Hugobevakning 2015 – Seriealbum

Best Graphic Story är en kategori som verkar ha tagit sig de senaste åren. Allt fler fans läser serier och åtminstone några av dem ids leta fram bra serier och nominera dem. Min egen teori om att serier är ett dåligt medium för fantastik (men ett suveränt medium för realism) gör att jag närmar mig kategorin med sund skepsis. I teoribildningen ingår förstås uppfattningen att

Hugobevakning 2015 – Podcasts (eller, ja, fancasts)

Vi kör med samma bild som förra året.

På grund av olika omständigheter har jag tillfälle att lyssna en hel del på poddar, så jag vill förstås skriva något kort om fancastkategorin. Det jag är mest orolig för är att inte tillräckligt många ska rösta i kategorin för att den ska vara giltig (om färre än 5% av det totala antalet röstande bryr sig om en kategori så delas inget pris ut). Förra året var det bara de som röstade No Award och inget annat som gjorde att kategorin hamnade över gränsen. Tydligen är det många som tycker att fancastdelen är överflödig. De har inte fattat att en podcast är ”ett fanzine som går att läsa medan du diskar”. Nåja, folk gör som de vill.

Galactic Suburbia

Citatet om fanzines och diskande kommer från just denna podcast. Det är ingen direkt hemlighet att detta är en av mina absoluta favoritpoddar, med en skön blandning av analyser, fanniska nyheter och tips och recensioner. Alex, Alisa och Tansy är en sådan där perfekt kombination av personligheter som radioproducenter drömmer om att hitta. Dessutom täcker de in hela sff-fältet med Alisa som är förläggare, Tansy som är författare och Alex som är krönikör och recensent.

Om jag ska nyansera mig lite så finns det några svagheter att peka på. Framför allt har inte 2014 varit GS:s allra bästa år. Efter svackan har de kommit tillbaka, men den riktiga comebacken skedde efter årsskiftet.

Dessutom kan jag ifrågasätta innehållet i den ”typepisod” som de lämnat till Hugo-paketet. Mycket av det avsnittet handlar om Gamergate och även om jag till en början tyckte att det var coolt och kaxigt att lyfta fram just det avsnittet (med tanke på att det finns åtminstone en viss överlappning mellan gamergaters och Sad Puppies), men problemet är förstås att de inte själva är gamers. Det kan bli lite svårt att prata om något man inte själv är en del av, vilket synts på hur Sad Puppies-kontroversen presenterats i mainstream-media, där åtminstone någon tidning fått ta tillbaka sådant de skrivit om valparna. GS-gänget är helt öppna och ärliga med sin brist på förstahandskunskap, men med tanke på hur många andra intressanta och roliga avsnitt de gjort, så… kanske inte det bästa valet.

Adventures in SciFi Publishing

Detta är en allmän nyhets- och intervjupodd med ett professionellt anslag. Problemet är att den är lite tråkig. De valde, föredömligt nog, att låta båda sidor i SP-kontroversen komma till tals, men genom att de valde att bara låta representanterna berätta om sina perspektiv utan att ställa några svårare frågor blev det sterilt och ointressant, som en vanlig bloggpost av någon inblandad, förutom att det blir lite mindre genomtänkt i muntlig form.

I stort vill jag påstå att detta är en riktigt bra podd, men att den verkligen inte passar mig. Den är alldeles för allmän, opersonlig och onischad. Men om de till exempel intervjuar någon av mina favoritförfattare kommer jag garanterat att lyssna. De är bara inte intressantare än sitt ämne för dagen.

Lite intressant är det iofs att de använder det motbjudande stavfelet sci-fi, men utan bindestreck. En av anledningarna att jag ogillar felstavningen är ju att den inför onödiga streck i löpande text (ja, jag vet att jag själv ofta syndar på samma sätt), men nu vet vi att det inte blev det minsta bättre utan. Intressant.

