Uprooted (2015) av Naomi Novik

Uprooted har fått två fina omslag

I den lilla by där Uprooted tar sin början måste invånarna vart tionde år offra en av byns tonåriga flickor till Draken. Inga ögonbryn lyfts väl för den saken – jag är själv uppväxt i en by i Norrlands inland och vet hur det går till. Även inom fantasy och sagor är det förstås vanligt. Draken i Uprooted är dock ingen riktig drake (alltså en sådan drake som finns på riktigt), utan en titel som bärs av trollkarlen som bor i ett torn en bit från byn. Denne kommer alltså till byn vart tionde år och väljer ut den snyggaste tonårstjejen i trakten och tar med henne till sitt torn, varefter ingen vet vad som händer med henne, förutom att flickorna brukar flytta långt bort från byn efter de tio åren och dessutom ha det ganska bra för resten av sina liv, materiellt sett.

Detta år förvånar Draken alla genom att välja Agnieszka, en tonåring som enligt sig själv inte alls är snyggast i socknen. Istället är hon en jordnära och lite fumlig tjej som har som största intresse att samla ätliga rötter i skogen. Det visar sig förstås att hon är en av de få människor som själva har magiska förmågor och boken handlar om hennes försök att bemästra sin förmåga, växa med uppgiften och försöka förstå sig på den mystiske Draken. Denne är inte direkt lätt att ha att göra med, uppslukad som han är av sitt viktiga uppdrag, sin bitterhet och sin minst sagt snobbiga inställning till sin omgivning. Och då menar jag hela omgivningen – han tappar fattningen så snart han inte är omgiven av vackra föremål och människor, verkar det som.

Det finns många anledningar att tycka om Uprooted. Beskrivningen av magiutövandet är i det närmaste perfekt – full av metaforer och liknelser som gör att det känns som man förstår vad som pågår, men utan att författaren går vilse i vagheten. Agnieszka och hennes slitningar mellan sitt ursprung och det nya livet som magiker är inkännande och intressant skildrade. Stoffet från östeuropeisk folktro förvaltas väl och används till att illustrera hur kunskap som stämplats som kvinnlig hålls nere och glöms bort. Världsbygget och bakgrunden till Drakens livsuppgift avslöjas i lagom takt och är intresseväckande. Så varför känner jag att den inte är mer än okej?

Till viss del beror det på att jag blir less på actionscenerna. Men de är trots allt relativt välskrivna och inte alls så plågsamt utdragna som i viss annan fantasy. Snarare är det kärlekshistorien som är problemet – jag köper den helt enkelt inte. Jag förstår väl begäret och lustan. Vem har inte tillbringat sina tonår instängd med en hundra år äldre man och kan relatera till vad som händer i en sådan situation? Jag tycker även att relationen förändras och utvecklas på ett bra sätt, men jag tycker inte att kärlek är det sannolika slutmålet – åtminstone inte så snabbt. Snarare tycks det mig som om relationen borde landa i ömsesidig, yrkesmässig respekt. Jag hade dock svårt att formulera ens för mig själv vad problemet var. Kanske var det bara jag som i vanlig ordning inte förstod mig på människor? Men sen läste jag en text i The Book Smugglers om dryga romanshjältar där Uprooted används som ett exempel och vågade erkänna för mig själv att jag helt enkelt inte tycker att relationen i Uprooted känns okej, eller ens särskilt sannolik. Som Carlie St George skriver: ”Deras kärleksberättelse är förlåtelse utan ursäkter”.

I slutändan är Uprooted en trevlig läsupplevelse, men inget som jag kommer minnas särskilt mycket av om några år. Däremot har den blivit rejält hypad, så det skulle inte förvåna mig om den dyker upp som hugonominerad i år. Om Gud och valparna vill, förstås. Men det är en annan historia.

/Olov L

Betyg: 3/5 – helt okej