Det har tidigare nämnts i en kommentar, men är värt ett eget inlägg. I augusti kommer det amerikanska wizard rock-bandet Harry and the Potters att göra en turné i Norden. Spelschemat lyder som följer:
4 aug – Östersund
5 aug – Bäsna
6 aug – Göteborg
7 aug – Oslo
9 aug – Köpenhamn
10 aug – Växjö
12 aug – Stockholm
Mer information finns här!
/Olov L
Catahya känner väl de flesta till, denna utmärkta sida med recensioner, diskussionsforum och allt möjligt annat relaterat till fantasy? Nu drar några av medlemmarna igång en läsecirkel för noveller som finns att läsa gratis på nätet. Ett utmärkt initiativ, tycker jag. Det är ju inte alla som har tid eller råd att köpa romaner till läsecirklar, men att diskutera berättelser gillar vi väl alla?
Om du ännu inte har blivit medlem på catahya är det dags att bli det. Den som redan är medlem hittar första cirkeln här. Diskussionen startar nu på söndag!
Jag ska också försöka vara med. Hoppas att det inte avskräcker någon. 🙂
/Olov L
Nu har jag bara 4 ynka dagar kvar tills jag får gå på ledighet, det kommer bli gött. Viktigt är nu då att välja ut några titlar som passar att ha med i resväskan. Jag tar hellre med mig en eller ett par rejält tjocka böcker än en trave med noveller, risken är att jag råkar ta med mig bara en tjock men usel bok. Svårt, men lika svårt är det att uthärda bussar, tåg och flygplatser utan något (bra) att läsa! Bubblare i min resväska just nu är:
Vilken kom först? Boken eller Simpsonsfilmen?
Under the dome av Stephen King. Riktigt riktigt tjock, en tegelsten av rang. Det enda orosmolnet är att Stephen King i mitt tycke är extremt ojämn. Jag gillade verkligen Salem’s lot, It och novellsamlingen Nightshift, Pestens tid däremot gillade jag inte alls. Ett plus är att mitt pocket exemplar är väldigt fint med en skruttig gubbe på framsidan, eh, ja, det är ju viktigt med snygga böcker.
Lättsmält rymdsåpa?
Min svagaste genre är SF men jag försöker förstå mig på det här med rymden, aliens och laservapen ibland. När jag väl ger mig på SF så blir det oftast något åt det såsigare hållet, gärna med inslag av spänning, intriger och en del pang-pang. Spaceopera, eh, vad heter det på svenska? Rymd-olov hjälp mig. Seeds of Earth av Michael Cobley verkar lovande, galaktiska imperier, kolonier i knipa och tuffa svenska(!) kolonisatörer. Kanske blir det lagom ansträngande som semesterbok?
Någon som har några bra sista-minuten tips?
/karl
Jag, Olov L, måste bara tipsa om den här sidan, där du kan klistra in en text du skrivit för att få veta vilken känd författare du skriver som. Själv har jag ett begränsat antal texter som jag skrivit på engelska, men när jag testade en som är tänkt att vara lite smårolig fick jag följande resultat:
Firefly är i mitt tycke den absolut bästa SF serien som har gått på tv, tråkigt nog så blev det inte så många avsnitt. Här är ett alternativt intro till programmet.
Kul för oss som redan är fans men jag hoppas att nån fler upptäcker den här guldklimpen!
/Karl, 32 grader.
Cthulhu saves the world är ett indiespel som kommer komma till Xbox360 och det verkar helt fantastiskt. Känner mig lite fånig nu när jag sitter och skriver det här bärandes min egen Cthulhu t-shirt, värsta fanboi. Nåväl, spelet verkar väldigt gulligt i och med att det är ett klassiskt 8-bitars RPG, pixlar och allt.
