Snuff – Terry Pratchett.

Jag har svårt att läsa Terry Pratchett numera utan att tänka på hans sjukdom. Varje gång jag öppnar en ny så tänker jag: Är det här den sista? Jag antar att de flesta läsare av den här bloggen är medvetna om hur det ligger till men om ni har missat det så lider Pratchett av en ovanlig form av Alzheimers. De senaste åren har han förlorat förmågan att skriva för egen hand och dikterar numera böcker för sin assistent. Har har även flera gånger uttalat sig i pressen om sin önskan till dödshjälp när sjukdomen blivit för svår.

Ännu är dock inte slutet här utan vi serveras nu den 39:e Discworldromanen och i och med detta den åttonde med Sam Vimes (numera His Grace, His Excellency, The Duke of Ankh; Commander Sir Samuel Vimes och bland dvärgarna Blackboard Monitor Vimes) i huvudrollen. I Snuff tvingas Vimes på semester av sin hustru Lady Sybil. Färden går till släkten Ramkins enorma hus på landsbygden utanför Ankh Morporkh. Inledningsvis bjuds vi på en del njutbara scener där Vimes konfronteras med en Jane Austen/Downton Abbey tillvaro som inte passar hans vana vid stadsliv. En klassisk fish-out-of-water berättelse. Pratchett lämnar tyvärr den rätt snabbt för att föra in handlingen på mer normal mark. Ett brutalt mord på en ung goblin-kvinna sker på godsets marker och Vimes börjar självklart nysta i det. Goblins (jag använder det engelska ordet eftersom vi är ett stim nördar på facebook som inte kan enas om översättningen men jag gillar svartalf)  är en av discworlds raser som haft en tillbakadragen roll i tidigare böcker. De har nämnt i förbigående men här får deras kultur en möjlighet att breda ut sig. Det mest utmärkande är deras besatthet vid kroppsvätskor. Enligt deras religion Unggue så är alla kroppsvätskor heliga och måste bevaras. Detta innebär att de har speciella behållare för saliv, snor, tårar, etc som de bär med sig hela tiden. Inte oväntat så betraktas goblins som lägre stående varelser utan värde och ingen bryr sig om att en av dem blivit slaktad. Eller jo, Vimes bryr sig såklart. Hans undersökning leder honom in i mycket mörkare affärer och tvingar honom återigen att möta The summoning darkness från Thud.

Numera känns varje ny Pratchettbok som en ynnest. Varje gång jag öppnar en har jag en gnagande känsla av att det här kan vara den sista. Det gör att jag vill älska och njuta av varje sekund som jag tillbringar med boken men den här gången funkade det inte. I normala fall tar jag en Pratchett på ett par sittningar och det brukar aldrig ta mer än en helg att avsluta en bok. Den här gången var jag tvungen att kämpa. Det är nåt som inte känns rätt. Pratchett har tidigare varit en mästare när det gäller att bygga sin historia. Varje del har passat perfekt in de andra och tempot har varit noggrant balanserat. Här skaver de olika bitarna mot varandra och berättelsen hackar. Ett exempel på det förstnämnda är en sidohistoria om hur Sgt. Colon blir besatt av en goblin-ande och börjar bete sig som en goblin. Allt detta känns inklämt i historien och dessutom bortkastat då den biten försvinner efter bara några sidor. En underlighet med tempot är att berättelsens klimax är en episk jakt på en flodbåt med en enorm flodvåg hack i häl. Här har vi klassisk Pratchett när han är som mest action laddad. Problemet är att när klimax är nådd så är det 100 sidor lösa trådar kvar.

En annan sak som förbryllar mig är två karaktärer. Vimes Butler Wilikins spelar en stor roll i boken och har utvecklats på ett intressant sätt. Han har tidigare (i Jingo och Thud) framställts som en polerad gentlemans gentleman med en förkärlek till våld. Här har han förvandlats till en kombination av Alfred i Batman och Odd-Job från Goldfinger. Missförstå mig rätt, det är en underhållande karaktär men han stämmer inte med hur han beskrivits tidigare i serien.

Mitt andra problem handlar om boven. Pratchett har skapat en hel den minnesvärda skurkar i sina böcker. Mina personliga favoriter är nog Carcer i Night watch, Mr Pin i The Truth och Jonathan Teatime i Hogfather. I Snuff finns en karaktär som är byggd efter samma mönste som de tre jag nämnt men han blir bara ett tomt skal. Läsaren får liksom aldrig krypa in under hans skinn.

