Hemmagjorda tolkningar

Jag har sett två avsnitt av tv-serien The Handmaid’s Tale, som bygger på Margaret Atwoods roman med samma namn, och är hittills mest glad att en så bra sf-roman fått en välgjord, påkostad och seriös filmatisering. Det känns också roligt, men lite konstigt, att för en gångs skull titta på något när det är nytt istället för att som vanligt ligga tio år efter alla tv-referenser.

Ola Söderholm

Ett forum där sådana referenser förekommer är den vänstersatiriska podcasten Lilla Drevet. I avsnitt 149, Gråterskor, tar Ola Söderholm upp tv-serien och pratar om att olika svenska journalister kallat den extra aktuell i vår tid, med tanke på vem som är president i USA, etc. Han menar att det är konstigt att många verkar tro att kvinnoförtrycket i Trumps USA ligger på nästan samma nivå som i tv-serien, när allt Trump gjort är att återinföra den så kallade munkavleregeln, vilket är något som alla republikanska presidenter gör så fort de tar makten, medan demokratiska presidenter alltid tar bort den igen. Dessutom finns det demokratiska institutioner och maktdelning i USA som gör det extremt osannolikt att Trumps regering skulle kunna införa något som är ens halvvägs till diktaturen i The Handmaid’s Tale under de kommande åtta åren. Söderholm är naturligtvis ingen anhängare av Trump, utan menar snarare att det är konstigt att överdriva hans farlighet, när det han gör och står för är illa nog ändå. Dessutom påpekar han att det finns andra samhällen i dagens värld, som till exempel de ISIS-kontrollerade områdena i Irak, där det faktiskt finns ett förtryck som är väldigt likt det i tv-serien.

Liv Strömquist

I avsnitt 151, Kapitalism och hegemoni, utvecklar Liv Strömquist resonemanget och påpekar dessutom att tv-serien snarast arbetar för makten hos råkapitalister som Trump, genom att symbolerna för frihet är sådant som påminner om dagens konsumtionssamhälle, som till exempel en modetidskrift från tiden innan maktskiftet.

Jag har ingenting i sak att invända mot Strömquists och Söderholms resonemang. Däremot skulle jag vilja dela med mig av en liten observation: När tv-serien skulle börja sändas dök det upp reklam för den i mitt facebookflöde. Jag gjorde det lätt korkade valet att läsa några av kommentarerna till reklaminlägget och naturligtvis fanns där några trumpna typer som gnällde över att tv-serien skildrar en kristen diktatur ”när det är islam som står för 100% av allt våld i världen” och blablabla. Det är naturligtvis oerhört korkat att inte fatta att kraften i dystopiska visioner sällan ligger i att de kritiserar en speciell ideologi, utan i mer allmänna resonemang om vad som är ett gott liv och hur olika typer av maktutövning hindrar oss att leva det. De dystopier som har budskapet att kristna är dumma i huvudet blir snart bortglömda, medan de som, i likhet med Atwoods roman, visar på att vissa makthandlingar är fel oavsett vem som utför dem har en chans att bli klassiker. Atwood skrev en kritik av ISIS trettio år innan ISIS fanns, samtidigt som hon inte blundade för obehagliga tendenser i USA. Det deprimerande är naturligtvis att liberala och vänsterinriktade journalister inte verkar ha större insikt i detta än anonyma kommentarsfältherrar, åtminstone om man får tro Söderholm.

”What side you on?”, som Public Enemy skulle ha sagt.

Sen vill jag även göra några, kanske onödiga, betraktelser utifrån olika intervjuer med Atwood som jag tyvärr har ganska vaga minnen av. Hon växte till stor del upp i den kanadensiska vildmarken och har därför större möjlighet än de flesta andra västerlänningar att betrakta konsumtionssamhället utifrån. Däremot får man gå till hennes senare sf-romaner för att hitta kommentarer till det. Inte minst i The Year of the Flood finns det tydliga budskap om det goda i andra sätt att organisera samhället än det kapitalistiska. I The Handmaid’s Tale använder hon dock en berättare från den amerikanska medelklassen och jag upplever huvudpersonens längtan tillbaka till modemagasinens era som att Atwood solidariserar sig med amerikanska medelklasskvinnor i deras jämlikhetssträvanden. Om vi nu lever i ett samhälle där grotesk konsumtion framställs som den enda vägen till lycka är det väl ändå rimligt att tycka att extremt kvinnligt kodade konsumtionsvaror ska ha samma status som sina manliga motsvarigheter?

