Kongressrapport från Eurocon 2011 – söndag

1. Stora nyheter

Jag hade anmält mig som gopher till en av söndagens första paneler – den om muminvärlden. När jag nu var tvungen att vara vid kongressen före 10.00 gick jag upp tillräckligt tidigt för att hinna träffa Pål Eggert innan han lämnat vandrarhemmet. Han berättade lite om sin nya bok (som han alltså håller på att skriva) och jag blev så fascinerad att jag glömde att äta min frukost, vilket Eggert var vänlig nog att påpeka för mig. En av karaktärerna från De döda fruktar födelsen återkommer och försöker hjälpa en varelse som är baserad på skogsrået! Detta är naturligtvis riktigt glädjande, då jag tycker att den nordiska folktron är underutnyttjad av svenska fantasyförfattare (visst, drakar och troll finns väl i var och varannan fantasyberättelse, men jag saknar resten av faunan). Skräckberättelser om olika figurer ur folktron har jag läst flera av, tror jag, men jag saknar berättelser som systematiserar mytologin sådär som fantasyförfattare brukar[1]. Den biten verkade Eggert jobba på och utan att avslöja för mycket kan jag säga att hans modernisering av skogsrået lät mycket intressant. Dessutom hade han funnit ett sätt att placera henne bland sådana som lever på samhällets skuggsida – missbrukare, småkriminella, etc, så vi kan vänta oss mer socialrealism bland fantasterierna. Det är ju dessutom en miljö som Eggert vet en del om, från sitt arbete som behandlingsassistent. Vi får hoppas att han hittar ett förlag, nu när Järnringen lagt ned verksamheten. Något annat vi hoppas på är en längre intervju med Eggert. Vi ska bara fråga honom först…

2. In i Mumindalen

Muminpanelen var en av de programpunkter som jag absolut inte ville missa. Jag har en teori som går ut på att man kan veta vilka barn som kommer att vara ”alternativa”, ”kulturella”, ”nördiga” eller liknande i vuxen ålder genom att undersöka om de gillar Tove Janssons böcker mer än Astrid Lindgrens. Jag vet inte om det stämmer, men i vilket fall är muminböckerna oproportionerligt populära inom sf-fandom. Och det är ju välförtjänt. Panelen blev en sådan där mysig historia där alla sitter och gillar samma sak. Några intressanta fakta fick jag också. T ex berättade Linnéa Anglemark att det finns en psykolog som ordinerar en omläsning av alla muminböcker som självhjälp till deprimerade patienter, eftersom de innehåller både mörker och förlösning (ungefär). Och nog finns där mörker, även i de som brukar betraktas som de lite enklare äventyren. Jag läste t ex The Road samtidigt som min dotter ville höra Kometen kommer om och om igen och kan, vid en jämföreelse, inte säkert säga vilken av de två böckerna som har den kusligaste undergångsstämningen.

Panelisten Heidi Lyshol

Panelisten Heidi Lyshol var tidig och passade på att sticka till Amandaprojektet

Det torde vara omöjligt att prata om muminvärlden utan att komma in på huruvida man är en hemul, en filifjonka, eller något annat. Nu fick panelen svara på den frågan, som kom från publiken. Själv har jag en bekännelse – jag är Sniff. Eller var, åtminstone. Sniff i Kometen kommer – det är jag vid ungefär sju-åtta års ålder. Inte världens vettigaste figur kanske, men det är ju det som är så speciellt med Janssons karaktärer – de har alla våra egenskaper, både goda och mindre goda, så att vi kan betrakta dem utifrån, skratta åt dem och kanske även ändra oss till det bättre.

3. Nördsvada och internationella perspektiv

Sen strosade jag runt i lokalerna och berättade för Karl Johnsson, från Utopi, att jag gillar sf och fantasy och att jag gillar att läsa serier, men att jag sällan gillar sf&f i serieform. Han trodde att det beror på att så mycket hänger på tecknaren, som ju måste sköta all exponering av den främmande världen. Sen fick jag ett anfall av genuin nördsvada, när jag slog in vidöppna dörrar genom att förklara varför Watchmen är så bra…

Till slut tog jag mig iaf iväg till panelen International perspectives on fandom, där deltagare från en hel rad länder skulle presentera fanaktiviteter hemmavid och diskutera vad vi alla kan lära av varandra. Det var fascinerande att se representanter från åtta (!) olika länder samlade, men tyvärr gjorde panelens storlek att den inte blev särskilt matnyttig. Bara presentationerna tog upp en stor del av tiden. En neofan som jag pratade med tidigare under dagen påpekade att just en viss långrandighet hos panelisterna var en av de få negativa företeelserna under kongressen.

Sedan skulle John-Henri Holmberg intervjuas, något som jag inte hade tänkt missa, men på grund av mitt pressade schema (för folk i farten) passade jag istället på att handla för mina raketer (presentkort som man fick som tack för att ha jobbat som gopher) i Alvarfondens antikvariat. Holmberg hade dock varit vänlig nog att rekommendera några böcker av Robert Silverberg (eller snarare rangordna den lilla hög av Silverberg-böcker jag gav honom), av vilka jag köpte två, så hans ande vilade ändå över min shoppingtur, kan man säga. Har jag då ingen egen vilja? Är jag slav under fanniska auktoriteter? Jo, lite vilja har jag väl, men Holmberg brukar ha smak liknande min och han satt väldigt lägligt till precis bredvid boklådorna.

