En sekund i taget (2013) av Sofia Nordin

För hundra år sen tipsade jag om Natthimmel här på bloggen, då jag tyckte att den verkade högintressant. Med min vanliga energi hade jag i början av 2017 fortfarande inte tagit mig för att läsa den, men när jag såg

Hugobevakning 2015 – ”The Parliament of Beasts and Birds” av John C. Wright (novell 1)

John C. Wright

Vi börjar med novellerna, som ska vara kortare än 7500 ord för att vara valbara i denna kategori.

Författaren och essäisten John C. Wright var detta års stora vinnare när kortlistan presenterades. På grund av en teknikalitet ströks en av hans nomineringar, men han har ändå hela fem nomineringar, varav fyra är skönlitteratur och en är en samling essäer. Jag blev förstås nyfiken på vem denna stjärna kunde vara och han visade sig vara en mycket speciell person. Tidigare var han en övertygad ateist, men efter att ha utmanat gud att bevisa sin existens fick han en uppenbarelse och, enligt egen utsago, nästan magiska krafter under en period. Denna upplevelse gjorde honom till en glödande katolik, som numera använder sitt författarskap, sin intelligens och sin argumentationsförmåga till att leda andra till det kristna ljuset.

Så långt allt väl. Jag tillhör dem som tycker att traditionen med knasiga gubbar är en av science fictions finaste. Man kan knappast förvänta sig att en genre som utforskar världsalltet, människans natur och storslagna framtidsvisioner bara ska skrivas av människor som platsar på skalan mellan sossar och folkpartister. Dessutom hörde jag en intervju med honom och tyckte att han lät tillräckligt intelligent och nördig för att åtminstone kunna skriva en skön tidsparadoxhistoria, en undergenre som han tydligen brinner för.

Lite trist är det förstås att han retade upp sig så fruktansvärt mycket på skaparna av The Legend of Korra, en tecknad tv-serie (som jag inte har sett) där två kvinnliga huvudpersoner har ett homosexuellt förhållande, att han kallade dem för ”själlösa äckelsäckar” (min översättning). Knasiga gubbar i all ära, men jag tycker att det är något extra obehagligt när en djupt religiös människa kallar andra för själlösa. Varför jagar, slaktar och äter de talande djuren i Narnia andra djur? Jo, för att de stumma djuren saknar själ. Dessutom liknade han tv-serieskaparna vid termiter, vilket är liiiite väl mycket Rwanda -94 för min smak.

Men även en gubbe med kort humör kan förstås skriva bra fantasy. ”The Parliament of Beasts and Birds” börjar med en beskrivning av en stad som tömts på människor. Utanför staden samlas alla djuren, eller ska jag kalla dem Alla Djuren? Det är nämligen inte vilka pöbeldjur som helst som fylkats i skogsbrynet, utan arketypiska fabeldjur som diskuterar sin plats i skapelsen, vem som ska vara skogens konung och vad som kan ha hänt med alla människor. Detta skildras på en prosa som noga justerats för att vara så allvarlig och storslagen som möjligt. Det är inte så mycket en novell som en profetia vi har att göra med. Helst skulle nog Wright vilja ge alla ord en versal i början, så viktigt som hans budskap är. Tyvärr bryter det av lite mot det som sker när en katt (förlåt, Katt) kommer in i bilden och börjar prata om allt som internet förknippar med katter. Visste ni att Eva var den första crazy cat ladyn? Blandningen av onödigt pompöst och tramsigt och banalt blir helt fruktansvärd att läsa och det är så himla svårt att alls bry sig om vad som händer. Men visst, i genren ”fabeldjur återberättar Gamla Testamentet” är novellen oöverträffad. Kanske.

Själva idéinnehållet består i att Wright funderar över vad som, ur ett fundamentalistiskt kristet perspektiv, kommer att hända med djuren sen människorna ryckts hän och delats upp mellan himmel och helvete. Själv är jag ointresserad, men jag får medge att det kan bero på att jag inte tillhör målgruppen. I vilket fall reser sig vissa djur ur sitt underlägsna tillstånd och tar människans plats, medan andra fegar ur och fortsätter att vara enkla djur som rotar i dyn och, förmodar jag, skapar tv-serier med lesbiska förhållanden, sådär som själlösa varelser tenderar att göra.