Elisabeth Moss spelar huvudrollen i The Handmaid’s Tale

Vad gäller de demokratiska institutionernas styrka i USA så är Atwood i romanen noga med att visa att de utsatts för extremt tryck. Science fictions credo är ju att det alltid är de materialistiska förutsättningarna som sätter gränserna för mänsklighetens sociala och politiska institutioner, ett credo som genren delar med så olika ideologier som marxism och libertarianism. En kristen sekt skulle inte kunna ta över USA utan att störta många institutioner genom öppna krigshandlingar, men frågan är vad som krävs för att det ska gå så långt. Ytterst få människor bryr sig om att lyssna på domedagsprofeter som yrar om Guds vrede idag, men vad skulle hända om 50% av mänskligheten blev infertil? 80%? 90%? Det återstår att se hur väl tv-serien skildrar det.

Till sist vill jag också kommentera det Strömquist sa om att det är knasigt att det är först när förtryck mot vita kvinnor visas på tv som många reagerar på hur fruktansvärt det är, vilket såklart är en superrimlig vinkel. Jag tror att Atwood känner till den inställningen och fullt medvetet använde det som ett berättarknep. Utan att spoila för mycket tycker jag att de sista sidorna i The Handmaid’s Tale gör det jättetydligt att budskapet inte bara är att det kan hända här utan även att det är fel att utifrån kulturrelativistiska resonemang förminska problemet när det händer någon annanstans.

Detta är dock inget som motsäger eller försvagar Söderholms eller Strömquists resonemang, utan ska ses som att jag inte kan låta bli att försvara Atwood eftersom som hon, enligt min ödmjuka åsikt, är så jävla ball.

Till sist vill jag påpeka att mina referat av resonemangen i Lilla Drevet inte gör dem rättvisa och att jag rekommenderar alla att lyssna på podden, i synnerhet de nämnda avsnitten. Det är alltid roligt när realismnördar analyserar normal kultur, som till exempel dystopier!

/Olov L

P.S. Jag kanske ska tillägga att jag vet att det blir lite märkligt när jag blandar kommentarer kring tv-serien med kommentarer till romanen. Tv-serien verkar följa romanen nära, men det återstår som sagt att se hur nära. D.S.

Fyra små nyheter

Vad händer egentligen med den här bloggen? Tja, på sistone inte så mycket, kanske mest beroende på att vi haft annat för oss (grattis till nyförvärvet, Karl). Jag börjar dock känna mig sugen på att recensera böcker igen, så kanske kommer det att komma något inlägg då och då i framtiden. Men innan dess är det dags att

Radiodramats återkomst via De dödas röster

Jag har tidigare tipsat om The Black Tapes, ett av flera exempel på hur poddvärlden återuppväckt det klassiska radiodramat, efter insikten att just ljudmedia passar fantastiskt bra för skräck. Därför är det glädjande att Sveriges Radio fångar upp trenden och tillför resurser som en vanlig, sketen poddare bara kan drömma om. Det innebär att man anlitat Sara Bergmark Elfgren, en av de inte helt okända författarna till böckerna om Engelsfors, som skapat De dödas röster. Smart som hon är har hon valt att presentera berättelsen som det som svenska folket älskar allra mest – en dokumentär om ett brott!

Fanart till De dödas röster av Karl Johnsson (känd för Vei och Berättelser från Engelsfors)

För tjugo år sen mördades Jessica Lundh i en stuga i trakten av Täby. Hennes bästa kompis Emma Nylander har sen dess blivit journalist och beslutat sig för att göra en radiodokumentär om mordet, dess efterspel och de urbana myter som uppstått kring det. Till sin hjälp har hon fördelen att känna alla inblandade och även ett antal kassettband inspelade av Jessica själv på 90-talet.

