Fyra små nyheter

Vad händer egentligen med den här bloggen? Tja, på sistone inte så mycket, kanske mest beroende på att vi haft annat för oss (grattis till nyförvärvet, Karl). Jag börjar dock känna mig sugen på att recensera böcker igen, så kanske kommer det att komma något inlägg då och då i framtiden. Men innan dess är det dags att

Hugobevakning 2015 – Podcasts (eller, ja, fancasts)

Vi kör med samma bild som förra året.

På grund av olika omständigheter har jag tillfälle att lyssna en hel del på poddar, så jag vill förstås skriva något kort om fancastkategorin. Det jag är mest orolig för är att inte tillräckligt många ska rösta i kategorin för att den ska vara giltig (om färre än 5% av det totala antalet röstande bryr sig om en kategori så delas inget pris ut). Förra året var det bara de som röstade No Award och inget annat som gjorde att kategorin hamnade över gränsen. Tydligen är det många som tycker att fancastdelen är överflödig. De har inte fattat att en podcast är ”ett fanzine som går att läsa medan du diskar”. Nåja, folk gör som de vill.

Galactic Suburbia

Citatet om fanzines och diskande kommer från just denna podcast. Det är ingen direkt hemlighet att detta är en av mina absoluta favoritpoddar, med en skön blandning av analyser, fanniska nyheter och tips och recensioner. Alex, Alisa och Tansy är en sådan där perfekt kombination av personligheter som radioproducenter drömmer om att hitta. Dessutom täcker de in hela sff-fältet med Alisa som är förläggare, Tansy som är författare och Alex som är krönikör och recensent.

Om jag ska nyansera mig lite så finns det några svagheter att peka på. Framför allt har inte 2014 varit GS:s allra bästa år. Efter svackan har de kommit tillbaka, men den riktiga comebacken skedde efter årsskiftet.

Dessutom kan jag ifrågasätta innehållet i den ”typepisod” som de lämnat till Hugo-paketet. Mycket av det avsnittet handlar om Gamergate och även om jag till en början tyckte att det var coolt och kaxigt att lyfta fram just det avsnittet (med tanke på att det finns åtminstone en viss överlappning mellan gamergaters och Sad Puppies), men problemet är förstås att de inte själva är gamers. Det kan bli lite svårt att prata om något man inte själv är en del av, vilket synts på hur Sad Puppies-kontroversen presenterats i mainstream-media, där åtminstone någon tidning fått ta tillbaka sådant de skrivit om valparna. GS-gänget är helt öppna och ärliga med sin brist på förstahandskunskap, men med tanke på hur många andra intressanta och roliga avsnitt de gjort, så… kanske inte det bästa valet.

Adventures in SciFi Publishing

Detta är en allmän nyhets- och intervjupodd med ett professionellt anslag. Problemet är att den är lite tråkig. De valde, föredömligt nog, att låta båda sidor i SP-kontroversen komma till tals, men genom att de valde att bara låta representanterna berätta om sina perspektiv utan att ställa några svårare frågor blev det sterilt och ointressant, som en vanlig bloggpost av någon inblandad, förutom att det blir lite mindre genomtänkt i muntlig form.

I stort vill jag påstå att detta är en riktigt bra podd, men att den verkligen inte passar mig. Den är alldeles för allmän, opersonlig och onischad. Men om de till exempel intervjuar någon av mina favoritförfattare kommer jag garanterat att lyssna. De är bara inte intressantare än sitt ämne för dagen.

Lite intressant är det iofs att de använder det motbjudande stavfelet sci-fi, men utan bindestreck. En av anledningarna att jag ogillar felstavningen är ju att den inför onödiga streck i löpande text (ja, jag vet att jag själv ofta syndar på samma sätt), men nu vet vi att det inte blev det minsta bättre utan. Intressant.

The Sci Phi Show

Desto mer nischad är The Sci Phi Show. Den tar upp olika filosofiska frågor runt sf-troper, figurer eller enskilda verk. Några intervjuer hinns också med. Idén är ju fin, men i avsnitten om enskilda frågor blir det lite väl tråkigt att lyssna på en persons röst som pratar på om olika filosofiska frågor, oftast utan att tillföra något som jag inte kunnat komma på själv.