The Sci Phi Show

Desto mer nischad är The Sci Phi Show. Den tar upp olika filosofiska frågor runt sf-troper, figurer eller enskilda verk. Några intervjuer hinns också med. Idén är ju fin, men i avsnitten om enskilda frågor blir det lite väl tråkigt att lyssna på en persons röst som pratar på om olika filosofiska frågor, oftast utan att tillföra något som jag inte kunnat komma på själv.

Tea and Jeopardy

Precis som Galactic Suburbia har Tea and Jeopardy varit nominerad förr. Det är en intervjupodd med en otroligt charmig och mycket engelsk inramning – Emma Newman spelar rollen av en fin, engelsk dam som bjuder in olika sff-författare till sina olika hemliga baser och läskiga hålor, där det bjuds te och artig konversation. Ibland blir det mycket intressanta intervjuer och ibland mindre lyckat. Även här känner jag att den sällan är mer intressant än sitt intervjuobjekt. Skådespelet är underbart, men intervjutekniken är halvbra, helt enkelt.

Dungeon Crawlers Radio

Jag brukar fnysa när folk klagar på ljudkvalitén i poddar (gnäller de på papperskvalitén i hemmakopierade fanzines också?), men när brusljudet kombineras med en enorm kommitté av programledare som pratar i munnen på varandra blir det faktiskt väldigt svårt att uppfatta vad de säger. När man någon gång hör vad de säger verkar de mest prata om teknikaliteter i olika rollspelssituationer, vilket inte intresserar mig. Detta är lite synd, då kommittémedlemmarna verkar vara rätt sköna och roliga människor. Som det nu är känns DCR som årets klart sämsta val och den enda podd som tveklöst kommer att hamna under No Award på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Förra året trodde jag att Tea and Jeopardy skulle vinna, vilket var fel. Jag tycker att AiSFP verkar vara den typ av allmänt hållna pod som röstarna gillar, men kanske tappar den en del röster på att vara nominerad av SP-gänget. Samtidigt har AiSFP försökt att ge båda sidor en röst i etern, så kanske överser vissa anti-SP:are med deras plats på SP-listan. Så jag gissar på att AiSFP vinner i år, om det inte blir No Award.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av romanerna

Vad säger man om en besvikelse till uppföljare, ett stycke Jönssonligan-fanfic och en 650 sidor lång prolog? Det är bara att förbigå dem med tystnad (okej, Ancillary Sword är läsvärd) och koncentrera sig på det faktum att kategorin innehöll två riktigt sköna upplevelser. Problem uppstår förstås när jag ska välja vad jag ska rösta på, med två så värdiga vinnare. Dock är den ena mycket bra på det sätt som är typiskt för sin genre, medan den andra i något högre grad besitter kvalitéer som skulle funka bra även som realism. Jag är ingen genrenostalgiker och sannerligen ingen puritan, men samtidigt finns frågan i bakgrunden – om inte hugoröstarna belönar genrespecifika verk, vem ska då göra det?

Den som har läst de båda romanerna förstår nog vad jag kommer att rösta på, men det skulle absolut inte göra mig något om den andra vinner. Inte heller skulle jag ha något emot om Ancillary Sword vann och för all del är det ingen katastrof om Skin Game får årets roman-Hugo. Butcher har roat många genom åren och vill de ge honom ett pris så är det helt okej. Däremot skulle det skapa starkt illamående om The Dark Between the Stars vann. Isf är det bevisat att en hyfsat välprogrammerad bot skulle kunna skriva en Hugo-vinnande roman.

Vadslagningsbyrån

Även om Butcher och Anderson har många fans så tror jag dessa fans om bättre än att rösta på blint på sina idoler i detta fall. Den ena romanen är trots allt en tråkig uppföljare till en serie som verkar ha stelnat för länge sen, medan Skin Game ska vara något av en mellanlandning för Harry Dresden. Ancillary Sword har nackdelen att vara en uppföljare till förra årets vinnare och därmed ett lite tråkigt val, men samtidigt är serien en av den senaste tidens stora succéer. De två kandidater som saknar uppenbara nackdelar är The Goblin Emperor och The Three-Body Problem. Vad väljer röstarna? Fantasy eller science fiction, kammarspel eller kosmiska perspektiv, hjärta eller hjärna? Jag vet inte riktigt varför men jag tror starkt på The Three body Problem och skulle bli uppriktigt förvånad om den inte vann. Men det återstår att se!

