Min syn på science fiction

Jag tänkte slänga ut några synpunkter på vad som gör sf till sf och se om någon håller med eller protesterar. Rubriken visar vad det handlar om: Min syn på sf, inte ett försök till objektiv eller slutgiltig beskrivning eller definition. Samtidigt är rubriken bedräglig. Det är nämligen inte några direkt originella tankar jag kommer att presentera, utan ett litet hopkok och sållning av andras åsikter i frågan. Eftersom jag inte helt och hållet minns varifrån jag fått allt, vill jag rekommendera den som är intresserad att läsa John-Henri Holmbergs böcker Drömmar om evigheten och Inre landskap och yttre rymd (den senare i två volymer). Inte bara har jag snott mycket från Holmberg själv, utan du kan säkert hitta referenser till andra skrifter i ämnet i dessa två böcker. I den förstnämnda finns en rolig beskrivning av alla försök att definiera sf, vilken förklarar varför jag inte ger mig in i det projektet.

Jag gör en liten checklista över egenskaper (om ett så prosaiskt uttryck tillåts om något så individuellt, svårgripbart och nästan organiskt som människors läsupplevelser). Om alla egenskaperna finns hos ett verk tycker jag att det tveklöst är sf. Om bara en egenskap finns är det tveksamt om det är sf, men det är åtminstone något som borde kunna intressera en del sf-fans. Sen finns det förstås allt däremellan och verk som inte är sf öht.

1. Sf bygger på idéer

Detta är så självklart att jag min vana otrogen kanske skulle försöka låta bli att babbla så mycket om det. Du får en idé av typen ”Tänk om…”, drar ut konsekvenser av detta tänk-omande och har därmed grunden till en sf-novell. Ibland föder idén nya idéer tills du har ett stort, sammanhängande idénät och då är det kanske dags att skriva en roman.

2. Sf tar teknik och vetenskap på allvar

De författare som helt bortser från teknik i sina verk gör ett lika stort misstag som viktorianerna, som uteslöt sex, skrev Kurt Vonnegut Jr (ungefär, originalet finns i svensk översättning i En man utan land från 2006). Sf har åtminstone delvis sitt ursprung i insikten att den vetenskapliga metodens inträde i världen är viktig och förändrar människans miljö, syn på sig själv och inte minst vardag. Även om berättelser som bara handlar om teknik lätt blir tråkiga, så finns det en poäng i att en modern människa inte låter sig beskrivas utan åtminstone ett erkännande av att denna människa måste förhålla sig till teknik.

3. Sf handlar om förändring

Sf is a literature of change, konstaterade Frederick Pohl i inledningen till Political Science Fiction (red Clyde Wilcox). Det kan röra sig om en förändring av samhället, av människan eller något annat, men ett grundläggande antagande inom sf är att förändringar kommer att ske. Jag antar att det hänger samman med punkt 1. Efter Darwin är inte ens människan att betrakta som statisk. Men samtidigt som den här inställningen ger en föränderlig bild av samhället och människan ger det också sf-författaren ett utmärkt, kanske unikt, verktyg för att utforska essensen i dessa företeelser. Genom att ge en trovärdig bild av vad som kan förändras ger sf-författaren också en implicit bild av vad som inte kan förändras. Hur mycket kan ett samhälle sammanfalla innan det inte är ett samhälle längre? Hur mycket kan människor förändras innan de egentligen inte är att betrakta som människor längre? Och om människorna är som de är idag, vilka begränsningar sätter det för hur mycket samhället kan förändras?

Sf:s förhållande till förändring är anledningen till att jag utan större problem placerar alternativhistoriska romaner bland sf. Klassisk sf beskriver en framtid utifrån att någon förändring inträffar strax efter nuet. I alternativhistorier görs samma sak, men författaren flyttar punkten där förändringen inträffar bakåt i tiden, så att datorn uppfanns under 1800-talet eller Tredje Riket vann andra världskriget, för att ta några klassiska exempel. Men samtidigt verkar det som om alternativhistoria, liksom fantasy en gång i tiden, är på väg att bli en egen genre. Om läsare, kritiker och förlag anser att alternativhistoria är en egen genre så är den det. Och den har ju t ex sitt eget pris numera. Men åter till listan!

4. Sf är rationalistisk

Nu kanske någon filosofistudent knäpper mig på näsan och säger att jag menar materialistisk (eller något annat, jag har inte så bra koll på terminologin), snarare än rationalistisk. Det jag vill säga är att sf dels beskriver fenomen som skulle kunna existera i universum som vi känner det idag, dels utgår från att universum är möjligt att förklara rationellt. Detta är vad som skiljer sf från fantasy, för även om en fantasyförfattare förväntas vara hyfsat konsekvent i beskrivningen av sin påhittade värld, så finns det i fantasy en möjlighet att föra in element som går stick i stäv mot det vetenskapen säger oss om hur verkligheten ser ut och fungerar. Sf-författaren kan iofs lägga fram extremt långsökta idéer i en tänkt framtid, men förväntas ändå ge en åtminstone pseudovetenskaplig förklaring till hur framtiden kan kopplas till nuet. Sedan kan det ju också hända att en del koncept som föreföll vara mer sf än fantasy för några decennier sedan framstår som mindre trovärdiga idag. Telepati är kanske det mest uppenbara exemplet. Men även i modern sf där telepati beskrivs tycks regeln om rationell förklaring gälla. I David Brins Uplift-böcker, t ex, förekommer fungerande telepati, men det beskrivs inte som någon mystisk förmåga, utan ett resultat av en för oss oupptäckt naturkraft, eller elementarpartikel, psi. Och implikationen är att om det går att bygga en neutronbomb går det även att bygga en psibomb…

Intressant nog finns det ju också mellanformer, som Miévilles Bas-Lagböcker, där magi fungerar, men beskrivs ungefär som psi i Brins böcker. Även magin i Discworldserien beskrivs ungefär så, men då kanske mest för att uppnå en komisk eller satirisk effekt.

5. I sf förekommer vissa yttre attribut.

Jag har full förståelse för att folk vill öka sf:s status genom att lägga tonvikten vid sådant jag nämnt i de fyra första punkterna, men på samma sätt som t ex ett mediokert brädspel kan lyftas av häftiga små plasttillbehör tycker jag att en relativt viktig del av sf är vissa yttre attribut, såsom rymdskepp, robotar, utomjordingar, tidsmaskiner, etc. Utan sådana ingredienser skule t ex en teknologisk thriller kunna räknas som sf, eftersom den, om den är bra, skulle kunna stämma in på punkterna 1-4.

6. En punkt som fylls med dina synpunkter.

Går sf att sammanfatta i fyra punkter? Knappast, så vad har jag glömt? Vilken av punkterna tycker du är viktigast? Jag har tagit upp litterär sf, hur skiljer sig den från filmatiserad? Har du exempel på böcker som behandlar någon av punkterna extra bra? Jag vill veta, så skriv en kommentar!

 

/Olov L