Tea and Jeopardy

Precis som Galactic Suburbia har Tea and Jeopardy varit nominerad förr. Det är en intervjupodd med en otroligt charmig och mycket engelsk inramning – Emma Newman spelar rollen av en fin, engelsk dam som bjuder in olika sff-författare till sina olika hemliga baser och läskiga hålor, där det bjuds te och artig konversation. Ibland blir det mycket intressanta intervjuer och ibland mindre lyckat. Även här känner jag att den sällan är mer intressant än sitt intervjuobjekt. Skådespelet är underbart, men intervjutekniken är halvbra, helt enkelt.

Dungeon Crawlers Radio

Jag brukar fnysa när folk klagar på ljudkvalitén i poddar (gnäller de på papperskvalitén i hemmakopierade fanzines också?), men när brusljudet kombineras med en enorm kommitté av programledare som pratar i munnen på varandra blir det faktiskt väldigt svårt att uppfatta vad de säger. När man någon gång hör vad de säger verkar de mest prata om teknikaliteter i olika rollspelssituationer, vilket inte intresserar mig. Detta är lite synd, då kommittémedlemmarna verkar vara rätt sköna och roliga människor. Som det nu är känns DCR som årets klart sämsta val och den enda podd som tveklöst kommer att hamna under No Award på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Förra året trodde jag att Tea and Jeopardy skulle vinna, vilket var fel. Jag tycker att AiSFP verkar vara den typ av allmänt hållna pod som röstarna gillar, men kanske tappar den en del röster på att vara nominerad av SP-gänget. Samtidigt har AiSFP försökt att ge båda sidor en röst i etern, så kanske överser vissa anti-SP:are med deras plats på SP-listan. Så jag gissar på att AiSFP vinner i år, om det inte blir No Award.

/Olov L

Bild av Mitchellf på Deviant Art.

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av romanerna

Vad säger man om en besvikelse till uppföljare, ett stycke Jönssonligan-fanfic och en 650 sidor lång prolog? Det är bara att förbigå dem med tystnad (okej, Ancillary Sword är läsvärd) och koncentrera sig på det faktum att kategorin innehöll två riktigt sköna upplevelser. Problem uppstår förstås när jag ska välja vad jag ska rösta på, med två så värdiga vinnare. Dock är den ena mycket bra på det sätt som är typiskt för sin genre, medan den andra i något högre grad besitter kvalitéer som skulle funka bra även som realism. Jag är ingen genrenostalgiker och sannerligen ingen puritan, men samtidigt finns frågan i bakgrunden – om inte hugoröstarna belönar genrespecifika verk, vem ska då göra det?

Den som har läst de båda romanerna förstår nog vad jag kommer att rösta på, men det skulle absolut inte göra mig något om den andra vinner. Inte heller skulle jag ha något emot om Ancillary Sword vann och för all del är det ingen katastrof om Skin Game får årets roman-Hugo. Butcher har roat många genom åren och vill de ge honom ett pris så är det helt okej. Däremot skulle det skapa starkt illamående om The Dark Between the Stars vann. Isf är det bevisat att en hyfsat välprogrammerad bot skulle kunna skriva en Hugo-vinnande roman.

Vadslagningsbyrån

Även om Butcher och Anderson har många fans så tror jag dessa fans om bättre än att rösta på blint på sina idoler i detta fall. Den ena romanen är trots allt en tråkig uppföljare till en serie som verkar ha stelnat för länge sen, medan Skin Game ska vara något av en mellanlandning för Harry Dresden. Ancillary Sword har nackdelen att vara en uppföljare till förra årets vinnare och därmed ett lite tråkigt val, men samtidigt är serien en av den senaste tidens stora succéer. De två kandidater som saknar uppenbara nackdelar är The Goblin Emperor och The Three-Body Problem. Vad väljer röstarna? Fantasy eller science fiction, kammarspel eller kosmiska perspektiv, hjärta eller hjärna? Jag vet inte riktigt varför men jag tror starkt på The Three body Problem och skulle bli uppriktigt förvånad om den inte vann. Men det återstår att se!