/karl
Ingen som läst sf under det senaste decenniet kan ha undgått att lägga märke till Otherland. Det är ett verk som tar plats, som pockar på uppmärksamhet och förminskar annan sf genom sin blotta närvaro. Och då menar jag alltså inte konstnärligt, utan rent fysiskt. Originalversionen består av fyra tegelstenar och den svenska utgåvan delades upp på åtta stora, svarta volymer med nästan identiska omslag. Detta medför att det är lätt att uppfatta serien som ett stort svart hål i bokhyllan (inte sällan tar de upp all plats i en hel hylla) och på ett mindre bibliotek kan den ensam utgöra 50-70% av sf-utbudet, räknat i gram pappersvara.
Detta har gjort mig skeptisk till att läsa Otherland. Det ska till något mycket bra för att det ska vara värt tiden man lägger på att läsa tusentals sidor. Dessutom kändes hela konceptet föråldrat redan när böckerna släpptes. 1996 måste väl ha varit precis den tidpunkt då alla insåg att det där med virtual reality inte var något att ha och istället började jobba på att ordna tillräcklig bandbredd för att det där nya spännande Internet skulle vara användbart även för andra än konspirationsteoretiker, sprängämnesfandom, olika nördfraktioner och dylika politiska och/eller estetiska extremister? Williams tycktes mig inte heller komma med någon ny vinkling utan istället köra på med folk som börjar påverkas fysiskt av VR-världen och upptäcker att de inte kan ta sig ut, dvs standardformel 1A för sådana här berättelser. Det verkade inte finnas någon rationell anledning att läsa eländet.
Nu är ju vi människor inte helt rationella, utan styrs ofta av känslor och märkliga reptilhjärneimpulser, så när min kära sambo föreslog att jag borde läsa Otherland för att hon gärna skulle vilja diskutera den med mig trillade jag förstås dit. Hon sa ungefär att ”de där böckerna tar alla argument för och emot vr-tekniken och presenterar dem i en spännande berättelse”, vilket fick mig att tänka om vad gäller verkets originalitet. Kanske skulle man kunna se Otherland som en sorts slutpunkt i vr-diskussionen, en sammanfattning av det som författare som Gibson och Stephenson kommit fram till? Förfining snarare än utveckling är väl inte helt fel? Och efter att ha genomlidit två (2) hela konserter med Moneybrother för att min älskade ville fotografera och behövde någon som vaktade hennes grejer borde två och ett halvt tusen sidors läsning inte kännas som någon större börda, ens om den skulle visa sig vara riktigt illa skriven? That’s looooove.
Dock infinner sig problemet att det är svårt att skriva om något jag läst med ett så snävt och personligt syfte. I vanliga fall kan jag känna mig som en upptäcktsresande som tar sig fram genom mörka, fuktiga regnskogar för att sedan telegrafera något överdrivna och självförhärligande berättelser om sina fynd till nyfikna läsare i de fina salongerna hemma i civilisationen. Så icke denna gång, även om mörkret och fukten var påtagliga faktorer under läsningen, eftersom jag låg sjuk i influensa genom nästan hela serien, något som tyvärr inte underlättar en rationell beskrivning av verkets innehåll.
Lösningen ligger i att, som mången stor konstnär gjort genom tiderna, satsa på form snarare än innehåll. Därför presenterar jag härmed ett ytterst omtumlande och nyskapande begrepp, nämligen den grafiska recensionen. Det är så självklart att det förvånar mig att ingen kommit på det tidigare, och faktum är att jag misstänker att jag inte alls är först med detta, men eftersom jag inte ids googla det just nu kan jag utan att blinka hävda okunnighet, ett försvar som brukar duga i de flesta situationer. Kan man skriva grafiska romaner går det naturligtvis även att skriva grafiska recensioner, vilket jag alltså nu ämnar göra.
Handling
För att med grafik illustrera min läsupplevelse tänker jag använda mig av en rosa boll som jag kallar intressesfären (fig 1).
Fig 1. Intressesfär
Detta representerar den del av verkligheten och fantasin som en typisk läsare (eller, ja, egentligen jag själv) upplever som intresseväckande och en framgångsrik författare bör kunna låta sin berättelse beröra eller helst helt utspela sig i. Vi kan låta Otherlands handling från början till slut representeras av ett streck, med t ex ett kryss vid berättelsens början och en punkt vid dess slut (fig 2).