Vi får se om jag skriver något om övriga kategorier. Jag är ju en podcastnörd, så det vore förstås trevligt att uttala sig om fancastkategorin, om inte annat. Det står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas iaf att fler än jag kommer att bry sig om att rösta i år, trots alla kontroverser.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – The Three-Body Problem av Cixin Liu (roman 5)

Den sista romanen halkade in på ett bananskal – författaren Marko Kloos ville inte vinna en Hugo genom valparnas försorg och tackade nej till sin nominering. In kom nummer sex på listan, The Three Body Problem, som är något så ovanligt som en kinesisk roman som översatts till engelska. Översättaren är den förträfflige novellförfattaren Ken Liu, som själv vunnit Hugon ett par gånger.

Många amerikaner har gjort ett stort nummer av att det är en översättning, men för en svenne är det naturligtvis inget ovanligt att läsa översatta böcker, så strunt i det! Jag kan iofs nämna att en översättaren har lagt in en del fotnoter som förklarar vissa begrepp som kanske inte är så kända utanför Kina, vilket var mycket praktiskt.

Hyfsat känd även för oss européer är den period som kallas Kulturrevolutionen, då fraktionsstrider inom det kinesiska kommunistpartiet resulterade i att en mängd intellektuella stämplades som kontrarevolutionärer och utsattes för fruktansvärda övergrepp. Även i mer reguljära strider mellan olika politiska grupper dog en stor mängd människor.

Tydligen är det inte alltför känsligt att kritisera denna epok i Kinas moderna historia, för Cixin Liu låter den bilda bakgrund till sin berättelse och beskriver den som ett anfall av irrationalitet som höll tillbaka Kinas utveckling och kostade mycket i mänskligt lidande. Ett av offren för vansinnet är Ye Wenjie, en vetenskapskvinna som stämplas som politiskt suspekt och tvångsplaceras på en hemlig forskningsbas, där det antyds att hon kommer att spela en avgörande roll i en fråga som rör hela mänsklighetens framtid.

Handlingen växlar till en hyfsat närliggande framtid, där Wang Miao, en forskare som utvecklar nanomaterial, kommer i kontakt med en grupp högt uppsatta militärer som undersöker en rad självmord bland framstående forskare – de tycks ha drabbats av motsatsen till Lovecrafts vansinne, som kommer sig av att man ser det kalla kosmos som det verkligen är. Istället har de förlorat tron på att universum är begripligt eller konsekvent och har därför tagit livet av sig.

Den första tredjedelen påminner om ett ganska långsamt avsnitt av Arkiv X, med stora konspirationer och mäktiga grupper i bakgrunden. Jag är inte jätteförtjust i sådana upplägg, men Cixin Liu balanserar på rätt sida av tråkighetsgränsen. I den andra tredjedelen dras Wang in i ett virual reality-spel som tycks gå ut på att lösa gåtan om den märkliga värld det utspelar sig i – en gåta som har att göra med titelns trekropparsproblem. Till sist vidgas vyerna, allt får sin förklaring och mitt sinne drabbades av en explosion av sense of wonder och spreds långt ut i kosmos.

Detta är helt enkelt mycket, mycket bra science fiction av den typ som ibland kallas hård – berättelser där någorlunda vetenskaplig korrekthet eftersträvas och där handlingen kretsar kring vetenskap och ny teknologi. Nidbilden av hård sf visar att den brukar sakna välutvecklade karaktärer – tyvärr stämmer detta ganska bra på The Three-Body Problem. Ye Wenjie är cool och hennes agerande får sin förklaring i hennes bakgrund, men Wang Miao är desto plattare. Vill man vara snäll kan man säga att han är en Tintin-figur – en medvetet tråkig person som det mer karismatiska persongalleriet kan spegla sig i. Han har en fru och ett barn, men de dyker bara upp som hastigast för att sen försvinna. Måhända är de bara där för att det skulle vara orealistiskt att en man i Wang Miaos ställning skulle vara ogift, men det framstår ändå som ganska klumpigt skrivet.

