Tematisdag: Ghostwatch, en föregångare med hemsökta hus!

220px-GhostwatchDet finns vissa trick som jag alltid faller för. Inom musiken är jag en sucker för när basisten spelar löjligt högt, så att jag tänker mig att händerna nästan möts, innan hen gradvis går ner mot mer, tja, basaktiga toner och inom film är jag väldigt svag för det som brukar kallas found footage och/eller mockumentaries. Även en lätt fånig film som Cloverfield blir för mig sevärd bara för att den är filmad med en skakig kamera och det ingår i fiktionsramen att kameramannen är en av karaktärerna. Mindre skakiga, men lika lockande, är låtsasdokumentärer och det är där Ghostwatch placerar sig, som ett mycket tidigt och mycket bra exempel.

Året är 1992. Ingen bland allmänheten känner till Internet, Nirvana har just spelat sönder de sista resterna av 80-talet, t-shirtsen är enorma även på indiepoparna, slipsarna är breda och Arkiv X kommer att vara nytt och fräscht först om ett år. Ingvar Oldsberg är fortfarande en ung rebell med palestinasjal och tuppkam. Typ. För att förstå vilken inverkan Ghostwatch hade är det viktigt att tänka på följande: Om du vid den här tidpunkten haffat en person på gatan och beskrivit din favoritdokusåpa skulle människan trott att du beskrev en science fiction-film och sannolikt en väldigt skrämmande sådan. Reality TV fanns i princip inte, det var bara en ny grej som MTV höll på med.

Stephen Volk

Stephen Volk

In på BBC kommer Stephen Volk, en manusförfattare med ett sex avsnitt långt spökdrama, löst baserat på fallet med poltergeisten i Enfield, under armen. Han avvisas inte helt, men producenten tror att sex avsnitt är för mycket. Volk föreslår att de ska spela in ett 90-minutersavsnitt från det hemsökta huset och sända det som om det vore en liveinspelning. Producenten blir eld och lågor och man sätter igång att skriva tv-historia.

Man får med sig Michael Parkinson, en mycket känd och folkkär tv-personlighet vid den här tiden, lite som en Oldsberg fast utan tuppkam. Vid sin sida i studion har han ett annat känt namn, Michael ”Smitty” Smith. En extra dynamik skapas genom att reportern på plats i spökhuset är Sarah Greene, som förutom att vara känd från tv även är gift med Smith. När otäckheterna börjar dyka upp blir därför Smith mer och mer orolig. Som grädde på moset har man med den sprallige Craig Charles, känd som Lister i Red Dwarf.

Man väljer att sända på halloween och programmet börjar som en mysryslig uppesittarkväll, med experter i studion, folk som ringer in, etc. Med det upplägget får man kanske förstå att  många faktiskt missade att det var fråga om ett drama och därmed skrämdes från vettet. BBC fick ca 30.000 samtal under den första timmen. Då hade man ändå hållit tillbaka – Volk ville till exempel att man skulle sända ett högfrekvent ljud som gör hundar nervösa och samtidigt låtsas ta emot samtal om att ”hundarna här hemma är som tokiga”. Ghostwatch:s eftermäle blev skandalbetonat, då tabloidpressen valde att beskriva den som en enorm bluff som gett barn posttraumatiskt stressyndrom och i ett fall lett till att en ung man tog sitt liv, kopplingar som det inte finns några belägg för.

Men hur väl håller Ghostwatch för oss som tittar mer än tjugo år senare och har oturen att veta att det inte är på riktigt? Enligt mig funkar den riktigt bra. Det är en klassisk spökhistoria, mer kuslig än äcklig eller hoppa-högtskrämmande. Spöket Pipes är så suggestivt presenterad att det länge pågått en debatt bland fansen om exakt hur många gånger han syns. Intressant nog har Volk själv sagt att han inte vet svaret – han skrev in 10-12 framträdanden, men ett okänt antal ströks innan manuset och klippningen var klar.

För dig som gillar låtsasdokumentärer eller gammaldags spökhistorier är Ghostwatch ett måste – i den förra genren är den stilbildande, i den senare är den en värdig bärare av en stolt tradition!

/Olov L

Betyg: 5/5 – mästerverk

P.S. Detta inlägg är en del av Boktimmens tematisdagar, där temat denna gång är ”hemsökta hus”. D.S.

Stor bok om nordisk science fiction på gång och du kan bidra!

Peter Öberg, som driver den utmärkta recensions- och nyhetsbloggen Spektakulärt, har skrivit en bok som kan fungera som uppslagsverk över alla filmer och tv-serier inom science fictiongenren som producerats i norden. Det rör sig om förvånansvärt många – ett fyrtiotal långfilmer bara i Sverige.

Det som saknas är finansiering av utgivningen och därför har Öberg startat en insamling på nätet. 8 papp (även kända som lakan) behövs och i skrivande stund har han fått in 4.750 kronor – alltså mer än hälften! Det går att skänka hur små summor som helst.