Nu avslöjade jag slutet utan spoilervarning, men det gör verkligen ingenting, för detta ska ingen läsa, inte ens i självplågande syfte.

/Olov L

Betyg: 0/5

Nightsiders (2012) av Sue Isle

Jag var förstås lite exotiserande och larvig när jag tidigare beskrev Australien. Just det där med längtan efter regn verkar dock vara något som stämmer, åtminstone i den del av Australien där Nightsiders utspelar sig. I en nära framtid har klimatförändringarna gjort Västra Australien och Perth till en nästan obeboelig ödemark. Invånarna i staden har evakuerats till svalare och fuktigare delar av landet, men en liten spillra har vägrat flytta på sig. Hettan och strålningen gör att de inte kan röra sig utomhus på dagarna utan får leva sina liv från skymning till gryning. Det är alltså dessa människor som är titelns nightsiders. Med fyra noveller har beskriver Isle det samhälle som uppstått i folkförflyttningens kölvatten.

The Painted Girl

I den första novellen släpps vi rätt ner i en torr, hård värld där Kyra, som är i trettonårsåldern,  drar omkring med en något äldre Nerina och försöker överleva från dag till dag. När Nerina försöker dumpa Kyra i en stad lyckas den senare ta sig till en liten stam av människor med målade ansikten, vilka tycks ha förmågor som andra saknar. Novellen fungerar som introduktion till världen och dess primitiva samhällssystem.

Betyg: 3/5

Nation of the Night

I den längsta och i mitt tycke bästa delen handlar det om mer civiliserade förhållanden, i och med att den utspelar sig bland det samhälle på ett par tusen människor som försöker klara sig i Perth. Den börjar med att unge Ash har ett problem – hans omgivning och hans kropp behandlar honom som en flicka, medan han själv känner att han är en pojke. Den könskorrigering han behöver finns förstås inte tillgänglig där han bor, så han blir tvungen att ta sig till Melbourne, där det fortfarande finns sådant som avancerad sjukvård. Inte heller där är livet någon dans på rosor, då staden är proppfull av klimatflyktingar som regeringen inte vet vad den ska göra med. Det påminner om en klassisk skildring av mötet mellan land och stad i en postapokalyptisk miljö, även om apokalypsen i det här fallet är ojämnt fördelad. Tillsammans med gestaltningen av Ash och hans problem växer världen både utåt och inåt, då man får en tydligare bild av vad som hänt i omvärlden, samtidigt som det är en djupdykning i det mänskliga hjärtat.

Betyg: 5/5

Paper Dragons

Åter i Perth möter vi en grupp människor som förutom att samla vatten och mat föröker tillfredsställa ett annat mänskligt behov – det kulturella. En liten amatörteatergrupp snubblar över ett manuskript, från tiden innan evakueringen, i ett övergivet hus och bestämmer sig för att sätta upp pjäsen. Men de äldre invånarna i samhället, de som minns den gamla tiden, verkar märkligt negativa.

Isle visar på ett fascinerande sätt upp skillnaden mellan de gamla, som fortfarande mer eller mindre lever kvar i det samhälle som vi bloggare rör oss i, och de unga för vilka de nya levnadsvillkoren är det normala.

Betyg: 4/5

The Schoolteacher’s Tale

En annan invånare ur den äldre generationen är en gammal skolfröken som vigt sitt liv åt att försöka hålla liv i den preapokalypiska civilisationens kunskap. Men tiderna förändras och frågan är hur det postapokalyptiska samhällets kunskapsbehov ser ut. Och ännu en fråga är om hon ska våga anpassa sig till dessa på gamla dar.

En fin berättelse där en viktig samhällsförändring vävs samman med en enskild människas utveckling, på ett sätt som får mig att tänka på Ursula K Le Guins mer meditativa berättelser.