Därför säger det en hel del om idéernas kraft att de väger upp romanens svagheter så väl. Om jag blev småkär i The Goblin Emperor så är The Three-Body Problem mer som en stor upplevelse i livet, något man minns för all framtid. Den står stadigt på egna ben, men jag kommer definitivt att läsa uppföljaren. Det var skönt att Hugo-eländet fick avslutas med något så fantastiskt bra. Tack för det, herrar Liu, Liu och Kloos!

/Olov L

Betyg: 4/5

Hugobevakning 2015 – Skin Game av Jim Butcher (roman 3)

Dags att ta sig an Skin Game, den femtonde delen (!) i den pågående berättelsen om Harry Dresden. Precis som i del fyra, som jag läste som uppvärmning, är Dresden illa ute vid historiens början och även här dyker Mab, älvadrottningen av Vinter, upp för att skicka ut honom på uppdrag. Målet är att bryta sig in i ett bankvalv, men inte vilket som helst, utan det som tillhör Hades, härskare över underjorden. Arbetsledare är en kille med en plan och tyvärr också ett förflutet som inbegriper en djup fiendskap med Dresden. Denne är alltså tvungen att försöka samarbeta med någon han avskyr och som han anar kommer att förråda honom vid första bästa tillfälle. De skrapar ihop ett disparat gäng av skummisar med olika magiska förmågor, ungefär som en fantasyversion av Jönssonligan, och sen är äventyret igång.

Harry ”Dynamit” Dresden i färd med att manipulera verkligheten med hjälp av en sinnrik trollformel.

Precis som i den tidigare delen är det hyfsat god underhållning, samtidigt som Skin Game är lite mer utdragen än Summer Knight. Dresden har ett jobbigt liv, men humorn finns fortfarande kvar och lättar upp. Jag måste också säga att Butcher har utvecklats en del som författare – både vad gäller struktur och personteckningar märks en tydlig förbättring mellan bok fyra och bok femton. Man kan säga att han gått från en riktigt svag trea till en hyfsat stark trea. Av fem, alltså. Dessutom är scenen med Hades en riktigt trevlig och väl uttänkt sådan och det känns nästan som om Butcher svängt ihop resten av Skin Game bara för att få en ursäkt att skriva den.

Jag skulle helt klart rekommendera Skin Game till den som gillar urban fantasy och kuppromaner, men den lämnade inget djupare avtryck hos mig.

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – The Goblin Emperor av Katherine Addison (roman 2)

The Goblin Emperor

En fantasyroman som heter The Goblin Emperor? Det låter som en hacka-och-huggahistoria om ett litet band oborstade, råbarkade hjältar som är tvungna att ge sig ut för att stoppa den onde vättekejsaren och dennes horder av vandöda monster. Inget kunde dock vara längre från sanningen. Kejsaren ifråga är i romanens början en mycket ung man vid namn Maia som bor i en stuga långt ute på landet med sin buttre och våldsamme kusin. Dock kommer beskedet att Maias far, som är kejsare av alvernas rike, och alla hans äldre bröder har dött i en luftskeppskrasch. Detta gör Maia, det enda positiva resultatet av den gamle kejsarens konvenansäktenskap med en vätteprinsessa, till alvernas nya kejsare, sitt typiska vätteutseende och brist på hovetikett till trots.

Därefter får vi följa alla Maias vedermödor när han föröker finna sig till rätta i sin nya roll och lära sig hovlivets alla subtila nyanser, samtidigt som han har att hantera mordförsök, maktgiriga rådgivare, släktingar som föraktar honom och inte minst den totala frånvaron av stillhet och privatliv som han drabbats av.