För undertecknad, som älskar mockumentärer och found footage, är det förstås rena julafton. Det är nog ingen slump att det jag valt att skriva om här på bloggen är bland annat Ghostwatch och Paranormal Activity. Jag älskar helt enkelt skräckberättelser som tillåts byggas upp långsamt och där det dröjer lång tid innan det blir riktigt otäckt och de övernaturliga inslagen börjar skymta i hörnen. Alltså sitter jag och myser när de första avsnitten av De dödas röster låter som ett avsnitt av P3 Dokumentär, om än med en liten krydda av moderna spökhistorier – Jack Werner från Creepypodden dyker till exempel upp och pratar om internetålderns myter.

Något som är till stor hjälp för att skapa dokumentärstämningen är de duktiga skådespelarna. Jag ska villigt erkänna att jag vet minst i världen om skådespelande, men just därför är det talande att till och med jag märker att skräckpoddar ofta görs av människor som är bättre på ljudteknik och manusförfattande än att låta trovärdiga. SR har förstås haft råd att anlita ”riktiga” skådisar och jag imponeras bland andra av Johanna Ringbom som mamman till tonåringen som blev misstänkt för mordet och Måns Nathanaelson som kompisen som vägrar tro att hans gamla vän är en mördare. Men egentligen skulle jag kunna droppa ett helt exceldokument med skådespelarnamn, för även de mindre rollerna gestaltas imponerande. Det känns inte alls konstigt att vissa (tydligen) till en början trott att dramat är på riktigt när jag hör Johan Ehn som polis – exakt alla stockholmspoliser över 35 som jag någonsin hört uttala mig om gamla fall har låtit exakt sådär. Ett namn till: Sanna Sundqvist har perfekt tonträff som journalisten som försöker behålla sin reporterinställning (och sitt lugn) medan hon rapporterar om sådant som egentligen ligger lite för nära henne själv.

Några av de duktiga skådespelarna, samt Sara BE i egen hög person

Men utan ett bra manus står sig skådespelarna slätt. Även här blir jag imponerad. Litegrann ser det ut som om man plockat ihop ett dream team på P3 (bland andra är Judith Kiros, i min personliga kanon känd som ”den roliga och smarta i Flumskolan”, med och skriver några avsnitt). Handlingen kretsar kring vänskap, ungdom och skuld, men under ytan rör sig även frågor om etnicitet, klass och kön för att ibland blomma upp. Kompisarna i gänget kring den mördade flickan har olika förutsättningar och olika liv trots att de bor i samma ort och umgås varje dag.

Till allt detta härliga kan vi lägga att handlingen delvis kretsar kring rollspelet Kult och krydda med en stor dos 90-talsreferenser så blir De dödas röster en riktig nerdgasm för en 36-årig nördfilur. Men skräcken drabbar alla och frågorna som väcks är allmängiltiga, så jag rekommenderar oreserverat De dödas röster till hela den svenskspråkiga delen av mänskligheten!

/Olov L

Marilyn Manson är en av flera 90-talsikoner som dyker upp i dramat

P.S. Du hittar De dödas röster under namnet P3 Serie – vilket kanske är det bästa av allt! Det antyder att detta bara är den första satsningen på underhållningsdrama av många från SR:s sida. En ny gryning skymtas vid horisonten. D.S.

Herland, en radiodokumentär om science fiction!

Det är fortfarande mindre än en månad sen jag lovade att lägga upp en länk till BBC:s dokumentär om hur kön och genus skildrats i science fiction. Liiite mindre än en månad, alltså.

Radiodokumentär om genus i science fiction, plus en lista!

Alla gillar väl listor? BBC har gjort en

Gästspel i spelvärlden

Jag fick äran att skriva en gästkrönika på Svampriket, där jag listade mina favoritavsnitt av podcasten Retroresan, som handlar om äldre tv-spel. Nu är det kanske inte många som följer länken hit, men jag känner ändå en viss oro. Hur besvikna kommer dessa vinddrivna nätsurfare känna sig? Drömmarnas berg är nominellt en blogg som handlar om science fiction, fantasy och skräck i alla medier, inklusive tv-spel, brädspel, opera, figurslagspel, etc. I praktiken är det dock våra intressen som styr innehållet, varför det mest handlar om litteratur och i någon mån film här på bloggen. Men om någon gamer ändå letar sig hit vill jag rekommendera min recension av Left Behind-spelet till PC – faktiskt en av få sådana som finns på svenska (om det inte är jag som är kass på att googla). Dessutom är den skriven efter att spelet patchats och handlar därför inte om buggar och kraschar, vilket de flesta engelskspråkiga recensenter fokuserat på, utan mer om själva spelet. Den är även en av mina texter som jag är ovanligt nöjd med.