Min sista kritik måste beröra moraliteten. Pratchett har alltid varit en författare med stark moral och en djup humanistisk övertygelse. Den här gången hamrar han in poängen så noga så det nästan blir fånigt. Jo Terry vi fattar. Det är fel att diskriminera de som är annorlunda. Subtilt? Nä. Nu ska jag sluta gnälla och komma med ett slutbetyg. Det får bli 2/5 men det är mätt på Pratchett-skalan. Som en god vän till mig sa idag: En undermålig Pratchett är bättre än det mesta annat i fantasyvärlden.

Jag slutar med en länk till en färsk intervju där Neil Gaiman samtalar med Pratchett om Snuff. Enjoy!

//Stefan

Annonser

Out of the dark av David Weber (2010)

Den galaktiska hegemonin med mestadels växtätare skickade år 1500 en patrull till den primitiva planeten Jorden för att undersöka mänskligheten. De dyker upp under en period där vi människor är fullt upptagna med att slå varandra sönder och samman, dessa relativt fredliga utomjordingar blir bestörta och drar hem.

Ungefär 500 år senare så bestämmer sig en av de få raser av köttätare i hegemonin sig för att expandera och då blir vår kära Jord åter av intresse, ingen skulle ju bry sig om dessa ”människor” skulle bli koloniserade. Den här köttätande rasen som vi skulle kunna likna vid hundar på två ben kommer till vår planet i tron om att vi på vår höjd har tillgång till lite ångkraft och kanske krut. När de väl kommer fram och börjar göra efterforskningar så visar det sig att vi fortfarande håller på och har ihjäl varandra men nu med mycket mer avancerade vapen. Såklart. Shongarii, hundarna bestämmer sig ändå för att kolonisera, ”människorna” har ju inte ens planetstyre! Hur svårt kan det vara liksom!?

Väldigt svårt ska det visa sig, Shongarii börjar med att mjuka upp planeten med att bomba sönder alla större städer och viktiga militära mål, då borde de där nedrans människorna rulla över på rygg och ge sig.  Det som händer är att vi människor är mycket bättre på att ha ihjäl folk än dessa Shongarii som tidigare bara har vågat ge sig på raser i stenåldern. Så fort Shongarii ger sig ut utanför sina baser så åker de på pisk, trots att de hämnas med att utplåna fler och fler städer.  För att ytterligare spetsa (höhö) till det så visar det sig att det finns ännu farligare väsen än människor på Jorden, nämligen i Rumäniens mörka skogar..

Det här är SF för de som gillar militärer, vapen, män och mänsklighetens förträfflighet. Det är extremt mycket beskrivningar av vapen och hur de fungerar och vilka specifikationer dessa har, kommer du förbi det så är boken ganska så underhållande. Du får följa en rad män med snarlika namn och med liknande karaktär som på olika sätt har ihjäl Shongarii och skyddar sina familjer. Det var faktiskt svårt att hålla isär alla dessa militärer och ex-poliser, en del kvinnor dyker upp i periferin men tråkigt nog så blir det inte mer än så. Vi får även följa Shongarii och hur de tänker och förfasas över barbarerna som inte har vett nog att ge upp. Den här boken var från början en bra mycket kortare novell och det tycker jag märks, det är väl mycket utfyllnad ibland och en hel del vapenbabbel skummade jag mig igenom.

Trots det så är det roligt att läsa om när naiva utomjordingar  får pisk av flaggviftande jänkare i allians med nattens varelser. Lite kortare och lite mer fokuserad hade varit bra, det verkar också som att det skulle kunna bli en fortsättning och jag måste nog veta hur det ska gå. Bokens svar på en popcornrulle.

3/5 Helt ok

/karl

 

Science fiction- och fantasydag i Uppsala

Höstens kanske bästa händelse är sf- och fantasydagen i Uppsala den 5 november. Den verkar funka som en minikongress, med paneler, diskussioner, författargäst och umgänge i största allmänhet. Inte minst är den bra eftersom den är gratis! Perfekt för dig som har ont om pengar eller aldrig varit på något liknande och inte vill köpa grisen i säcken.Efter dagens slut blir det gemensamt häng på någon krog, för den som vill och är tillräckligt gammal.