Den som ger 200 kronor eller mer får ett signerat exemplar av boken. Det går alltså att betrakta det som en ren förhandsbeställning.  Köp två och ge det ena exet till ditt lokala bibliotek! Bibliotekarier älskar att bli påprackade smala böcker av stjärnögda entusiaster, i synnerhet när författaren namnmärkt boken i förväg. 🙂

Skämt åsido är detta ett jättebra projekt och oavsett om man gillar science fiction eller bara filmkonst i största allmänhet är det värt att ge sitt stöd.

Läs mer och donera valfri summa på denna sida.

/Olov L

The Hobbit x 3

Jag återvänder till ämnet The Hobbit och dess olika inkarnationer på film och TV. Den här gången tänker jag avhandla tre olika adaptioner varav en är riktigt bra. Vi börjar med den:

Nedanför hittar ni prologen till en rysk animerad version från ca 1994. Bolaget som gjorde den heter Argus International och regissören heter Roman Mitrofanov. Filmen titel är inte The Hobbit eller Bilbo utan The treasure under the mountain. De ca sex minuterna är nog tänkta att sälja in filmen till eventuella utländska investerare. Enligt en rysk bloggare så övergavs antagligen arbetet på filmen p.g.a en växande insikt om hur copyright fungerade i den fria världen. Under Sovjettiden så tog man vad man ville och använde som man ville. Otaliga är de ryska utgåvorna av olika litterära verk som publicerades utan författarens tillstånd och utan ersättning. I det här fallet är det lite synd att man inte fortsatte med arbetet för det finns äkta talang i den här filmen. Tekniken är intressant då man tycks blanda vanlig cell-animering med stop motion kollage. Jag hade gärna sett hela.

Nu flyttar vi oss en aning västerut. 1993 sändes en finsk tv-serie baserad på The Hobbit och LOTR i nio avsnitt. Serien hette Hobitit (Hobbitarna) och skapades av regissören Timo Torikka och manusförfattaren Toni Edelmann. Man kan bara undra hur YLE tänkte när de gav grönt ljus till ett sånt ambitiöst projekt. Jag har svårt att tro att SVT ens i sina vildaste drömmar skulle godkänna något sådant. Jag har inte sett hela serien än men den finns på youtube med engelska undertexter och jag måste erkänna att det inte är så helkasst som man kunde tro. Den har atmosfär och känsla för materialet och fungerar förvånansvärt bra trots begränsningar i budget.

Det bästa, eller underligaste har jag sparat till sist. Medan jag letade information om den animerade ryska versionen så snubblade jag över en länk till en produktion som inte liknar någon annan. Det finns nästan ingen information på engelska att tillgå men det jag vet är att Sovjetisk tv 1985 gjorde en live action version av The Hobbit, gissningsvis helt utan tillstånd från Tolkiens släktingar. Jag har inte orkat se hela men jag kan rekommendera att ni spolar fram till ca 27 minuter då ni får se dansande goblins. Jag skulle verkligen vilja veta mer om den här så alla rysktalande läsare kan väl kolla runt? Den finns inte på IMDB och omnämns med en mening på wikipedia. Här finns grundforskning att utföra.

I sista delen av den här artikeltrilogin kommer jag titta närmare på Rankin/Bass animerade version från 1977.

//Stefan

Frågesport, cyberpunkspel och Lill-Babs!

Vi har hypat Slaktare små av Erik Granström så mycket att det nästan börjar bli genant, men nu måste jag meddela en sak till: Författaren har dragit igång en tävling på sin blogg. Du svarar på frågor och vinner förhoppningsvis ett signerat exemplar av just Slaktare små. Detta kan du skicka till mig som tack för tipset. Äran behåller du.

Ibland tar jag på mig rock och hatt och läser tidningen som en vanlig människa och får då veta att det kommer en remake av Syndicate, det cyberpunkigaste av cyberpunkspel. Originalet har jag prövat bara för att pröva och det var rätt skoj. Det måste vara ett av få spel där man kan konrollera karaktärernas adrenalinnivåer.

Sen såg jag också att det är en svensk zombiedramatv-serie (jaja) på gång. Det skulle kunna bli riktigt, riktigt bra eller riktigt, riktigt dåligt och i det senare fallet kanske riktigt, riktigt kul. men knappast lika kul som länkrubriken: Lill-Babs blir skräckzombie. Till skillnad från gameshowzombie?

/Olov L

Mer om American Gods som tv-serie.

Läser i en artikel från The Hollywood Reporter att Tom Hanks produktionsbolag Playtone Productions ska producera American Gods för HBOs räkning. Gaiman är involverad som executive producer och manusförfattare. Anmärkningsvärt är att serien är tänkt att löpa över sex säsonger där varje säsong består av 10-12 en timme långa avsnitt. Räcker verkligen materialet verkligen till det? Vi pratar trots allt om endast en medellång roman här.