Betyg: 4/5

Av de böcker jag läst under min personliga ”Australia Week” är nog Nightsiders den finaste, inte minst då den visar hur flera kortare berättelser kan flätas samman och bilda en helhet som är mer heltäckande än i ett längre verk, där författaren är bunden vid ett narrativ som ska följas från början till slut. Kompletterat med fina personteckningar och en blandning av varningar och optimism är Nightsiders en av de där läsupplevelserna som stannat hos mig sedan jag slagit igen boken. Det känns om om jag har varit där. Jag tycker att alla som är intresserade av livet efter undergången ska bege sig dit.

/Olov L

Trucksong (2013) av Andrew MacRae

Australien… Vidsträckta ökenlandskap omgärdade av små fyrar av ultramoderna städer, där några droppar regn kan ha samma status som den första snön har i Sverige. Ett politiskt landskap och en debatt som gärna förvirrar den utomstående betraktaren, då den framstår som en märklig blandning av Storbritannien, Norden och USA, samtidigt som Asien ligger intill och pockar på uppmärksamhet. Giftiga djur, höga surfvågor och täta snår.

Där, i Australien, ska vi strosa runt en tid framöver, då jag upptäckt att mycket av det jag läst på sistone kommer därifrån. Så kan det gå när man massbeställer direkt från förlaget. Blir det en ökenvandring eller en oförglömlig semester? Kommer vi att känna igen oss, eller blir det upp-och-nervända världen? Det kommer vi att få veta så snart jag slutat svamla.

Först ut är Trucksong, en roadtrip genom postapokalypsen, i ett landskap fullt av motsättningar, övergiven teknologi och stora, vrålande fordon. Dock utan att någon drängfull hollywoodfigur dyker upp och vrålar antisemitiska dumheter.

Jon Ra är en kille i tonåren som drar runt mellan små samhällen, tillsamans med sin styvfar Smoov och Isa, som kanske är Smoovs dotter. De försörjer sig genom att visa bildspel som Smoov kan snappa upp med sin sjabbiga, tekniska utrustning. Bilderna kommer från tiden före kollapsen, då det fanns megastäder med maskiner som försåg människorna med allt de behövde. Bilderna skickas ut av den mystiska väktaren i himlen, som folket har ett mer eller mindre andligt förhållande till.

På vägarna rör sig även jättelika, intelligenta lastbilar, som kontrolleras av förare som kopplat upp sig mot dem. Vissa har dock gjort sig fria från sina förare och dundrar fram fritt längs vägarna. När några sådana fribytare attackerar den bräckliga familjen ser sig Jon Ra tvungen att ta upp kampen mot varelser mycker större och mäktigare än han själv.

Så långt är det inte superoriginellt, men Jon Ras röst, med sin blandning av australisk engelska, framtida ordförråd och obildade uttryckssätt gör att det ändå blir intressant att läsa. Även om slutet på resan inte kändes alltför överraskande, så är resan, som även är en inre resa för Jon Ra, värd att följa med på. Jon Ras förvirrade irrande spelar andrastämma till det kollapsade, riktningslösa samhällets sång.

Trucksong är en suggestiv berättelse för dig som uppskattar postapokalypsen betraktad av en person i samhällets utkant.

Betyg: 4/5

Hugo-romanerna, del 2 av 5 – Parasite av Mira Grant

De två övriga nominerade sf-romanerna utspelar sig nästan ofattbart långt fram i tiden, men Parasite är uppfriskande nog en medicinsk thriller från en nära framtid. Om några år har de flesta sjukdomar botats genom att en genmanipulerad parasit tillförts till människors tarmsystem, en parasit som sen håller koll på människans hälsa. Naturligtvis finns det redan från början aningar om att något är på väg att gå fel.

Det är mycket som jag gillar med Parasite. Huvudpersonen är den första männsika som, efter en trafikolycka, räddats från hjärndöd av sin parasit och har därför blivit något av en försökskanin för det företag som utvecklat parasiten. Hon har en distinkt röst från början och klarar av att sätta ned foten och kräva att bli tagen på allvar, samtidigt som hon påverkas trovärdigt av de omtumlande hemskheter hon utsätts för. Framför allt är det skönt att läsa en författare som tar sociala relationer på allvar och låter dem vara så irriterande och komplicerade som de kan vara i verkligheten. Jag gillar också att hon gjort ett ambitiöst försök att skriva en zombieroman utan att någon gång använda ordet zombie. Hon har tagit ett eget grepp om genren och tänkt ut den medicinska bakgrunden på ett föredömligt noggrannt sätt.