Ett filmrelaterat inlägg som jag skrivit är det om fem sköna vampyrfilmer. Duger inte detta får väl alla de tusentals gamers som hittat hit vidga sina vyer och läsa en bok. Ja, alltså, jag vet att även gamers läser. Det finns gränser även för mina fördomar.

Välkomna, alla svampar!

/Olov L

De svarta banden – en podcast för dig som gillar skräck.

Confuse, årets nationella sf-kongress, har kommit och gått och vi får se om det blir någon kongressrapport. I väntan på detta vill jag passa på att tipsa om något som jag lyssnade på i anslutning till kongressen, inte minst medan jag försökte somna på vandrarhemmet.

Det kanske inte var världens bästa podcast att somna till, för The Black Tapes Podcast är en ruskig historia. Den är uppbyggd som det som kallas ”spoof”, ”docudrama” och andra utländska ord – den låtsas vara dokumentär, men är uppenbarligen fiktion. Huvudpersonen Alex Reagan är en entusiastisk reporter som tidigare jobbat med public service-radio i nordvästra USA. Nu vill hon göra sin egen podcast á This American Life, där hon träffar människor med intressanta levnadsöden. Under första säsongen tänker hon prata med spökjägare, medium och liknande, vilket leder henne till en känd skeptiker (som beskrivs ganska stereotypt, men på ett roligt sätt), vilken ger henne tillgång till de svarta band som gett podden dess namn. På banden finns de fall som Dr Strand i sitt korståg mot vidskepelse inte kunnat avfärda som bluff, där slutsatserna ännu är osäkra.

2010-talets Mulder och Scully? Från vänster: Alex reagan och Dr Richard Strand

Det blir riktigt spännande lyssning, särskilt som kontrasten mellan den naiva och lite småhurtiga Alex Reagan och de vansinniga, ockulta fall hon undersöker blir så stor. Samtidigt är Dr Strand nästan outhärdligt torr och arrogant. Som en person som gillar både amerikansk public service-radio och skeptiker blir jag riktigt förtjust i dessa parodier. Jag skulle även rekommendera podden till alla som gillar låtsasdokumentärer som Ghostwatch, eller ”found footage”-genren i stort.

Nu har man avslutat en kickstarterkampanj och försäkrat sig om att resten av första säsongen blir av, så följ med på resan du också! Finns på iTunes och andra ställen där poddar finns.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – Podcasts (eller, ja, fancasts)

Vi kör med samma bild som förra året.

På grund av olika omständigheter har jag tillfälle att lyssna en hel del på poddar, så jag vill förstås skriva något kort om fancastkategorin. Det jag är mest orolig för är att inte tillräckligt många ska rösta i kategorin för att den ska vara giltig (om färre än 5% av det totala antalet röstande bryr sig om en kategori så delas inget pris ut). Förra året var det bara de som röstade No Award och inget annat som gjorde att kategorin hamnade över gränsen. Tydligen är det många som tycker att fancastdelen är överflödig. De har inte fattat att en podcast är ”ett fanzine som går att läsa medan du diskar”. Nåja, folk gör som de vill.

Galactic Suburbia

Citatet om fanzines och diskande kommer från just denna podcast. Det är ingen direkt hemlighet att detta är en av mina absoluta favoritpoddar, med en skön blandning av analyser, fanniska nyheter och tips och recensioner. Alex, Alisa och Tansy är en sådan där perfekt kombination av personligheter som radioproducenter drömmer om att hitta. Dessutom täcker de in hela sff-fältet med Alisa som är förläggare, Tansy som är författare och Alex som är krönikör och recensent.

Om jag ska nyansera mig lite så finns det några svagheter att peka på. Framför allt har inte 2014 varit GS:s allra bästa år. Efter svackan har de kommit tillbaka, men den riktiga comebacken skedde efter årsskiftet.