Vi får se om jag skriver något om övriga kategorier. Jag är ju en podcastnörd, så det vore förstås trevligt att uttala sig om fancastkategorin, om inte annat. Det står skrivet i stjärnorna. Jag hoppas iaf att fler än jag kommer att bry sig om att rösta i år, trots alla kontroverser.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av kortromanerna

Jag är förstås lite kluven till årets kortromaner. Å ena sidan innehöll den det första verk på listan som verkligen lyckades underhålla mig, å andra sidan innehöll den även en gigantisk mängd dravel, varav det mesta härrör från John C. Wright. Även här kommer No Award hamna högt på min röstsedel.

Vadslagningsbyrån

Jag tror att No Award kommer att vinna den här kategorin. Det är nog inte särskilt många som gillar Flow lika mycket som jag gjorde och resten av verken är dels ganska tråkiga, dels nominerade av Sad Puppies, som många bojkottar. Skulle någon av kortromanerna faktiskt vinna ett pris tror jag att det blir One Bright Star to Guide Them, som åtminstone hade en del charm. Men jag tror inte det. Dock kan jag uppriktigt säga att jag verkligen känner ett engagemang i kategorin – inte för att det känns särskilt viktigt att Flow vinner, utan för att det skulle kännas helt fruktansvärt deppigt om The Plural of Helen of Troy skulle belönas. Ett straff skulle den ha, om något.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av långnovellkategorin

En genomläsning av dessa långnoveller rekommenderas till den som är på dåligt humör. Det kommer sannerligen inte att hjälpa, men du får åtminstone en giltig ursäkt att vara vresig. Huvudproblemet är att flera av verken inte känns som självständiga verk, utan sådana där utdrag ur kommande romaner som man ibland kan hitta i slutet av pocketböcker. Vet någon om det stod på Sad Puppies agenda att döpa om kategorin till ”Best Sample Chapter”?

Ett annat problem är, som sagt, bristen på goda stilister. Kategorin fick mig att känna mig mer som lärare än läsare. En uttråkad mellanstadielärare som rättar uppsatser, närmare bestämt. Min personliga policy är att vara mycket restriktiv med att rösta på No Award och bara sätta den över sådant som skulle vara rent pinsamt som Hugo-vinnare, men det är mycket troligt att NA hamnar överst på min röstsedel i denna kategori i år.

Vadslagningsbyrån

Jag tror att Thomas Olde Heuvelt kommer att vinna i år. Vissa bojkottar allt som SP:arna nominerat och för den som aldrig förr funderat på omvänd gravitation är åtminstone de första fyra sidorna av Heuvelts långnovell hyfsat intressant. Jag kan däremot uppriktigt säga att jag inte bryr mig vem som vinner.

Nästa kategori är kortromanerna, där John C. Wright har tre nomineringar. Tjoho.

/Olov L

Hugobevakning 2015 – “The Day the World Turned Upside Down” av Thomas Olde Heuvelt (långnovell 4)

Det är fan inte okej att som författare se så här bra ut. Jag ska starta en aggressiv nätkampanj för att få in fula människor på kortlistan.

Thomas Olde Heuvelt är känd från förra årets hugobevakning, då han hade en småtrevlig novell bland de nominerade. Detta år utmärker han sig som författare till den enda långnovell som inte fanns med i Sad Puppies-kampanjen. Titeln ger en ovanligt tydlig vink om handlingen – en dag byter gravitationen plötsligt riktning och alla lösa föremål, samt djur och människor, faller bort från jorden. Jag känner mig som Askungens lilla hjälpreda när jag läser, för visst är idén fin, men inte ny. Inte minst är den stommen i en av mina favoritepisoder i Kalle och Hobbe.

Nog tycker jag att Olde Heuvelt är en skickligare stilist än de övriga nominerade i kategorin (man bör kanske ha i åtanke att denna långnovell är en översättning från holländska), men i övrigt är jag inte särskilt imponerad. Gravitationsidén tas ingen särskild stans och det berättelsen egentligen handlar om, den unga huvudpersonens försök att ta sig fram till sitt ex som nyss gjort slut, skäms en hel del av att nämnda huvudperson är, för att uttrycka sig på ren svenska, ett creepy litet creep till creepigt stalkercreep.

Kalle i ”Kalle och Hobbe”.