Tyvärr kan det bli lite mycket av andra grepp. Mira Grant (eller Seanan McGuire, som hon egentligen heter) är en populär författare av den typ om vilken man brukar säga att fansen skulle läsa hennes tvättlistor [1] om de publicerades. De skulle även nominera dem till Hugo-priset. Särskilt i början är det ett väldigt upprapande av meningslösa detaljer och oändliga rader av restaurangbesök. Tvättlistor är det inte, men ibland känns det som att läsa en restaurangmeny, i synnerhet som språket inte är något anmärkningsvärt, även om Grant skriver bra dialog. Har någon sagt åt henne att man inte ska låta berättelserna utspela sig i ett vakuum, vilket fått henne att tro att det är viktigt att vräka ur sig beskrivningar av varenda liten detalj, utan att hon förstått att sådana beskrivningar är genuint svåra att göra bra?

Seanan McGuire, alias Mira Grant

Sen har vi problemet att slutet presenteras som en twist, trots att den varit uppenbar sen kapitel två, eller så. Man kan även undra hur trovärdigt det är att en psykolog skulle prata med sin klient om drömtolkning, vilket får mig att fundera över hur mycket Grant har på fötterna när det gäller de övriga medicinska spekulationerna. Visst finns det säkert psykologer som fortfarande håller på med drömtolkningar, men de faller alla inom kategorin dåliga psykologer, med ungefär samma trovärdighet som en astronom som ställer horoskop. Men det jobbigaste är som sagt restaurangmeyerna. Detta är en kortroman på hundra sidor som dragits ut till det tredubbla. Eller så kanske man kan kalla det för en prolog, för även detta är första delen i en trilogi. Trots att den därför tar slut just som det intressanta, det man inte kunde sluta sig till av de första trettio sidorna, ska börja har jag ingen större lust att fortsätta läsa.

/Olov L

[1] Vad nu en tvättlista är. Måste vara något de har i USA.

Betyg: 2/5 – godkänd

Dead of Night av Jonathan Maberry (2011)

Ha! Vi fortsätter med ännu mera Zombies! Maberry har jag skrivit om ett par gånger nu på DB och han fortsätter att leverera fina böcker med allas favorit hjärnsnaskaren med blek hy och kass motorik. Agentaction dängan Patient Zero och ungdomszombiekalypsens Rot and Ruin är helt olika i stämning och tempo, imponerande nog så har Maberry i Dead of Night ytterligare en intressant vinkling av fenomenet att visa upp. Här får vi ta del av de allra första timmarna under ett utbrott av zombiesmittan.

I hålan Stebbins jobbar polisen Dez Fox, en härjad krigsveteran med alkoholproblem som svär ofantligt mycket och ligger med grova män med fasta stjärtar. Hade Dez inte varit en sån bra polis hade hon nog fått sparken, det är mycket som går illa för Dez nu och värre ska det bli.. (Såklart!!!)

Dez Fox har även ett ex, reportern Billy Trout, han gillar fortfarande Dez men det slutar alltid med könsord och hot om att få sina genitalier uppkörda i sin egen kropp. Trout har precis rapporterat kring att den ökända Homer Gibbins till sist fick sig en dödlig dos gift i statens fängelse, det visar sig nämligen att massmördaren har en moster i Stebbins och hans kropp ska begravas där.

Det visar sig att någon på fängelset hyser ett oändligt hat mot seriemördare och försöker på ett ohyggligt sätt få Gibbins levande begravd, det går såklart helt åt helvete och vår ashårda polis Dez Fox är först på plats när larmet går från begravningsbyrån..