Dessutom kan jag ifrågasätta innehållet i den ”typepisod” som de lämnat till Hugo-paketet. Mycket av det avsnittet handlar om Gamergate och även om jag till en början tyckte att det var coolt och kaxigt att lyfta fram just det avsnittet (med tanke på att det finns åtminstone en viss överlappning mellan gamergaters och Sad Puppies), men problemet är förstås att de inte själva är gamers. Det kan bli lite svårt att prata om något man inte själv är en del av, vilket synts på hur Sad Puppies-kontroversen presenterats i mainstream-media, där åtminstone någon tidning fått ta tillbaka sådant de skrivit om valparna. GS-gänget är helt öppna och ärliga med sin brist på förstahandskunskap, men med tanke på hur många andra intressanta och roliga avsnitt de gjort, så… kanske inte det bästa valet.

Adventures in SciFi Publishing

Detta är en allmän nyhets- och intervjupodd med ett professionellt anslag. Problemet är att den är lite tråkig. De valde, föredömligt nog, att låta båda sidor i SP-kontroversen komma till tals, men genom att de valde att bara låta representanterna berätta om sina perspektiv utan att ställa några svårare frågor blev det sterilt och ointressant, som en vanlig bloggpost av någon inblandad, förutom att det blir lite mindre genomtänkt i muntlig form.

I stort vill jag påstå att detta är en riktigt bra podd, men att den verkligen inte passar mig. Den är alldeles för allmän, opersonlig och onischad. Men om de till exempel intervjuar någon av mina favoritförfattare kommer jag garanterat att lyssna. De är bara inte intressantare än sitt ämne för dagen.

Lite intressant är det iofs att de använder det motbjudande stavfelet sci-fi, men utan bindestreck. En av anledningarna att jag ogillar felstavningen är ju att den inför onödiga streck i löpande text (ja, jag vet att jag själv ofta syndar på samma sätt), men nu vet vi att det inte blev det minsta bättre utan. Intressant.

The Sci Phi Show

Desto mer nischad är The Sci Phi Show. Den tar upp olika filosofiska frågor runt sf-troper, figurer eller enskilda verk. Några intervjuer hinns också med. Idén är ju fin, men i avsnitten om enskilda frågor blir det lite väl tråkigt att lyssna på en persons röst som pratar på om olika filosofiska frågor, oftast utan att tillföra något som jag inte kunnat komma på själv.

Tea and Jeopardy

Precis som Galactic Suburbia har Tea and Jeopardy varit nominerad förr. Det är en intervjupodd med en otroligt charmig och mycket engelsk inramning – Emma Newman spelar rollen av en fin, engelsk dam som bjuder in olika sff-författare till sina olika hemliga baser och läskiga hålor, där det bjuds te och artig konversation. Ibland blir det mycket intressanta intervjuer och ibland mindre lyckat. Även här känner jag att den sällan är mer intressant än sitt intervjuobjekt. Skådespelet är underbart, men intervjutekniken är halvbra, helt enkelt.

Dungeon Crawlers Radio

Jag brukar fnysa när folk klagar på ljudkvalitén i poddar (gnäller de på papperskvalitén i hemmakopierade fanzines också?), men när brusljudet kombineras med en enorm kommitté av programledare som pratar i munnen på varandra blir det faktiskt väldigt svårt att uppfatta vad de säger. När man någon gång hör vad de säger verkar de mest prata om teknikaliteter i olika rollspelssituationer, vilket inte intresserar mig. Detta är lite synd, då kommittémedlemmarna verkar vara rätt sköna och roliga människor. Som det nu är känns DCR som årets klart sämsta val och den enda podd som tveklöst kommer att hamna under No Award på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Förra året trodde jag att Tea and Jeopardy skulle vinna, vilket var fel. Jag tycker att AiSFP verkar vara den typ av allmänt hållna pod som röstarna gillar, men kanske tappar den en del röster på att vara nominerad av SP-gänget. Samtidigt har AiSFP försökt att ge båda sidor en röst i etern, så kanske överser vissa anti-SP:are med deras plats på SP-listan. Så jag gissar på att AiSFP vinner i år, om det inte blir No Award.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Hugobevakning 2014 – podcasts

Dags för en snabb genomgång av bästa podcasts, eller fancasts som de kallas i Hugo-sammanhang. Några av de podcasts jag tipsade om tidigare är nominerade, men tack vare en delad sistaplats i nomineringsförfarandet har denna kategori hela sju kandidater i år – det finns alltså en del att välja mellan.