Att även den icke valpnominerade berättelsen i stort sett suger illustrerar en djup sanning om mänsklighetens livsvillkor: Folk är idioter. De har inte samma smak som jag och alla priser som röstas fram av allmänheten, eller som har hyfsat låg tröskel för deltagande, kommer att belöna verk som appelerar till den minsta gemensamma nämnaren eller är dåliga på andra sätt. Sådant är livet och det är inget att göra åt. Det underliga i kråksången är förstås att Sad Puppy-folket, som ska föreställa vuxna människor, inte fattat detta utan känner sig tvingade att konstruera en konspirationsteori om att pk-vänstern tagit över fandom för att förklara att sådant de själva inte uppskattar nominerats. Tanken att de själva inte utgör universums gyllene metermått har inte slagit the Brad Bunch, vilket förklarar varför min ironimätare exploderade när Brad Torgersen kallade andra för snobbar.

Vare därmed hur som helst. Själva novellen kan man ha eller mista, helst det senare.

/Olov L

Betyg: 2/5

Hugobevakning 2015 – Sammanfattning av novellkategorin

Glad midsommar!

Midsommarfirandet är över och det är dags att ägna sig åt mer apolloniska njutningar, såsom att dissa och gissa. Den förstnämnda aktiviteten får jag väl ändå ägna mig åt med vissa förbehåll – med tanke på att alla noveller var sådana som tagits fram av de två valpgrupperna kände jag viss oro inför läsningen. Jag minns mycket väl vilken lång och plågsam ökenvandring förra årets valpnomineringar skänkte mig och varför skulle det vara bättre i år? Jo, för att Brad Torgersen som skrev flera av förra årets bottennapp har administrerat valparna i år och naturligtvis (?) är alldeles för blygsam för att nominera sig själv. Så blev det också lite bättre än sist – ”Totaled” var rätt okej. Dock är det sorgligt att just en rätt okej novell får representera det bästa vi har. Jag hoppas verkligen att ingen utomstående läser detta för att få veta vad sf och fantasy har att erbjuda. Dessutom var lägstanivån faktiskt mycket lägre i år. Jag trodde väl aldrig att jag skulle läsa en mer meningslös historia än ”The Exchange Officers” av Brad Torgersen, men Steven Diamond har lyckats med det omöjliga. Jag vill inte prata mer om John C. Wrights novell. Att läsa Wright efter Torgersen är verkligen att gå från noll till minus. Novelldelen är i år en rätt bedrövlig kategori, med andra ord.

Vadslagningsbyrån

Dags att killgissa! Valparnas härjningar har lett till att enorma mängder stödmedlemskap till årets WorldCon (som behövs för att få rösta på Hugon) har sålts sen nomineringarna offentliggjordes. Det är dock omöjligt att avgöra vilka som köpt medlemskap och varför. Är det gamla Hugo-veteraner som återkommit för att stoppa en kampanj som går mot Hugons anda? Är det gamergaters som rekryterats för att tvåla till pk-maffian? Är det alla Jim Butchers fans som vill hylla sin favoritförfattare? Ingen vet och mina gissningar har alltså ännu sämre underlag än förra året. Icke desto mindre:

Jag tror att ”Totaled” kommer att vinna. Inte bara för att det är den i mitt tycke bästa novellen utan för att den har så mycket sentimentalitet i sig. Både jag och de som vanligtvis röstar är svaga för sådant. ”Turncoat” är för tråkmilitärisk, ”Parliament…” är helt enkelt för tråkig. Samurai-berättelsen kanske har en chans om den nu är något som tilltalar den typiska valpanhängaren. ”On a Spiritual Plain” är mer rättfram än ”Totaled” och samtidigt lite mer eftertänksam än de övriga, så kanske kan den ha en chans att ta hem priset genom att vara mångas andrahandsval.

Därmed är det dags att ta itu med långnovellerna. Fortsätt gärna läsa mitt svammel och berätta framför allt vad just du tror att resultatet blir. Posta din gissning eller en länk till din blogg där du gissar i kommentarerna!

/Olov L

Illustration av Hailmust.

Hugobevakning 2015 – Inledning

Även i år ska Hugopriserna delas ut och jag planerar att recensera de nominerade. Detta eftersom jag tänkte rösta även i år, åtminstone i fiktionskategorierna, vilka är bästa novell (short story), bästa långnovell (novelette), bästa kortroman (novella) samt bästa roman (novel). Sen får vi se hur mycket jag hinner och orkar av resten.