Fig 2. Otherlands handling
Sedan är det en enkel sak att kombinera dessa bilder på ett sådant sätt att min upplevelse av verket blir tydlig för var och en (fig 3).
Fig 3. Intressesfär m handling
Här syns det tydligt att intresset fångas och tappas om och om igen, men att det mot slutet hålls kvar under en längre period. För att nyansera bilden bör vi dock lägga till en inre sfär i intressesfären, vilken kan representera den del av läsningen där läsaren verkligen är djupt försjunken i läsningen. Denna inre sfär får en något mörkare rosa nyans (fig 4).
Fig 4. Intressesfär m inre kärna
Nu kan vi skissa in handlingen igen (fig 5).
Fig 5
Figur 5 visar med all önskvärd tydlighet att det är först mot slutet som det verkligen tar sig, även om det finns intressanta delar även vid något annat tillfälle.
Om vi dessutom tar hänsyn till att Otherland innehåller flera trådar (vi följer omväxlande olika personer och deras öden i och utanför nätet) och låter var och en av dessa trådar få en egen linje uppkallad efter respektive huvudperson kan vi få en ännu mer nyanserad bild (fig 6).
Fig 6. Delhandlingar
Här ser vi att de alternerande handlingar engagerar i högst olika grad. T ex är tråden om vänskapen mellan unga Christobel och den mystiske herr Sellars spännande nästan från början till slut, medan det jag tänker på som huvudhandlingen (Reine och !Xabbu) växlar mellan att vara en intressant skildring av livet i ett framtida Sydafrika och en lätt klyschig äventyrshistoria. Observera att streckens längd inte motsvarar antalet sidor samt att några av delhandlingarna utelämnats helt.
Idéer
Som vi såg i det förra avsnittet är de flesta av Otherlands trådar mer intressanta mot slutet än i början. Detta har rätt självklara orsaker: Det är i slutet som det avslöjas hur allt hänger ihop, dvs det är där man får veta exakt vilka idéer som ryms inom Williams framtidsvision. Idéerna är ju, inom sf, minst lika viktiga som den yttre handlingen. För tydlighetens skull ska jag jämföra antalet intressanta eller bara underhållande idéer i Otherland med de i två andra verk jag recenserat här på Drömmarnas Berg: The Caryatids av Bruce Sterling och Accelerando av Charles Stross. Ett snabbt överslag ger följande diagram:
Diagram 1. Antal idéer i tre sf-verk.
Här ser man lätt att Accelerando är överlägsen på idéfronten, med Otherland och Caryatids som goda tvåor. Dock ger inte detta hela bilden. Science fiction-skribenter använder sig ibland av begreppet ideas per page (ipp), dvs idéer per sida, för att ange hur ofta under läsningen man kan vänta sig att bli omtumlad. För den som ser passagerna mellan tumlandet som utfyllnad är förstås en boks ipp-tal värdefull information. Ska vi rita ett nytt diagram som visar ipp för dessa tre verk får vi ta hänsyn till att Otherland är ca 2400 sidor lång och får följande diagram:
Diagram 2. Antal idéer per sida
Nu hamnar alltså Otherland hopplöst efter, samtidigt som Caryatids stiger i aktning i förhållande till Accelerando. Det intressanta med detta diagram finner vi dock först när vi läser mina recensioner av de två senare romanerna. I Accelerando har nämligen alla idéerna en tendens att ta över på bekostnad av bl a karaktärsteckningen. Måhända är det så att för få idéer ger dålig sf, men att för många idéer också kan leda till dålig sf? Man skulle kunna beskriva detta med ett klockdiagram, men nu får det räcka med grafik.