The Coode Street Podcast

Veteranerna i sammanhanget är Jonathan Strahan och Gary K. Wolfe, som utan ljudteknisk finess eller (nästan) någon redigering alls spelar in sina samtal en gång i veckan. Med tanke på det enkla formatet är det fascinerande att Coddan (som jag kallar den) så gott som alltid är intressant att lyssna på, men det beror helt enkelt på duons enorma kunskap om de genrer vi alla gillar mest. Ibland har de gäster med sig och lyckas nästan alltid göra intressanta intervjuer med spännande författare, både nykomlingar och mer etablerade sådana.

Galactic Suburbia

Även GS har varit nominerad de två tidigare år som podcasts haft en egen kategori, vilket är mycket välförtjänt enligt mig. Alex, Alisa och Tansy har verkligen hittat den perfekta kombinationen av bok- och filmtips, nyhetsprat (ofta med en feministisk vinkel) och rena nörderier. Det enda jobbiga är att man får ännu fler böcker på sin kilometerlånga läsa-senarelista!

SF Signal Podcast

SF Signal är en tredje podcast som varit nominerad flera gånger, men i detta fall har jag svårare att förstå bevekelsegrunderna. Visst kan det vara småintressant ibland och visst är presentatören trevlig, men oftast känns det lite väl ofokuserat. I stort tror jag att det beror på att det är svårt att göra en pod med för få presentatörer. Gästerna kan inte förväntas driva samtalet och den dynamik som gör att intresset hålls uppe i Coddan och GS saknas här. Inte min favorit, alltså, men helt klart värd att kolla upp om du är nyfiken på poddar om sf och fantasy.

The Skiffy and Fanty Show

Denna podd har åtminstone inte för få presentatörer, snarare skulle man kunna bilda ett fotbollslag om man blev några fler. Jag har lyssnat mindre på denna än på flera andra poddar, det ska erkännas, men har inte heller riktigt fastnat för den. Poddens svaghet är kvoten mellan kvalitet och kvantitet. Jag har hört flera intressanta och insatta diskussioner i Skiffy and Fanty, men det har även känts som om det utan problem skulle gå att klippa bort 45-60 minuter från varje avsnitt. Jag vet inte om det var i Obiter Dictum som hypotesen att länder med långa pendlingsavstånd gör långa poddar lades fram, men vara en amerikansk podd är ingen vidare anledning att ha för mycket utfyllnad. Det ska även nämnas att Galactic Suburbia (som är australisk) brukar vara mellan 90 och 120 minuter lång, men utan att kännas lång. Skiffy and Fanty hamnar någonstans i mitten av min lista.

Tea and Jeopardy

Tea and Jeopardy sticker ut lite med sitt genomtänkta format. Emma Newman väljer till varje avsnitt ut en ny hemlig bas, som till exempel insidan av en vulkan, och bjuder in en gäst som blir bjuden på te, kaka och fara. Ja, det är svårt att beskriva, men det är en intervjupodd med en mycket charmig, engelskt självmedveten inramning. Jag föredrar andra poddar, men det är omöjligt att inte alls tycka om Tea and Jeopardy. Avsnitten är mycket korta, så jag rekommenderar verkligen en testlyssning!

Verity!

Om man följt Hugo-nomineringarna i några år (sådär som man gör) har man märkt att tv-serien Doctor Who dominerar starkt i Dramatic Presentation, short form, den kategori som i praktiken innehåller tv-avsnitt. Det är alltså inte förvånande att en podd om Doctor Who letat sig in bland nomineringarna. Själv nominerade jag Gårdagens värld idag igen. Den har naturligtvis, som svenskspråkig podd, ingen chans att vinna, så nomineringen var bara en principsak. Det hade dock varit mycket trevligt om den kommit med, för då hade alla britter och amerikaner förstått hur jag känner när jag försöker lyssna på Verity! Det verkar som om de vet vad de pratar om och en av mina podcastidoler, Tansy Rayner Roberts, är med, men eftersom jag aldrig sett Doctor Who, och inte har någon större lust att göra det, framstår det de säger som rena rotvälskan. Nog sagt om detta.

