga problem med att andra är smartare än jag (hur skulle samhället annars klara sig), men vi snackar inte om en intelligensskillnad á lärare/elev, utan snarare Stephen Hawking/kakmonstret. Det är tveksamt om Fan Writer-kategorin får ett eget inlägg, men nu vet ni iaf vem jag tänker rösta på. Det säger en hel del, för fanskribentkategorin är riktigt stark. Som jag skrev på twitter häromdagen skulle ett lämpligt pris åt vinnaren i romankategorin kunna vara gratis författarlektioner ledda av fanskribentvinnaren. Men mer om romanerna i ett senare inlägg!

/Olov L

Betyg: 4/5 – rekommenderas

P.S. Följ mig gärna på twitter. Jag heter @Rymdolov och retweetar mest lustigheter och arga rants. Har inget emot att folk lägger till mig av ren medömkan. D.S.

Kraken (2010) av China Miéville

Nu har jag äntligen läst Kraken, bara ett halvår efter alla andra, och det är med viss lättnad jag kan konstatera att jag inte tycker att den är lika bra som hans tidigare verk. Den här personkult vi oavsiktligt odlat här på Drömmarnas Berg har börjat kännas ohälsosam, och om någon ställer den klassiska frågan Följer du efter om Miéville hoppar utför ett stup? vill jag inte höra mig själv svara ja. Dock kan det ju hända att andra är mer lättsnärjda (eller understår sig att ha annan smak än mig) och därför istället vill kasta mig utför det där stupet för att jag smädar deras idol, så jag ska försöka motivera min åsikt, något som praktiskt nog ändå är vad en recension går ut på.

För det första har Kraken en ganska lång startsträcka. Mycket av det som sker under de första hundra eller tvåhundra sidorna visar sig iofs vara väsentliga för intrigen, men samtidigt är det liiite tråkigt ibland. Sedan blir det bättre; för den som inte vet så börjar Kraken med att en jättelik tioarmad bläckfisk (en squid på engelska, vilket lägger avund till de känslor jag upplever under läsningen – varför har engelskan alla coola ord, som fortnight och squid, medan vi återanvänder de gamla vanliga tioarmad, bläckfisk, fjorton och dagar?) blir stulen från ett museum i London, varefter Billy Harrow, den unge museiarbetaren som varit den som konserverat bläckisen, dras in i mysteriet. Detta tycks kretsa kring en bläckfiskkult, som är en del av det dolda London, där olika magiker, väsen och skumma religiösa samfund har sin egen värld vid sidan av den vanliga. Och det är när vi presenteras för allt detta som det börjar lossna ordentligt. Miéville har som vanligt en massa idéer av varierande knäpphetsgrad och för mig, som tycker att just knasiga religioner är något av det roligaste som finns, är andra halvan av boken rena julafton.

Det som skiljer Kraken från Miévilles tidigare verk är, enligt min mening, helheten. Medan den övergripande berättelsen alltid varit lika intressant som miljön och detaljerna i Miévilles tidigare böcker, särskilt de som utspelar sig i Bas-Lag, är skrönan om den stulna jättebläckfisken inte alls särskilt engagerande. Jag förstår att det varit just en rejäl skröna som Miéville velat dra, kanske för att kunna låta fantasin spela fritt ett tag (det måste vara ett helsike att vara sådär kreativ), men resultatet ger mer känslan av en pytt-i-panna på de idéer som blivit över i kylskåpet än en middag i sin egen rätt. Som tur är handlar det om Miévilles kylskåp, så det är rester från en femstjärnig restaurang vi talar om här.

Alltså: Bra, men inte jämfört med hans tidigare verk.

Betyg 4 restaurangstjärnor av 5 – rekommenderas

/Olov L

Filmklipp från http://www.youtube.com/watch?v=c0VuQvFBUHM