Genom hovintrigerna målas bilden av det mångtusenåriga kejsardömet upp och det är en minst sagt spretig och kladdig tavla. Tänk dig att Brittiska Imperiet vid mitten av 1800-talet slutade att utvecklas mot mer demokrati, men att det istället lades på en mängd institutioner och hovfunktioner och att detta fortgick i tusen år till. Där har du stackars Maias arv.

Alvernas (och vättarnas) kultur skildras genom små, självklara detaljer, såsom att deras örons vinkel signalerar deras humör. Dessutom målas långsamt Maias familjehistoria, som förstås sammanfaller med imperiets historia, upp. Hela tiden finns i bakgrunden motsättningen mellan det goda som en god person kan uträtta med mycket makt i sin hand och svårigheten att åstadkomma goda förändringar när själva samhället är uppbyggt kring ojämlikhet.

I synnerhet för att vara en berättelse som nästan enbart utspelar sig i ett enda palats är världsbygget otroligt imponerande. Dessutom befolkas palatset ifråga av fullödiga peroner, var och en med sin egen agenda. De har även varsitt svåruttalbart namn och det rör sig om många namn. Gör inte samma misstag som jag och läs två tredjedelar av boken innan du tittar efter om det möjligen finns ett personregister längst bak…

The Goblin Emperor har sina svagheter. Det finns en motsättning mellan Maias naivitet och goda hjärta och hur bra han ändå lyckas i det cyniska maktspelet han hamnat i. Det är heller ingen roman som skakat om min världsbild, som vissa riktigt bra politiska skildringar kan göra. Inte desto mindre är detta en bok som jag gått och längtat efter att få fortsätta läsa när jag varit tvungen att lägga den ifrån mig. Jag rekommenderar den egentligen till alla som gillar fantasy och om du tycker om palatsintriger måste du läsa den. Det är inte säkert att jag kommer att rösta på den, men vinner den en Hugo kommer jag dock att bli mycket nöjd.

Tag och läs!

/Olov L

Betyg: 4/5

Hugobevakning 2015 – Ancillary Sword av Ann Leckie (roman 1)

Ancillary Sword

Så var det dags för avdelningen för årets bästa romaner, som väl är den mest prestigefulla delen av hugo-spektaklet nuförtiden. Vi hoppar direkt på uppföljaren till förra årets vinnare, som heter Ancillary Sword.

Jag har en väldigt kluven inställning till denna roman. Inför läsningen kände jag vissa farhågor på grund av hur Ancillary Justice slutade. Det tycktes upplagt för att berättelsen skulle vidgas till att innefatta hela galaxen och bli en mer episk rymdopera om stora slag och djupa, politiska intriger istället för den mer koncentrerade handlingen i förgångaren, om en AI som är fångad i en människokropp och besatt av hämndbegär. Breda anslag gillar ju många, men jag föredrar oftast de små berättelserna, även om de gärna får utspela sig mot en storslagen fond.

Någon epik blev det lyckligtvis inte. Breq, AI:n från den första delen, har numera ett eget skepp och beger sig till en planet som är något av en avkrok, i syfte att beskydda den från aggression i det stora krig som är på väg att bryta ut på allvar. Både på vägen dit och när skeppet anlänt uppstår olika problem som måste lösas, främst sådana som baseras på konflikter mellan olika grupper. Detta ger en fördjupad bild av hur Radch-imperiet är uppbyggt, liksom en mer komplett bild av Breqs personlighet. Det känns alltså som om Leckie gör allting rätt, men det är ändå något som skaver, något som känns som en besvikelse.

Ann Leckie

Förmodligen är problemet att boken känns så väldigt mycket som en typisk mittdel. Inga större nyheter presenteras, samtidigt som inte mycket blir löst heller. Jag kommer helt klart att läsa även nästa del, men det beror till viss del på någon sorts pervers fascination inför hur Leckie ska kunna knyta ihop en färdig berättelse i nästa del. Eller ska det komma fler delar? Har jag fel när jag tror mig ha hört att det skulle vara en trilogi?

