Idag vill jag presentera en gästskribent här på bloggen. Erik ”Valterego” Rosenberg är meriterad pokerbloggare och dessutom chefredaktör för poker.se. Vad många inte vet är att Erik är en zombiegeek av rang.Jag bad honom skriva lite om zombiespelet Left4Dead. Precis som poker är modernlogg.a dataspel något av ett mysterium för mig men när Erik skriver om det blir det alltid underhållande även för en novis. Jag lämnar nu med varm hand över till honom. Om ni har en stund över efter ert besök här på berget kan jag rekomendera att ni kollar in hans egen blogg Valtergo.se. Alltid underhållande oavsett vilket ämne han väljer.
//Stefan
Resident Evil är det mest kända försöken att framgångsrikt fånga zombietematiken i ett dator- / tv-spel, men det finns andra uppmärksammade titlar som också haft sina klara poänger i adaptionen av något som för mig i första hand handlar om att skapa en känsla. Dead Rising och Left4Dead är två av de senare. För mig är det sistnämnda spelet genrens stora titel, och jag ska försöka förklara varför.
I allmänhet bygger en shooters framgång till stor del på grafik, realism, samarbetsläge, möjlighet till strategiskt spelande och följsamhet i kontrollerna. När man ska ”zombifiera” den genren blir det plötsligt andra aspekter in, varav en del inte alltid är helt förenliga med tidigare nämnda faktorer.
Ofrivilligt men ofrånkomligt samarbete. Den ständiga flykten. Hopplösheten. Totalt fokus på kortsiktig överlevnad. Fruktan. Det är för mig framgångsfaktorerna i zombiegenren.
Left4Dead är inte de bästa shooters som gjorts, grafiken är inte speciellt imponerande, och banorna är lite för linjära och korta. Ändå är det ett mästerverk när det gäller att fånga en specifik, unik känsla av hopplöshet.
Två saker man generellt sett inte uppskattar jättemycket som onlinegamer är kaos och okända medspelare. Kaos i frågan om att inte ha tid eller fokus nog att lägga upp en strategi som räcker längre än de närmaste trettio sekunderna in i framtiden. När fienden väller in i hord efter hord, och man kastar ett oroligt öga på ammostatusen, och inser att läget börjar bli ohållbart. In i en gränd – var är mina kamrater? – horden som väller efter, återvändsgränder, fel vapen, fel knapp, dålig kommunikation. Kaos är en styggelse när man spelar flerspelarshooters.
Vad gäller okända medspelare handlar det kanske framför allt om spelglädje. Det är roligare att dela en upplevelse med människor du känner och tycker om. Du vill inte ha en fjortonåring skrikandes nåt stressat på amerikansk engelska om du är en medelålders svensk småbarnsfarsa.
Bägge dessa aspekter blir i just Left4Dead-spelen något av en styrka. Hopplösheten när våg efter våg av springande zombies kommer emot dig är en spelmässig adrenalinkick. En av de viktigaste dramaturgiska effekterna i populärkulturens zombiegenre är oförmågan att kunna planera, att strukturera. Det handlar om pragmatisk, direkt överlevnad. Att alltid vara i rörelse utan att veta riktigt var man är på väg och varför. I TV-serien The Walking Dead är det den okända döda massan av återuppväckta kroppar som kallas för walkers, men sanningen är väl egentligen att det är genrens hjältar – eller antihjältar som det oftast handlar om – som är vandrarna. I en värld med katastrofen i en nyss passerad gårdag blir överlevarna postapokalypsens nomader. Det är de – vi i spelens värld – som ständigt är på flykt utan mål.
Att spela Left4Dead med medspelare du inte känner, inte har något gemensamt med, hjälper också till att bygga upp den här känslan av hopplöshet och utsatthet. Du är hårt exponerad i stort sett varje situation, och spelet innehåller ytterst få actionlösa transportsträckor. Detta lämnar nästan inget utrymme för annan kommunikation än den absolut mest basala: ”Hjälp”, ”Kom”, ”Var är ni?”, ”Zombier!”
Du blir extremt beroende av ditt team, utan att känna till deras styrkor av svagheter. Du kan inte mäta deras lojalitet på något annat sätt än genom de minuter du just spelat, och har bara att hoppas på att de kommer att stå upp för dig och inte sätta sin egen överlevnad framför gruppens. Överlevnaden är er enda gemensamma nämnare.
På ett för spelvärlden helt unikt sätt har Left4Dead fångat vad som för mig är essensen i mitt absoluta populärkulturella favorittema. De utnyttjar inte bara genrens och teknikens styrkor utan också dess svagheter för att göra det artificiella stresstraumat nästan totalt. Att varje sekund av spelet handlar om stundens överlevnad. Det finns snyggare spel. Det finns spel med bättre spelkänsla. Det finns spel med bättre bakgrundshistorier och bättre ledade banor. Det finns dock inget som så mästerligt ställt sig in i ett led bakom George Romeros och Richard Mathesons verk, och som verkligen fångat skräckens och hopplöshetens innersta väsen. Därför fortsätter jag spela. Bara för att överleva tio minuter till.
//Erik ´Valtergo´Rosenberg
Andreas Roman har tagit ett radikalt beslut. Han tänker ge bort sina gamla verk i e-form till de som är intresserade. Det första han släpper är den utmärkta fantasyromanen Vargen och kättare. I det nya förordet och sin blogg skriver han:
Drömmarnas berg -SF, Fantasy och Skräck 