Boken börjar långsamt, karaktärerna och Stebbins presenteras och det dröjer innan vi får ens ana vår första Zombie, men sen eskalerar allt i ett våldsamt tempo. Väldigt snabbt så visar det sig att det inte går att bota ”galningarna” eller ens att låsa in alla smittade, det går inte ens att kalla på hjälp då telefon och dylikt har slutat att fungera, det beror säkert på stormen.

Det här är en bra och trovärdig zombiebok där vanliga människor drabbas av den här katastrofen och där det äntligen trycks på traumat av att behöva skjuta eller slå in skallen på folk du faktiskt känner, det är ju fullt naturligt att först försöka ta hand om sina nära och kära (men ack så dumt!). Folk drabbas av chock, de kräks och paniken är total. Sen när militären försöker att spärra av området så blir stressen och paniken för de människor innanför avspärrningarna olidlig.

Maberrys zombies följer i stort sett den klassiska mallen som zombiepuritaner förespråkar, de är långsamma, de smittar via bett och de äter kött! Det finns en viktigt skillnad men den vill jag inte avslöja. Helt enkelt en bra och redig zombiebok i klassiskt manér. Jag hoppas verkligen på en fortsättning!

This is the way the world ends; not with a bang… but a bite.

3/5 Helt ok. 

/karl

Världskrig Z – Max Brooks

”Zombies don’t run. They don’t dance. They don’t say, “More brains.” There is no Thriller Night. Those are stereotypes that are perpetrated by Hollywood, which I think is very irresponsible because it can get you killed.”
Max Brooks

Som jag ser det är zombiegenren helt död (pun intended). Det som dödade den var inte ett välriktat headshot utan vanlig överexponering. En snabb koll på IMDB visar att en galen mängd zombierullar har producerats de senaste åren och fler är på gång. Det riktigt tråkiga är att de flesta tycks vara rena parodier med titlar som Boyscouts vs zombies och Ninjas vs zombies. Kul? inte i mina ögon. Jag undviker faktiskt så gott som alla nya zombiefilmer som släppts. Jag orkar inte mer skit helt enkelt. Hur hamnade vi här? Hur gick zombien från en nördfavorit till utsliten popkulturell ikon?
Hur dåliga hans senare filmer än är så kan man inte lägga skulden på George Romero. Det var ju han som skapade den moderna zombiemyten som vi känner den. De regler han satte upp i sin originaltrilogi gäller fortfarande till 99% i de zombiefilmer, dataspel, romaner, tv-produktioner och serier som produceras:
1. Zombies vill äta mänskligt kött
2. Smittan sprids genom bett.
3. Zombies rör sig som lik. De springer INTE.
4. Man dödar en zombie genom att förstöra hjärnan eller att bränna kroppen.
Jag väljer att ignorera Romeros antydan att zombies kan lära sig saker och har minnen och så tycks de flesta andra som jobbar i genren göra. Det passar liksom inte in.