The Writer and the Critic

…eller, som jag brukar kalla den, The Writer and the Dude Interrupting Her. Två jättesmarta och roliga personer pratar om intressanta böcker och allt är underbart, förutom att jag har extremt svårt för folk som avbryter. Det händer förstås hela tiden i poddar, i synnerhet som många spelas in via telefonlinjer med viss fördröjning, men det är inte alla som avbryter och sen pratar högre och högre OCH HÖGRE tills den andra tystnat. Som sagt är detta en utmärkt podcast, men pga mina personliga nojor är den för mig olyssningsbar.

Oljiga Olovs intergalaktiska vadslagningsbyrå

Här var det inte svårt att bestämma sig – min röst går till Galactic Suburbia, med Coode Street som god tvåa. Sen får vi se hur det blir med bröten.

Om jag ska spekulera i vinnare så är mitt tips att det kommer bli Tea and Jeopardy som tar hem priset i år. Den har en skämtsam ton som påminner om SF Squeecast, som vann de två första åren och jag tror att många nykomlingar i podcastvärlden kommer att imponeras av det professionella upplägget. Men det är väldigt många som kan rösta i år, så vem vet?

Nästa gång är det väl själva tusan om det inte ska bli en romanrecension! Sätt i lurarna och kura ihop dig i valfritt hörn tills dess.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Dags att lyssna på en podcast!

Sen jag vann en iPod i en pristävling för några år sedan har jag lyssnat mer och mer på podcaster. I början handlade det om att lyssna på radioprogram jag missat och någon författarintervju som rekommenderats av Landet Annien eller annan trovärdig källa. Sen började jag följa en del podcaster avsnitt för avsnitt och med tiden har det vuxit fram en identitet kring mediet. Jag har helt enkelt börjat känna mig som en Podcastlyssnare, på samma sätt som folk kan känna sig som Cineaster eller Frimärkssamlare. Till viss del kan det bero på att åtminstone den icke-kommersiella delen av podcastvärlden verkligen är en egen liten värld. Poddare gästspelar i andras poddar och man hittar nya poddar att lyssna på genom rekommendationer i poddar. Man nöjer sig inte längre med att bara lyssna på avsnitten utan kommenterar dem även på poddarnas hemsidor (som oftast fungerar som bloggar, med ett inlägg per avsnitt). Även om innehållet kommer först så har jag börjat betrakta folk som lyssnar på poddar som besläktade med mig, oavsett om vi lyssnar på samma poddar eller ej, ungefär som jag tycker att jag har mer gemensamt med någon som bara läser deckare än med någon som inte läser böcker alls. Jag kan också konstatera att podcaster är den mediaform jag ägnar överlägset mest tid åt numera.

Med tanke på detta är det lite underligt att jag lyssnat på relativt få podcasts om science fiction och fantasy, men i och med att jag deltog i Hugo-omröstningen har jag åtminstone kollat upp de som var nominerade i kategorin fancast i år. Jag tänkte att jag skulle tipsa om några av de podcasts jag fastnat för, så kanske det blir lättare för den som inte lyssnat på poddar tidigare att veta var vederbörande ska börja.

Galactic Suburbia

Alisa Krasnostein, Tansy Rayner Roberts och Alex Pierce är tre australiensare som, förutom att vara sf-fans, på olika sätt ägnar sig professionellt åt genren. I varje avsnitt diskuterar de vad de läst och tittat på sen sist, samt pratar om och analyserar olika nyheter i sf-världen.

Bra: Tre intelligenta vänner som samtalar med varandra ger en nästan perfekt balans mellan det personliga och det politiska, mellan det nördiga och det allmängiltiga samt mellan det flamsiga och det intellektuella. Detta är nog den podcast som jag skulle betrakta som min favorit. Den var nominerad till en Hugo, men kom sist i omröstningen. Jag har mina idéer om vad detta kan bero på, men nöjer mig med att konstatera att ett av mina favoritband, The Lovely Eggs, har skrivit en låt som beskriver fenomenet. People are twats heter den.

Dåligt: Själva produktionen är något sämre än genomsnittet. Ljudet är helt enkelt ganska burkigt och telefonaktigt. Men det hörs vad de säger.