Serien ska utvecklas runt frasen: ”Are you a god if no one believes in you?”. Kanske är det så att det är tänkt att Gaiman ska utöka den befintliga romanen med nyskrivet material? Vore inte det en smaskig karamell? Sen finns ju den besläktade, och i min mening mycket roliga Anansi Boys att plocka material från. Varje säsong kommer att ha en budget på maffiga 35-40 miljoner dollar. Spännande utveckling att se fram emot.

/Den Mörke Lorden

Game of thrones S01Ep01 Winter is coming

Äntligen stod familjen Stark i Winterfell…. Det finns produktioner som man som fanboy/girl inte riktigt vågar tro på innan man verkligen SER den i verkligheten. Till exempel så ville jag inte till 100% tro att Peter Jacksons LOTR verkligen existerade innan mörkret föll i biosalongen och jag såg de första bilderna av Fylke. Lite på samma sätt har jag känt inför HBO:s dramatisering av George RR Martins A song of ice and fire. Jag tror att de första ryktena började gå på nätet för typ fem år sen. Det kommer bli verklighet…. Inte en jävla chans tänkte jag. Böckerna är för långa, för komplicerade, för många karaktärer. Nu blev det av och i måndags såg jag det första avsnittet. Nu när jag haft tid att tänka på det så känner jag mig redo att skriva om saken.

Det första som slog mig var hur förbannat SNYGG serien var. Vi snackar produktionsvärden i nivå med HBO:s tidigare svindyra succé Rome. Kulisserna är perfekta och kläder och vapen ser verkligen äkta ut. En hel del CGI används för att visa slott och dylikt och allt såg helt ok ut. Faktiskt undrar jag om man inte använt klassisk matte painting för en del scener. Nåt som oroat mig och andra fans är att man inte ska få till The Wall. Den korta glimt vi fick säger mig att vi inte behöver oroa oss. Den ser precis så massiv och överväldigande ut som den bör.

För den som läst böckerna kommer handlingen kännas bekant men för någon som är obekant med materialet så känns det nog som att hoppa i den djupa ändan av poolen utan att riktigt kunna simma. Avsnittets svaghet ligger i att en så stor mängd karaktärer ska introduceras på så kort tid. Man bombarderas av namn och familjeförhållanden och dessutom en mängd backstory som behövs för att förstå händelserna i serien.

Det första avsnittet är rätt begränsat på så sätt att det nästan bara utspelar sig på två platser. Tyngdpunkten ligger i Winterfell där Ned Stark (Sean Bean) tar emot kungen Robert Baratheon (Mark Addy) och får frågan om han vill bli hans främste rådgivare, The kings hand, efter att den tidigare handen dött under mystiska förhållanden.  Den andra delen av historien vi får se utspelar sig på en annan kontinent där Daenerys Targaryen (Emilia Clarke) gör sig redo att gifta sig med klanledaren Khal Drogo (Jason Momoa). Bröllopet är en del av hennes brors, Viserys Targaryen ( Harry Lloyd), politiska manövrerande för att återta sin fars tron som togs av kung Robert ett decennium tidigare. Ni icke insatta, hänger ni med? Helt ärligt så förstår jag att nån som inte känner till böckerna kan drabbas av en stor matthet inför alla de händelser och karaktärer som paraderas framför tittaren.  Ni som läst böckerna vet att man skall ha förtröstan. När man väl kommit in i världen belönas man med en underbart komplicerad och detaljerad historia med en moralisk gråskala och ett karaktärsgalleri där man aldrig kan vara säker på vem som kommer överleva. Håll ut är min uppmaning.

Skådisarna då? Funkar de? Det är för tidigt att säga efter bara ett avsnitt men ingen kändes helt felplacerad i sin roll. Inte helt oväntat så sticker Peter Dinklage ut som dvärgen Tyrion och verkar till fullo njuta av sina scener. Faktiskt så anser jag att hela serien står och faller på just den här castingen. Tyrion är fruktansvärt viktig för serien och Dinklage var den enda kortvuxna skådis som kändes rätt för rollen. Det ska bli underbart att se vad han kan göra med den. Emilia Clarke spelar Daenerys som en ung och sårbar kvinna, precis som hon skall göra men hon har en glöd i ögonen som visar att det finns plats för karaktären att växa som hon bör. En kul överraskning var Jason Momoa som Khal Drogo. Han spelar karaktären tyst och hotfull och helt plötsligt blir jag hoppfull över att hans kommande Conan-film kanske inte blir den katastrof jag befarat. Sean Bean då? Jo Bean fixar sin roll. Allt annat hade väl varit underligt då han är under kontrakt att medverka i all fantasyfim som produceras.

Som slutbetyg sätter jag en svag 4/5. Jag är nog färgad av min kärlek till böckerna så det ska bli intressant att höra vad ni som inte läst dem tycker. Jag kommer inte recensera varje avsnitt utan återkommer till den här serien när hela säsongen är slut. Jag kan dock säga redan nu att jag nästan garanterat kommer äga dvd-boxen 🙂

//Stefan