Både Erik Granström (Svavelvinter, Slaktare små) och Anders Björkelid  (Ondvinter, Eldbärare) kommer dit och pratar om sina fantasyböcker, Lisa Medin (Medley) och Elin Fahlstedt (Umbra) kommer att prata om serietidningen Utopi.

Det verkar alltså ambitiöst, men inte pretentiöst. Om du kan ta dig dit tycker jag att du ska göra det! Tänk på att den som bor i t ex Stockholm eller Gävle har närmare till Uppsala, räknat i restid, än vad många har till arbetet varje dag. Och om inte jag kommer dit får ni ha lite extra roligt åt mig!

Läs mer på den officiella hemsidan.

/Olov L

Pojkarna från Brasilien (1976) av Ira Levin

Thriller måste vara ett av svenskans jobbigaste ord. Småsvårt att stava och ännu jobbigare att uttala. Ska man klämma dit ett läspljud och låta som om man tycker att man är ascool bara för att man kan uttala engelska ord ”rätt” (jfr med hur vissa uttalar t-shirt, med betoningen på ett jätteamerikanskt r), eller är det bättre att säga triller och låta som en bonnläpp, eller möjligen Lennart Hellsing med en grogg för mycket innanför västen (trilleritrillera, dinkelidunkentjohej!)?

Sen har vi de associationer som ordet väcker. Dels har vi alla dessa hammaren-och-skäranförsedda tegelstenar som väller ut i drivor om man krockar med en hylla på ett genomsnittligt antikvariat. Alla heter de något med röd eller rött (Rött hot, Röd oktober, Röda fanor, Röd jeep, Röd vinter, Operation Röd, etc), alla har de en handlingskraftig före detta officer i huvudrollen (om man får tro baksidestexterna) och alla känns de helt irrelevanta sen Berlinmuren föll. Eller ska man tänka på alla dessa filmer om kvinnliga psykopater som nästlar sig in i fina kärnfamiljer (det krävs aldrig mer än att de vickar lite på rumpan för att familjefadern ska slänga alla principer i sjön – varken mans- eller kvinnosynen känns särskilt fräsch) och ställer till elände, som det kom så många av under slutet av åttio- och början av nittiotalet? Eller försöker du desperat att tänka på musik istället, vilket ofelbart leder till Michael Jackson’s Thriller med sina dansande zombies, varefter det inte kan bli värre?

Hur jag än vrider och vänder på det har jag fördomar mot thrillers. I detta fall verkar dessutom förläggarna smått desperata och använder sig av lokalpatriot-tricket (som jag skrivit om tidigare) genom att nämna att en del av handlingen faktiskt tilldrar sig i Sverige! Jippie! Någon från Stora Världen har lagt märke till oss! Detta får vi inte missa!

Därför var det en glad överraskning när det visade sig att Pojkarna från Brasilien var helt okej. Nu bygger tyvärr det mesta av det positiva i kråksången på att man får den science fiction-idé som berättelsen bygger på förklarad för sig i lugn takt. Tyvärr är denna hemlighet ytterst illa bevarad och alla som läst något om författaren öht har nog råkat stöta på den. Jag har till och med själv länkat till en spoiler här på Drömmarnas Berg, när Jerry Määttä skrev en artikel i Svenska Dagbladet om att Wyndham använt samma idé redan på 50-talet.

I vilket fall börjar boken med att ett gäng gamla nazister får i uppdrag att mörda ett antal män, spridda över hela världen (En bor i Storlien! I Sverige! Till och med i Jämtland! Hur skulle det kunna vara dåligt?!). En nazistjägare får reda på detta och börjar nysta i fallet. De mördade har en del gemensamt, men vad är det egentligen som försiggår? Berättelsen som följer är lättsam att ta sig genom och inte alltför lång, så detta är en bok som kan passa bra att slöläsa när du har lite feber eller så. Mot slutet blir det också riktigt spännande, tycker jag, så som thriller betraktad är den väl ganska lyckad (det är ju meningen att en thriller ska thrilla). Men om du inte tycker att detta verkar kul eller om du aldrig har feber är det inte så mycket du missar. Det går att läsa något annat av samma författare – han är ju känd som den som skrev Rosemarys Baby och står även bakom dystopin En vacker dag. Båda dessa gav mig mer behållning än Pojkarna från Brasilien.

Betyg: 2/5 (men om du gillar thrillers och inte vet vad bokens grundidé är kan du gärna höja betyget ett snäpp)

/Olov L