Istället vill jag säga att jag tyvärr inte tycker att Wiliams kompenserar de få idéerna med levande karaktärer eller ett vackert språk (se där, ännu en variabel!). Visserligen blev jag ganska engagerad i personerna efter ett tag (kanske tusen sidor, puh), men det kändes som om det berodde mer på innötning än ett gott hantverk, ungefär som när man börjar inbilla sig att man är kompis med någon kändis bara för att man läser om och ser människan överallt, hela tiden.
Miljöerna är ofta fascinerande och spännande och det märks att Williams haft roligt när han hittat på dem. Tyvärr kan jag inte skaka av mig känslan av att just detta att förlägga handlingen till en virtuell verklighet är fusk. William Gibson ska ha sagt att en anledning att han använde sig så mycket av matrix/cyberspace i Neuromancer var att han inte visste hur man gör smidiga övergångar mellan olika scener och därför fann det behändigt att låta sina karaktärer kunna hamna i vilken datorgenererad miljö nästan när som helst. Frågan är hur fräsch Otherland hade verkat om Williams inte kunnat slänga in vilka tokiga platser som helst varje gång det hotar att bli tråkigt?
Jag ska dock inte avfärda Otherland som dålig. Om jag ska spekulera i vem som kunde gilla den tänker jag mig en person som inte läst så mycket sf, men gillar fantasy av Robert Jordan-typ eller kanske långa deckare och/eller thrillers och vill veta vad som gör sf speciellt utan att behöva läsa något som känns helt väsensfrämmande och konstigt. Faktum är att jag känner mig rätt nöjd med att säga att Otherland är science fictions motsvarighet till Wheel of Time.
Dessutom har Williams sympatiskt nog låtit handlingen utspela sig i olika delar av världen, inte bara den rika. Och det ska medges att en del av de förutsägelser Williams gör redan varit kusligt nära att slå in.
Otherland är alltså ingen riktig höjdare, särskilt inte i förhållande till hur många bra böcker jag skulle ha kunnat läsa istället, men Wiliams är ändå bra mycket bättre på att skriva än vad jag är på det här med grafik.
Betyg: 2/5 – knappt godkänd
/Olov L
Steven Erikson och hans böcker i serien ”a Malazan tale of the fallen” är nog den författare och de böcker som jag har läst om mest och jag gillar verkligen alla böckerna. För min del har serien bara blivit bättre de gångerna jag har läst om hela shabraket.
Nu har skribenter på Tor.com börjat med att läsa om hela serien och samtidigt ingående diskutera och analysera innehållet. Det är inte första gången de arbetar så här, de har även bl.a gett sig på Robert Jordan och hans böcker, så gillar du att nörda ner dig helt i böcker så är det här ett ypperligt och väldigt maffigt projekt! De räknar med ett inlägg i veckan och projektet sträcker sig över de närmaste 8 månaderna. Roligt tycker jag!
Omläsning av Steven Erikson på Tor.com
/karl
Jag har samlat på mig en hel hög med böcker som jag vill tipsa om så här i semestertider. Själv har jag tre långa veckor kvar tills jag får vara ledig men nu är det i alla fall skönt nog både varmt och ljust ute. Att sitta i skuggan med en god bok är vardagslyx.
Vampyrer.
The Passage av Justin Cronin.
Den här tegelstenen på 800 sidor är en riktigt hypad bok som under våren har dundrat fram i bloggosfären. Själva hypen av boken är nästan mer intressant än själva handlingen. Cronin är professor i engelska på universitetet i Houston, Texas. Redan innan boken släpptes hade han fått kontrakt på att skriva en trilogi och samtidigt sålt filmrättigheterna för nästan 2 miljoner dollar. Det ryktas om att Ridley Scott skall regissera kalaset.