3. Tribunalen

Lite tid för att hänga i Green Room och noja inför min nästa panelmedverkan, i Neofanniska tribunalen, hade jag också. Med tanke på att jag snart skulle vara i en panel som gick ut på att nykomlingar kommer med synpunkter på sitt kongressbesök frågade jag en gopher i Green room, Rebecka Ö, om hon inte skulle dit. Det skulle hon inte (i likhet med väldigt många andra, skulle det visa sig), men hon kom gärna med synpunkter ändå. Bland dessa fanns ett riktigt bra förslag: Att ha en stor skärm där moderatorn (eller någon annan) kunde skriva upp titlar och författare som slängs ut under en panel, eftersom det kan vara väldigt inntressant att få lästips, men svårt att hinna med när namedroppandet tar fart. Med tanke på att hela fandom funderat på hur man skulle kunna använda en stor skärm bakom panelisterna på bästa sätt utan att någon kommit på något riktigt vettigt var det ett mycket bra förslag. I övrigt tyckte hon att det var mycket lyssnande och lite pysslande, något som även många andra yngre besökare verkade tycka. Fler workshops, alltså, även om panelerna är bra.

Sen var det dags för tribunalen. Saknades gjorde en panelist och publiken bestod av en (1) person. Detta får lätt sin förklaring när man tittar på schemat och ser att panelen krockade med både Elizabeth Bears tal, en panel om Dr Who (vilket svenska fans av doktorn kanske inte är bortskämda med) och en diskussion om de hugonominerade novellerna. Men jag, B-L, Kristina Hård och Rolf (hette han väl) pratade lite allmänt om vad som var bra och mindre bra. B-L upplyste oss om att de möbler som användes under kongressen alla var reservmöbler, eftersom KTH fått för sig att skicka de ordinarie på reparation (något synd, eftersom vi annars hade fått mysiga soffor och liknande). Jag framförde synpunkterna från Rebecka och andra och B-L sa att just workshops ofta ställer stora krav på lokaler och ansvariga personer. Men om någon vill hålla i en workshop i sin hobby är det naturligtvis bara att säga till arrangörerna. Johan Anglemark sa under lördagen, apropå workshops, att fandom fungerar såhär: ”Initiativet tillhör den som tar det!” Sen pratade vi om annat, bland annat berättade B-L om sina svårigheter att hitta i Yokohama när det var WorldCon där.

4. Avslutning och prisutdelning

Sen tyckte jag, efter att ha rådfrågat infödingar, att jag skulle ha tid att se avslutningsceremonin innan det var dags för mig att hämta en hyrd skåpbil och skjutsa Alvarfondens böcker till Uppsala. Där träffade jag Martin Andersson, vilket var mycket trevligt. Han påpekade att det var den mest informella prisutdelning han någonsin sett (när David Lally delade ut diplom och annat till de som inte fått sina under lördagen) och jag måste verkligen hålla med. Det var lite gammaldags skolbespisning över det. Euroconflaggan överlämnades officiellt till nästa års arrangörer och SweCons ande fångades upp för frakt till Uppsala. Lite larvigt, men charmigt.

5. Bönder i stan, del 2

Jag tog mig till hyrbilsmacken vid Brommaplan utan problem. I tunnelbanan träffade jag Peter igen, som visade mig redan nämnde Karl Johnssons fina signering av Peters ex av Mara från Ulthar. Den var faktiskt så fin att jag först inte förstod att det inte var en sida ur boken, utan en bild som Johnsson tecknat på plats! Ja, sen hyrde jag bilen, fick mackarbetaren att flytta sin bil som stod i vägen och körde ut på Drottningholmsvägen. Därefter tog vansinnet vid. Jag ska inte tråka ut folk med en lång beskrivning av en lång färd som bara skulle bestå av höger-, vänster- och framför allt felsvängar, men vill passa på att framföra ett officiellt tack till Anders Reuterswärd, som guidade mig rätt via telefon. Sträckan KTH-Uppsala gick iaf bra, trots att jag då var trött och lite irrationell, men Anglemarkarn var med som kartläsare. Vägen tillbaka till macken fungerade också bra, eftersom jag då hade en utmärkt vägbeskrivning från Anders, som jag också skrivit ned ordentligt.

Man kan fråga sig varför jag inte gjorde som Anglemark föreslagit och tog med mig en stockholmare i bilen. Men det är klart, som man är det viktigt att inte visa svaghet eller be om hjälp i onödan… Jag önskar att hedersgästerna hade varit med mig i bilen, då de hade säkert kunnat ha en intressant panel om just den formen av idioti. Det hade blivit väldigt trångt och skumpigt för dem, förstås.

