Samlade svenska kulter – Anders Fager

Det är lite underligt att så få svenska skräckförfattare använt Cthulhu-mytologin i sina berättelser. På rak arm kan jag bara komma på antologin Necronomicon i Sverige från Aleph förlag där Lovecraft varit en uttalad källa innan Andreas Fager publicerade Svenska kulter 2009. Jag gissar att den aningens torra titeln anspelar på den infama Unaussprechlichen kulten av Friedrich Wilheim von Juntz (Düsseldorf 1839). Som Lovecraft-nörd var jag ju illa tvungen att läsa boken insåg jag efter att ha läst några recensioner. Jag blev inte besviken, inte det minsta. Debuten innehåller ett par av de bästa svenska skräcknoveller jag läst. Jag minns fortfarande det obehag jag kände när jag läste den hypnotiska Mormors resa första gången. Det är som att läsa en mardröm sa jag till min sambo.

Jag ska erkänna att jag kliade i mig i huvudet en smula när jag läste att Fager skulle ge ut debutboken en gång till i en utökad volym. Lite onödigt tyckte jag. Nu när jag läst Samlade svenska kulter inser jag att det inte alls är onödigt. Boken behöver alla novellerna från den första för överhuvudtaget fungera. Halvvägs in i bokens andra del insåg jag att det inte är en novellsamling jag läser, det är en roman. Visst funkar de enskilda berättelserna som noveller men helheten är större än delarna. Halvvägs in börjar nämligen de olika berättelserna haka i varandra. Karaktärer och händelser återkommer och man inser att Fager skapat en helt egen värld som han delger läsaren fragment för fragment. Han tecknar ett Sverige bedrägligt likt vårt egen men med en mörk underström. Hemliga sällskap dyrkar mörka gudar från urtiden. Odödliga vandrar på Stockholms gator, i skärgården finns kolonier av fiskmänniskor och på en mosse utanför Borås sliter unga flickor sina offer i stycken till Shub-Nigguraths ära. Stilen är intressant då han blandar diskbänksrealism med splatterpunk och surrealism. Influenserna från Lovecraft är såklart tydliga men han hemfaller aldrig till pastisch vilket är skönt. Lovecraft-pastischer har jag läst nog av i mina dagar. Han tar helt enkelt mythos-materialet och gör till sitt eget.

Ju fler pusselbitar Fager delar med sig desto djupare dras man in i den större berättelsen. I normala fall brukar jag dra ut läsandet av novellsamlingar över ett par veckor. Jag tar en novell här och där ungefär som smågodis. I det här fallet funkade det inte utan jag var tvungen att begrava mig i boken och läsa den som en roman. När jag väl läst ut den la jag mig den ifrån mig med sorg i hjärtat. Jag vill ju ha mer! Det finns så mycket antytt, så mycket mellan raderna som jag vill veta mer om. Jag skulle lätt ha kunnat läsa 550 sidor till om det innebar att jag fick tillbringa mer tid i den värld Andres Fager har skapat. Jag vill veta mer om Skarvfolket. Jag vill ha hela Fredmans historia och jag vill veta om Strindberg verkligen är död. Jag hoppas verkligen att vi kommer få fler installationer i den Fagerska världsbilden.

Funkar alla noveller då? Nja. Om boken har en svaghet så ligger det i att ett par av berättelserna inte riktigt fångar eller skrämmer. Å andra sidan kan jag inte komma på någon novellsamling som varit 100%-ig i alla sina beståndsdelar. Helhetsintrycket är storartat och ni gör bäst i att strunta i de jämförelser med John Ajvide Lindqvist som ofelbart kommer komma. Fagers röst och stil är hans egen och unik i Sverige.

*Trivia: Anders Fager skrev det klassiska Drakar & Demoner äventyret Spindelkonungens pyramid. Det har inte ett skit med den här boken att göra men jag tycker det är coolt.

4/5

//Stefan