På 90-talet var zombiegenren körd i graven. I min mening så ligger skulden på Return of the living dead serien. Visst, de första två filmerna är rätt underhållande skräckkomedier men ju längre in i serien man kommer desto fånigare blir de. Zombien hade förvandlats från genuint skräckinjagande i Romeros och Fulcis filmer till en parodi. BRAINSSSS… kul första gången men tröttsamt i film nummer fem. Visst fanns det en del ljusglimtar i mörkret även i zombiegenren även på 90-talet. Michele Soavis surrealistiska Dellamorte Dellamore är värd att söka upp om ni inte redan sett den.
Vinden började vända under första halvan av 00-talet. 2004 kom en film som jag anser vara en av de mest skyldiga till den tragiska situationen genren befinner sig i idag: Shaun of the dead. Om inte Edgar Wright gjort en briljant zombiekomedi så hade kanske vi sluppit skit som Zombie strippers och Zombies on a plane. Jag vet att det är taskigt att anklaga genuina auteurs för dåliga ripoffs men ibland måste sura bloggare få peka ett anklagande finger.
Fröet till den stora zombieinvasionen föddes dock redan ett år tidigare. 2003 dök en rätt tunn liten bok upp i bokhandeln. Den hette The zombie survival guide och författaren hette Max Brooks. Jag avfärdade den när jag såg den på SF-bokhandeln. Mina skäl var två: Författaren skrev för Saturday night live och dessutom var han Mel Brooks son; ergo ett smartass som ville driva med oss som verkligen älskade de klassiska zombiefilmerna.
Nu efterhand vet jag att så inte är fallet. Brooks överlevnadsguide inspirerades av alla liknande som kom ut kring Y2K paniken och han var fullständigt allvarlig med den. Tydligen älskar han zombiefilmer lika mycket som jag och han har i intervjuer berättat att han blev sårad av anklagelser för att vara ironisk i ämnet. Killen hade verkligen suttit på sin kammare i flera år och funderat på hur man bäst ska klara zombieapokalypsen.
2006 fick han alla tvivlare att definitivt hålla käften och läsa när han publicerade Världskrig Z: en muntlig historik över zombiekriget. (World War Z: An oral history of the Zombie war).
Käftarna hölls inte så länge utan hela nördvärlden ställde sig upp för en stående ovation när vi läst klart. Som en odöd Babe Ruth hade Brooks pekat ut mot ytterväggen av zombiegenren och sen slagit sin boll lååååångt över.
Inspirationen hade han funnit i journalistlegendaren Studs Terkels pulitzerprisbelönade bok  The Good War: An Oral History of World War Two. Terkels bok består av hundratals i intervjuer med människor om deras upplevelse under andra världskriget. Han pratade med allt från vicepresidenter till fabriksarbetare för att ge en helhetsbild.
Samma sak händer i Brooks bok. Ramhandlingen är att en utredare från FN reser runt i världen efter att zombiekriget officiellt är avslutat. Han får aldrig ett namn utan är hela tiden en anonym röst. På sin resa möter han många skilda individer; läkaren i kina som var med om att finna de första offren för epidemin, infanteristen som var med om den amerikanska arméns misslyckande vid Yonkers, NY, livvakten som hyrts för att bevaka ett stort komplex där New Yorks rika tagit sin tillflykt till, fransmannen som riskerade sitt liv för att rensa katakomberna under Paris från de levande döda och den sydafrikanske strategen som genom sin morbida taktik lyckades rädda jorden. De jag nämnt är bara en handfull av de röster som får komma tilltals. Alla dessa röster bildar en mosaik där man som läsare sakta men säkert skapar sin egen bild av hur det stora zombiekriget drabbade världen.
Boken är ju egentligen en novellsamling där alla noveller går på temat undergång och hopplöshet. Trots detta så lämnar man boken med en känsla av hoppfullhet. Människan kan ta stryk men ändå resa sig och visa sig vara bättre än vad man någonsin kunde tro.

Jag har undrat en hel del varför boken inte funnits översatt till svenska. Det är ju ett mästerverk inom modern skräcklitteratur och jag har t.o.m funderat på att starta ett eget förlag för att ge ut den. I djupet av min hårddisk finns ca 20 översatta sidor som jag gjorde innan jag insåg att översättarens värv var för tufft för mig. Nu finns den i alla fall. Modernista hade tillslut guts nog att ge ut den. Översättningen är kompetent utförd av Niklas Darke och utgåvan är snygg. Har jag ETT enda klagomål så borde den layoutansvarige sett till att sidor inte avslutas med en fråga. Det ser helt enkelt inte snyggt ut. Det är dock bara kosmetika. Har man mot förmodan inte läst den bör man omedelbart införskaffa den. Jag vill vara väldigt tydlig här: ska man läsa en enda zombiebok  är det den här man ska välja.

Låt oss avsluta med några väl valda ord om filmatiseringen. Jävla skit som bör undvikas som pesten. Det senaste jag hörde var att intervjuaren kommer spela av Bad Pitt men självklart gör han sin resa mitt under kriget och deltar själv i det. Dessutom kommer den bli PG-13 så räkna inte med det splatter som behövs.

5/5

Imorgon tar vi oss an skurk nummer två i zombiegenren: Robert Kirkman.

//Stefan

I’ll be back! Eh..