Passar dig som… gillar långa diskussioner som innehåller lite av varje, från politiska analyser över kongressrapporter till rena bokrekommendationer.

StarShipSofa

Med okuvlig entusiasm och en charmig brittisk dialekt presenterar Tony C. Smith en novell per avsnitt, plus olika kortare inslag, som vetenskapsnyheter, presentationer av klassiska dataspel, etc. En mängd kända författare finns representerade och jag kan personligen rekommendera till exempel The Mad Scientist’s Daughter av Theodora Goss (avsnitt 278), Search Engine av Mary Rosenblum (avsnitt 265) och King Rat av Gene Wolfe (avsnitt 251). Framåt december kan du ordna julstämning med hjälp av ‘Tis the Season av China Miéville (avsnitt 56). Roligast av allt är förstås att botanisera själv och hitta nya favoriter.

Bra: Podden är en skattkista fylld med fler än trehundra science fiction- och fantasynoveller som du kan lyssna på helt gratis!

Dåligt: Varje avsnitt är varken bättre eller sämre än huvudnovellen. De övriga inslagen är ofta småintressanta men kanske inte så speciella och ärligt talat hoppar jag ofta över dem. I de tidigare avsnitten förekommer det en del dåliga inläsningar, mer specifikt sådana där alla kvinnor pratar som Disney-prinsessor med falsettröst, även när de är kommandosoldater som ryter ut order. Med tiden har man dock knutit fler och fler professionella röstskådespelare till sig och det är ofta en fröjd för örat att lyssna (jag fullkomligt avgudar inläsningen av Miéville-novellen som jag nämner ovan).

Passar dig som… hellre lyssnar på skönlitteratur än diskussioner om skönlitteratur. Precis som med bloggar har poddarna en tendens att ta över så att man till slut knappt läser någon skönlitteratur alls, men det slipper du här.

The Agony Column

Rick Kleffel intervjuar alla möjliga författare, varav några är sådana som skriver sf och fantasy, om deras verk. En del avsnitt är paneldiskussioner.

Bra: Kleffel är en duktig intervjuare som ofta får författarna att öppna sig och komma med intressanta utläggningar om sina och andras böcker.

Dåligt: Intervjuaren är ingen sf-nörd och ibland märks det på hur han närmar sig de verk han diskuterar.

Passar dig som… gillar djuplodande författarintervjuer.

The Coode Street Podcast

Jonathan Strahan och Gary K. Wolfe är två redaktörer och recensenter med lång erfarenhet av science fictionvärlden. De diskuterar olika ämnen och har ofta en författare, redaktör eller liknande som gäst. Detta tycks vara exakt samma podcast som Notes from Coode Street. Varför podden har två namn övergår mitt förstånd, men det spelar väl egentligen ingen roll.

Bra: Programledarna är enormt belästa inom sf och fantasy och kan konsten att ställa de intressanta frågorna till sina gäster.

Dåligt: Ibland kan det bli lite väl mycket prat om vem som sammanställt vilken novellsamling och liknande. Som läsare är jag förstås intresserad av förlagsvärlden, men här blir det ibland lite väl internt, i synnerhet i de avsnitt där de inte har någon inbjuden gäst.

Passar dig som… vill lyssna på mer akademiska litteraturdiskussioner.

The SF Squeecast

Ett antal författare presenterar sådant de gillar tillräckligt mycket för att squeea om (om jag förstått rätt är squee det ljud ett fan utstöter när något är sådär otroligt bra att man nästan storknar). Med i panelen är Elizabeth Bear, Paul Cornell, Seanan McGuire, Catherynne M. Valente och Lynne M. Thomas. Ibland har man även med olika författargäster. Denna podd har vunnit en Hugo för bästa fancast två år i rad.

Bra: Panelisterna är alla underhållande och intressanta. Själva framförandet känns ofta mindre amatörmässigt än det i många andra poddar.

Dåligt: Att panelen bara tar upp sådant de gillar gör att de mer kritiska diskussionerna uteblir.

Passar dig som… vill ha många boktips och några glada skratt.

Jag hoppas att detta kan hjälpa någon att hitta en intressant podcast att lyssna på. Jag har som sagt bara börjat skrapa på ytan, så den som vill tipsa om andra poddar får väldigt gärna göra det i kommentarerna.

/Olov L