Orken, ja. I år har det varit en myckenhet av tyckande och debatterande kring nomineringsförfarandet, eftersom den grupp som kallar sig Sad Puppies även i år valde att gå ihop och rösta på samma lista av verk, vilket trängde ut nästan alla andra. En annan grupp som kallar sig Rabid Puppies och leds av den rasistiska och misogyna författaren och förläggaren Vox Day (som SP drog in på kortlistan i fjol, förmodligen mest för att provocera) lärde sig av SP:s taktik och fyllde resten av kortlistan.

De flesta som läser denna blogg är säkert ointresserade av kontroverserna (eftersom nästan alla som besöker sidan är googlebots, badoomboom-disch), men jag tyckte att det borde nämnas eftersom det påverkar min läsning av de nominerade verken. Dels håller jag inte med SP-människorna om att det de gör är bra, dels börjar det redan talas om att vissa på andra sidan av konflikten tänker göra egna, korta listor nästa år. I sådana fall är priset 100% politiserat och jag kommer förmodligen inte bry mig om att rösta alls. Vill jag rösta politiskt så finns riksdagen, EU-parlamentet, etc. Detta kan alltså bli den andra och sista Hugobevakningen här på bloggen. Vilket naturligtvis inte spelar någon större roll – jag har andra hobbies att ägna mig åt.

Ett annat alternativ är förstås att SP:arna tar till sig av kritiken och gör en längre rekommendationslista på kanske 30 verk eller så, som deras anhängare kan välja bland och nominera från (lite som en vi-som-gillar-häftiga-rymdstriderversion av Locus Recommended Reading List, en lång lista som diskuteras fram av redaktörer, förläggare och kritiker). Detta skulle förmodligen leda till att några av deras rekommendationer skulle landa på kortlistan, men det skulle behövas många riktigt populära verk för att de skulle dominera totalt. I sådana fall skulle kampanjen bara leda till att fler betalade WorldCon-avgiften och röstade i Hugo-omröstningen, vilket jag ser som positivt. Bollen ligger hos Kate Paulk, som ska ordna nästa års Sad Puppy-kampanj.

Men strunt i allt det deppiga! Jag har börjat läsa med ett någorlunda öppet sinne och tänker bedöma årets potentiella hugovinnare på samma sätt som jag bedömt så många andra verk här på Drömmarnas berg – utifrån min egen sjuka smak! Leve Hugon! Leve litteraturen!

/Olov L

P.S. Den som vill ha en mer nybörjarvänlig och strukturerad förklaring av SP-kontroversen kan läsa Johan Jönssons sammanfattning (inklusive kommentarerna). Utmärkta argument mot SP:arna går att hitta hos Eric Flint och George R. R. Martin, i flera inlägg. D.S.

Snart börjar Hugo-ceremonin!

Ordna popcorn, häll upp något gott att dricka, memorera de nominerade och läs mina tips! Klockan 21.00 svensk tid börjar det och hela spektaklet går att titta på här.

Mycket nöje!

P.S. Jag har ändrat mig. Efter en myckenhet av galet kalkylerande har jag kommit fram till att Parasite av Mira Grant kommer att vinna som bästa roman. Alla kommer att ha den som andrahandsalternativ och striden mellan Ancillary Justice och Wheel of Time-böckerna kommer att vara så hård att ingen av dem kommer att kunna vinna direkt. Kom ihåg var ni hörde det först. D.S.

Hugo-romanerna, del 5 av 5 – Wheel of Time och slutord

Till sist är det väl dags att säga något om Sagan om drakens återkomst, i och med att serien i sin helhet nominerats i år. Eftersom det i Hugo-prisets barndom var vanligt att romaner först publicerades som följetonger i tidskrifter finns det en regel som säger att ett verk som publicerats i flera delar kan vinna pris för det år då den sista delen publicerades. Något Wheel of Time-fan upptäckte detta och kallade in stödtrupperna, som slöt upp och nominerade sitt favoritepos. En del Hugo-afficinados har muttrat missnöjt om detta, men sådana är reglerna. Jag kan förstå att det känns konstigt att ge ett årspris till ett verk som publicerats under större delen av vår livstid, men den nedlåtande attityden mot Robert Jordan-fansen som jag sett här och där verkar desto dummare. Ska ord om dålig smak tas på allvar ska de komma från en grupp som inte reflexmässigt nominerar precis allt som Charles Stross och Seanan McGuire spottar ur sig.