Igår den 19 April 2011 aktiverades Skynet och i morgon den 21 april 2011 är det alltså Judgement Day! Bara så att ni vet. Det är alltid lite läskigt när populärkulturens framtid blir vår dåtid. Så ta det säkra före det osäkra och kryp ner i närmsta skyddsrum.

Länk: http://terminator.wikia.com/wiki/2011/04/21

/karl

Feberdrömmar.

Hej!

Har varit i Rom en vecka och det var fint. Inte lika kul är att bli smittad av förkylning alá Doom, har varit helt däckad ett par dagar nu. Det är illa när du inte ens orkar läsa! Trots godbitar som Abercrombie och Rajaniemi hemma har det knappt ens lästs en baksida.

Under semestern läste jag klart Legend av Richard Matheson, jag fick det stora nöjet att läsa nyöversättningen från förra året. Det var en riktigt bra översättning av Lisa J. Isaksson och jag njöt i fulla drag av klassikern. Såpass att jag drömde hemskt i feberyran om pandemi, vitlök och att Ben Cortman bodde granne med mig här i Sala.

Nu skall sjukdom krossas, bara inte med vitlök.

(Är det någon som har läst Wahlströms översättning av samma bok? Den som heter Varulvarnas natt?!)

/karl

 

The Road (2006) av Cormac McCarthy

Det går att dra upp en tidslinje över apokalypsen, som den beskrivs i science fiction. Något i stil med bakgrund – varningstecken – panik – katastrof – krig om resurser – kringvandrande överlevande – samling – återuppbyggnad. Släng in mutanter eller vampyrer någonstans om det är en sådan bok. För att vara rättvis mot alla som inte är Cormac McCarthy är det bäst att påpeka att denne i The Road på ett sätt gör det lätt för sig. Någon bakgrund eller beskrivning av själva katastrofen presenteras inte. I princip hela berättelsen utspelar sig under fasen kringvandrande överlevande. Eftersom hela persongalleriet är en far och en son och allt vi vet är vad de funderar på, och knappt ens det, är det inte mycket vi får veta om vad som egentligen hänt. Landskapet är täckt av grå aska, skogarna är brända, solen syns inte. Vi snackar inte någon mesig växthuseffekt eller ens efterspelet av de värsta oljekrönsscenarierna, utan något som påminner om hur världen skulle sett ut efter att ha drabbats av Guds vrede, som om hela planeten varit Sodom och Gomorra. Eld från himlen, i form av en jättelik meteorit, är också det enda jag kan tänka mig som skulle kunna ha en sådan drastisk effekt. Men vi vet inte.

Med det sagt är det så att McCarthy i princip gör sin sak så bra det överhuvudtaget är möjligt. Han har skalat bort allt oväsentligt tills bara ett koncentrat av undergången är kvar. Faderns och sonens relation är så enkel den kan bli och samtidigt är den inte stiliserad så mycket som destillerad. När allt annat är borta syns essensen så mycket bättre. Var de överlevande kommer från är inte viktigt, det enda som betyder något är var de är här och nu. Den frånvaro av samhälle de rör sig genom ställer frågor om moral och medmänsklighet på sin spets och i romanens beskrivning av gott och ont ligger det minst en avhandling och lurar. Till och med prosan är lika minimalistisk som allt annat. McCarthy tänjer gränserna för hur mycket som går att skildra med en dialog på fyra eller fem ord. Apostroferna försvann med fågelsången. Avsaknaden av natur visar upp dess betydelse för vår mänsklighet, samtidigt som dess funktion som skafferi blir väldigt uppenbar. En mycket tydligare beskrivning av människans plats i universum är svår att tänka sig.

Men inte bara de stora idéer som ligger och vältrar sig under ytan får dig att vilja läsa The Road. Nöden hos huvudpersonerna är högst påtaglig och inlevelsen är sådan att jag kom till en punkt där jag nästan inte brydde mig om det skulle sluta i frälsning eller undergång, bara tröstlösheten fick ett slut.

Som alla förstår är detta ett mästerverk, som kommer att vara mycket svåröverträffat. Så länge författaren inte rör sig till andra delar av tidslinjen.

Betyg: 5/5 – Mästerverk

/Olov L