Ett alternativ hade förstås varit att ge den första delen ett mer tillfredsställande slut och låta den vara en klassisk sf-roman i sin egen rätt. Men tydligen funkar inte bokbranschen så idag. Allt som säljer måste vara minst en trilogi.

Ett litet tips: På årets nationella science fiction-kongress, ConFuse i Linköping, kommer vi att ha en paneldiskussion om Ancillary Justice och dess uppföljare. Kom dit och delta i den vidare diskussionen!

/Olov L

Betyg: 3/5

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av kortromanerna

Jag är förstås lite kluven till årets kortromaner. Å ena sidan innehöll den det första verk på listan som verkligen lyckades underhålla mig, å andra sidan innehöll den även en gigantisk mängd dravel, varav det mesta härrör från John C. Wright. Även här kommer No Award hamna högt på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Jag tror att No Award kommer att vinna den här kategorin. Det är nog inte särskilt många som gillar Flow lika mycket som jag gjorde och resten av verken är dels ganska tråkiga, dels nominerade av Sad Puppies, som många bojkottar. Skulle någon av kortromanerna faktiskt vinna ett pris tror jag att det blir One Bright Star to Guide Them, som åtminstone hade en del charm. Men jag tror inte det. Dock kan jag uppriktigt säga att jag verkligen känner ett engagemang i kategorin – inte för att det känns särskilt viktigt att Flow vinner, utan för att det skulle kännas helt fruktansvärt deppigt om The Plural of Helen of Troy skulle belönas. Ett straff skulle den ha, om något.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – The Plural of Helen of Troy av John C. Wright (kortroman 5)

John C. Wright, självutnämnd profet.

Efter att ha hört en intervju med John C. Wright i podcasten The Sci Phi Show (mer om den senare), där han pratade på ett intressant och nördigt sätt om tidsresor och deras möjligheter som litterär ingrediens trodde jag att han åtminstone skulle kunna skriva några sjyssta tidsreseparadoxer. Därför sparade jag den kortroman som skulle handla om just tidsresor till sist. Efter att ha kämpat sig genom andra verk av skiftande kvalitét skulle jag väl kunna få mig lite hederlig underhållning som belöning?

Tji fick jag. Kortromanen utspelar sig i Metachronopolis, en stad där mystiska tidsresenärer härskar oinskränkt och dit en mängd människor ur historien hämtats för att utgöra befolkning, betjänter och slavar åt härskarna. Så långt allt väl – det är ett obehagligt men fascinerande samhälle som beskrivs och naturligtvis är det tacksamt att ha hela världshistoriens kändisar som potentiellt persongalleri. Tyvärr är The Plural of Helen of Troy skriven på samma tillkämpade noirprosa som den i Pale Realms of Shade, förutom att den här känns ännu mer långrandig och svamlig. Huvudpersonen har fått i uppdrag att skydda en av de kvinnliga skönhetsarketyper som uppkallats efter sköna Helena från legenden om trojanska kriget. Just denna inkarnation är dock ingen mindre än Marilyn Monroe. Exakt vad skyddsuppdraget går ut på är lite oklart. En mängd tråkigt beskrivna händelser tar vid och först i slutet får läsaren, genom en återblick, förklaringen till exakt vad som hände. Det hade kunnat bli intressant och spännande om bakgrunden avslöjats gradvis under berättelsen istället för att dumpas i en hög under den sista tiondelen av berättelsen. Som det nu blev får jag en känsla av att det hade räckt med den sista tiondelen, så hade jag sluppit läsa en lååång skildring av vad som framstår som ett slapstickartat slagsmål i Marilyn Monroes lägenhet. Ja, förutom att slapstick brukar innebära åtminstone ett försök till humor och underhållning.