Boken börjar extremt klyschigt med ett gäng forskare och militärer som beger sig långt in i Amazonas för att hitta en fladdermuskoloni. Dessa djur ryktas ha speciella bakterier som förutses göra mirakel inom sjukvården. Det går ju inte alls bra och det är bara ett fåtal personer som överlever och dessa tas till en hemlig och ultra-säker (visst!) bas i Colorado. Lägg till en mystisk liten tjej, udda vampyrer och FBI så har du en rätt så ostig början. Efter ett par hundra sidor så lyfter boken med en rejäl twist och det blir i stort sett underhållande och spännande genom hela boken. Lite liknande del Toros the Strain fast bättre. Passar utmärkt i sommarhettan.
4/5 Rekommenderas!
Ännu bättre vampyrer.
Fledgling av Octavia E. Butler.
Det här är en riktigt bra bok med en väldigt fräsch syn på hela begreppet med vampyrer! Butler skriver asbra och det är en fröjd att läsa om Shori som vaknar upp blind och extremt brännskadad i en grotta, rätt så snabbt förstår vi läsare att det är något speciellt med den här till synes 10-åriga tjejen. Vi får ta del av Shoris sökande efter sin identitet och samtidigt försöker hon ta reda på vad det är som har hänt. En riktigt spännande bok och det är en fröjd att läsa den här klockrena SF-romanen. Butler skakar liv i en annars så mossig genre.
5/5 asbra!
Malmö, fantasy.
Udda verklighet av Nene Ormes
Svensk fantasy i urbana miljöer är vi inte bortskämda med, tur för oss så levererar Nene Ormes det nu. Det är väldigt roligt att läsa om Ormes magiska och skrämmande bild av ett alternativt Malmö med både hamnskiftare, sanndrömmare och orakel. Udda är en kvinna som lider av sömnbesvär, hon drömmer hemska drömmar om en kvinna som blir jagad i Malmö. Uddas käre vän ger sig iväg ett försök att bevisa att det bara är en dröm, han försvinner såklart och Udda själv ger sig ut för att hitta honom..
Underhållande och väl värt att läsa!
4/5 rekommenderas.
Varulvar i nordisk miljö.
Wolfsangel av M D Lachlan
Förutom det skämmiga namnet och lika pinsamma omslaget är det en ganska så trevlig bok. Det handlar om varulvsmyten och utspelar sig i skandinavien under vikingatiden. Lachlan har lyckats gör hela den nordiska asatron intressant och exotisk. Det är en riktig saga där både Oden och Loke intrigerar och blandar sig i människornas värld, precis som de brukar så går det inte speciellt snällt till. Häftigast av alla är Samerna i norr och deras Nåjd-magi. Jag vred mig besvärat ibland när det höftades till rejält med konstigt bruk av både nordiskt språk och myt. Men det passar bra som slöläsning och Lachlans variant av magi är riktigt bra!
3/5 helt ok.
Zombies, politik och bloggar.
Feed av Mira Grant
Feed är en zombieroman, titeln syftar dels på ätandet av hjärnor och dels på Feed som i newsfeed. År 2014 så lyckades man bota både cancer och förkylningar men råkade samtidigt skapa ännu större problem med zombies. Nu 30 år senare har 1 tredjedel av mänskligheten dött av viruset eller av dess hasande bärare. Viruset har nämligen smittat alla däggdjur på planeten och det räcker med lite färskt virus för att väcka den egna kroppens förvandling mot ett hjärndött monster. Livsviktiga för kampen mot zombiehotet var bloggskribenterna och hur de snabbt kunde få fram sanningen om att de döda faktiskt går igen!
Vi läsare får följa den stenhårda bloggreportern Georgia och hennes bror Shaun (de är döpta efter George Romero och Shaun från Shaun of the dead) när de kämpar om att få höga siffror på antalet läsare och samtidigt hålla sig vid liv när de rapporterar från avstängda städer. Georgia och hennes kollegor får den ypperliga chansen att följa med en republikansk politiker på hans väg mot att eventuellt bli vald som president. Det är mycket som är roligt i den här boken, republikaner, bloggintriger och zombies. Det är bra skrivet och hela livet efter zombiekalypsen är väldigt genomtänkt och underhållande.
4/5 Rekommenderas!
God semester!
/karl
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 