Hugobevakning 2015 – “A Single Samurai” av Steven Diamond (novell 5)

Boken där ”A Single Samurai” först publicerades.

Detta är en berättelse som skänker mig hopp. Med ett exempel ur verkliga livet ska jag förklara varför.

Det finns en facebookgrupp som heter Fantastik och SF på svenska. Där kan alla som vill ha koll på svenskspråkiga författare inom våra favoritgenrer gå med för att få nyheter, men framför allt är det en samlingsplats för de som skriver. Trots fantastikofobiska förlag, omvärldens brist på förståelse och naturligtvis vanliga arbeten, familjeliv och annat som tar tid och kraft så kämpar dessa människor oförtrutet vidare, vare sig de aldrig blivit publicerade, haft med någon enstaka novell i en antologi, ägnat sig åt självutgivning eller, i vissa fall, blivit publicerade i något större sammanhang. De följer alla sin dröm mot alla odds. Drömmen om att bli författare. Därför önskar jag att de alla ska få läsa ”A Single Samurai”, som har följande hoppingivande budskap:

Det finns inga som helst krav på den som vill bli författare! Alla som fattar skillnaden mellan att berätta något med ord och att sätta ord i bokstavsordning är tillräckligt kvalificerade. Det är bara att skriva ner något du kommer på och skicka in. Det behöver absolut inte vara något bra, utan kan till exempel vara en rak skildring av en samurai som ser ett monster, bestämmer sig för att döda monstret, talar om varför det är viktigt att döda monstret, berättar om vilken inställning som krävs för att döda monstret och sedan dödar monstret.

Novellen publicerades för första gången i The Baen Big Book of Monsters, som är vad det låter som – en antologi av monsterhistorier. Jag raljerar gärna över novellen, men vill inte dissa premissen för boken den publicerades i. Jag är tillräckligt nördig för att gilla monster, men då vill jag naturligtvis att de ska vara finurligt uttänkta. Att tänka Hm, hur ska monstret vara..? Jag vet, det ska vara extremt stort! Hm, sen då… Hm… Äh, det får räcka så… som Steven Diamond gjort är helt enkelt inte tillräckligt för att göra mig intresserad.

Jag läste ett inlägg av Larry Correia (som startade hela Sad Puppy-spektaklet för några år sen) där han förklarar vad han gillar och ogillar med Stephen Kings böcker. Det han inte gillade var bland annat att King, enligt Correia, förmedlar någon sorts offermentalitet och inte skulle känna igen en hjälte om den så bet honom i rumpan. Kanske är den inställningen vanlig bland SP-anhängare? Att det är viktigt med hjältar? Även Terry Goodkind, som verkar ha ungefär samma politiska åsikter som Correia, har sagt i en minnesvärd intervju att fantasy inte är någon vidare genre, men att den duger till en sak – att visa upp hjältar för unga män! De unga männen kan inspireras att härma hjältarna och på så sätt bli bra människor.

Det är förstås inget fel med lite hjältande. Hjälten som arketyp, den som är kompetent och villig att använda sina förmågor och offra sig för andras väl, är förstås mycket kraftfull. Och i verkliga livet älskar alla den som utför hjältedåd. Men att tycka att hjältedyrkan är så viktig att skönlitteratur som reducerats till instruktionsböcker i hjältemod ska vinna priser? Det är inget för mig, åtminstone inte om det leder till att så enkla berättelser som ”A Single Samurai” hamnar på Hugo-listan.

/Olov L

Betyg: 1/5