Persongalleriet, prosan och strukturen är alltså värdelösa i The Plural of Helen of Troy. Det räcker väl som kritik? Nej, det gör det tyvärr inte, för det är här som Wrights sexism får fullt utlopp, från inledningen där huvudpersonen står och glor på Marilyn Monroe när hon klivit ut ur duschen, till den direkt motbjudande slutsatsen att det inte är Marilyn Monroes fel att hon snärjer män i sitt nät som en spindel, eftersom det ligger i hennes natur att göra det. Och män kan naturligtvis inte kontrollera sina lustar, utan börjar bete sig som idioter, inte minst mot Monroe själv, och får ibland betala ett högt pris. Kom ihåg det, alla män som vill jävlas med kvinnor, att det inte är ert fel om ni beter er som skithögar. Det är alla dessa snygga kvinnor/spindlar som förvrider sinnet på er. Detta enligt John C. Wright, mannen som talat med Gud.

Marilyn Monroe

Vedervärdigt är vad det är. Fullkomligt vedervärdigt.

Det ligger alltså nära till hands att foga denna kortroman till den exklusiva skara berättelser som fått en nolla i betyg. Men det finns trots allt en klurigt uttänkt tidsresehistoria därinne, även om den är inkompetent berättad och kraftigt utspädd med ren skit. Därför får den en etta, men jag klandrar ingen som tycker att detta är för snällt.

/Olov L

Betyg. 1/5

Hugobevakning 2015 – Flow av Arlan Andrews, Sr. (kortroman 4)

Flow av Arlan Andrews, Sr.

Ring i klockorna, hissa stadens flaggor, bada i fontänerna och bjud upp till dans! Jag har läst något jag faktiskt gillar!

Långt in i framtiden har den permanenta inlandsisen spridit sig söderut och vid dess kant bor ett småväxt folk som bland annat försörjer sig på att fånga in de isberg som kalvar från glaciären och sälja dem längre söderut, i områden där sötvatten är en bristvara. Vi får följa en äventyrlig medlem av stammen som följt en grupp handelsresande i is och får se södern genom hans stora, stora ögon. Det är en hyfsat fascinerande framtid, där bland annat mänsklig evolution gjort att de småväxta nordborna har andra biologiska egenskaper än vi.

För första gången har the Brad Bunch lyckats hålla vad de lovat och nominerat en gammal hederlig sense of wonder-bemängd historia. Okej, detta är inget mästerverk, men den funkar bra inom sin undergenre och är, genom att den osentimentalt placerar in människan som en liten del i ett mycket stort universum och ett mycket långt hsitoriskt perspektiv, riktigt science fiction-aktig.

Det är också värt att nämna att kortromanen, trots att den är mittdelen i en trilogi och i princip avslutas med något som kan kallas en cliffhanger, faktiskt kan stå på egna ben. Kanske kan Arlan Andrews ha en workshop med vissa andra nominerade för att visa hur man gör?

Arlan Andrews, Sr.

Huvudpersonen är ingen mångbottnad figur, men han har en röst och ett perspektiv. Genom hans ögon får vi möta sådant som är självklart för oss, men som i hans ögon är oerhört nytt och fascinerande, som till exempel,

ja, för att ta ett exempel,

vänta bara…

…kvinnobröst! Det är lite oklart om di nordröna har en annan anatomi eller om de bara går klädda i bylsiga kläder, men vår hjälte har aldrig sett bröst förut. Manliga sf-författare i övre medelåldern förnekar sig verkligen inte. Men det är bara att himla med ögonen och läsa vidare.

Om jag tänker mig en framtida läsare som fått för sig att läsa alla Hugo-vinnare så tror jag att många andra av årets nominerade skulle få läsaren att utbrista i framtidens motsvarighet till wtf. Om Flow, å andra sidan, skulle vinna tror jag att det bara skulle tolkas som om fandom hade en släng av nostalgi år 2015. Detta gör Flow till det bästa verket hittills.

/Olov L

Betyg: 4/5