Robert Jordan

Själv började jag läsa Robert Jordan när jag var en spinkig tonåring och nu sitter jag här med kulmage, bolån och avkomma. När jag hade läst mellan en tredjedel och hälften av berättelsen tog jag en paus som fortfarande pågår. Hade jag haft trehundra sidor kvar hade jag gärna läst klart. Femhundra sidor, visst. Åttahundra? Mnja, när jag pensioneras kanske. Men det återstår tusen sinom tusen sidor.

Naturligtvis kommer jag att bedöma bokserien utifrån att det är en bok jag lagt bort och förmodligen aldrig kommer att plocka upp igen. Med det sagt kan jag förstå att folk gillar den. Säga vad man vill om Jordan, men han har gjort sin research och väver glatt in precis alla myter och samhällsskick han känner till i sitt epos. Han inför också nya fantasy-element i lagoma doser, så att världsbyggandet aldrig blir tråkigt. Dock är det väl delvis det som är problemet. Han bara bygger och bygger. Och bygger. Jag, som tycker att tjugo sidor är lagom längd för en bra historia, blir lite avskräckt. De sista delarna, som Brandon Sanderson skrev efter Jordans anteckningar, har jag inte läst, förstås, men jag hoppas att Sanderson varit bra på det som var Jordans svaghet – att knyta ihop säckar och avsluta trådar.

Brandon Sanderson

Sen har vi detta med manligt och kvinnligt. Det är kul att det finns så många kvinnliga figurer i Drakens återkomst men desto svårare att bortse från att grundinställningen i deras interaktion med männen är att män och kvinnor aldrig kan kommunicera ordentligt, nästan aldrig har samma mål i livet och bara blir irriterade om de tvingas försöka förstå varandra. Den sortens vardagssexism blir väldigt tröttsam i längden.

Oljiga Olov intergalaktiska vadslagningsbyrå!

Alla verkar helt säkra på att Wheel of Time-serien kommer att vinna. Själv har jag inte känt mig riktigt lika säker, om inte annat så på grund av rösträkningssystemet. Om inte en av de nominerade får egen majoritet kommer man att börja räkna andrahandsrösterna och det är där jag tror att Mira Grants Parasite har en chans. Hennes bok känns helt enkelt som en sådan som alla kan gilla till viss del och jag tror att vilken kandidat som än åker ut först så kommer det att ge Parasite många röster. Men förmodligen har jag fel. Inget kan stoppa WoT-horderna och den kommer att få egen majoritet. Vi får hoppas att de läst Brandon Sandersons kloka inlägg, där han uppmanar dem att ta omröstningen på allvar och läst de övriga nominerade verken. Om de i sådana fall fortfarande gillar WoT bäst är det bara för oss att välkomna dem in i gemenskapen och applådera glatt när Sanderson tar emot priset.

Detta för oss till en viktig fråga. Det finns en inte helt genomtänkt regel som säger att en kandidat (eller kategori, minns inte vilket) måste ha en viss procent av de totala antalet inlämnade röstsedlar för att priset ska kunna delas ut. Eftersom det kommer att rösta väldigt många i romankategorin kommer alla andra kategorier att behöva alla röster de kan få. Alltså: Rösta i alla kategorier, annars riskerar prisutdelningen att bli världens största antiklimax och alla de hoppfulla nominerade får gå hem utan pris, trots att de fått tillräckligt många röster för att vinna vilket annat år som helst! Sannolikt kommer regeln senare att ändras från procent till absoluta tal, eftersom folk ofta kan känna igen dumhet när de ser den.

Justina Robson, som tillsammans med Geoff Ryman kommer att vara värd för Hugo-ceremonin.

Trevligt att ni orkat läsa ända hit! Nu ska jag läsa det sista och fila på min röstsedel. Omröstningen avslutas den 31 juli och ceremonin hålls den 17 augusti. Den senare kommer att livestreamas för oss som inte kommer att delta i vår köttsliga form. Ha det bra och leve Hugon!

/Olov L