6. Sammanfattning

Sen var det, helt enkelt, dags att packa ihop och åka hem. Ska jag sammanfatta upplevelsen så var det mycket roligt, både att gophra och att gå runt lös och ledig. Att träffa övriga DB:are och diverse fandomfilurer som annars bara tycks finnas på nätet var naturligtvis bland det bästa. Jag såg riktigt lite av Ian McDonald, men det gör inte särskilt mycket. Kongressen var mycket större än den förra jag var på, vilket var kul, men det gör att det är fullt möjligt att missa folk man skulle vilja hälsa på. Jag lyckades ta fler kort denna gång, men blev åter påmind om att det krävs mer än en bra kamera för att ta bra bilder (se Euroconflaggebilden ovan om du undrar vad jag menar…) Stort tack till stockholmsfandom och kommittén som gjorde allt detta möjligt! Till alla som missade tillfället vill jag säga att det inte var det sista. I november hålls en endagskongress i Uppsala, i februari kan man åka till NorCon i Oslo och under sommaren är det Finncon i Åbo. Sen är det förstås SweCon i Uppsala 2012. Registrera dig på www.fandom.se/forum och bevaka kongressdelen, så får du alla nyheter du behöver!

/Olov L

[1] Men det verkar som om det kommer fler och fler sådana, i form av både dark och urban fantasy om alla möjliga och omöjliga varelser, åtminstone på ungdomssidan.

Om rymdolov

Science fiction and fantasy nerd from northern Sweden.

13 thoughts on “Kongressrapport från Eurocon 2011 – söndag

  1. Åka skriver:

    Genuint bra rapport.

    Jag har inte hunnit skriva något alls själv, och knappt att läsa vad andra skriver heller, men nu fick jag mig en lugn stund på fredagen — äntligen. Så det här avsnittet kom precis lagom för mig.

  2. Pål Eggert skriver:

    Och jag som tänkte: ”Ser han inte rätt uttråkad ut? Och ändå är han så artig att han inte ens äter bara för att jag babblar på.”😀

  3. Prinzessin skriver:

    Jag tror du har rätt i det där med Mumin och att folk som gillar mumin blir något mer än bara vanliga svenssons, åtmisntone att de är något av drömmare på insidan trotts att de ser ut som den grå massan och lever som den.
    Själv älskar jag muminböckerna, och jag är Lilla My. Jag vill vara i alla fall. Åtminstone är jag kort och ilsk. Och jag sitter här med en Myknapp på väskan, en Mytatuering på armen och en Mymugg med kaffe.

    Jag tror även att Ika i rutan kan vara en ganska bra grej att kolla på för att se vilka barn som kan bli något.. som du säger, nördigt, kulturellt alternativt. Många jag känner som är något av det älskade Ika i rutan som barn, medan många andra var livrädd för henne.

    • rymdolov skriver:

      Om jag tittar på folk jag känner/känt så verkar Ika i rutan ha uppskattats av gothare och medlemmar av andra subkulturer där man gärna klär sig i svart. Men vad är hönan och vad är ägget och vilket kom först?🙂

  4. ptr skriver:

    Tack, Olov, för utmärkta rapporter!

  5. Johan skriver:

    Min mor försökte få mig att läsa Muminpappans memoarer när jag var åtta, nio år. Jag tyckte att den var jättetråkig. Det var inte förrän i senare tonåren jag plockade upp en Muminbok och gav dem en ny chans (och upptäckte hur bra de var). Det var bara Vem ska trösta knyttet? jag kunde uppskatta. I och för sig tyckte jag samma sak om de flesta av Astrid Lindgrens böcker också (Emil avskydde jag innerligt från femårsåldern), men där fanns det åtminstone lite fler undantag, inte minst i form av böckerna om Kalle Blomkvist.

    //JJ

    • rymdolov skriver:

      Just memoarerna hoppade vi över när jag läste muminböckerna högt för dottern, eftersom hon inte gillade den. Den parodierar ju högtravande biografier på ett sätt som kan vara tråkigt för den som inte vet så mycket om sådant, och det tar ju ett tag innan de lite mer underhålande episoderna kommer. Jag måste ha läst den när jag var sju eller åtta, men då var jag redan inne i muminvärlden.

      Jag gillade iofs det mesta av Astrid Lindgren som barn, men så var jag rätt okritiskt också.🙂 Just Kalle Bomkvist var helt klart min Astrid-favorit!

      Jag har fått för mig att Vem ska trösta knyttet? verkligen är en älska-eller-hatabok. Mycket av intrycket hänger nog på om läsaren blir vettskrämd av hemulerna och deras stora, tunga steg.

  6. Den Mörke Lorden skriver:

    Jag vet inte hur ni ser på barnuppfostran där uppe i norr. Men är det inte en smula grymt att läsa The Road upprepade gånger för ett barn som ber om att få höra Mumin? Förvisso den engelska versionen, vilket kan ha räddat lite av ungens förstånd. Visst har jag hört om norrländskt vemod men vad fan, Olov!😉

    • rymdolov skriver:

      Som förälder har man ibland ont om tid och formulerar sig lite luddigt… The Road kanske är bättre läsning för blivande föräldrar? Eller för tonåringar som man vill skrämma till att skydda sig?

  7. […] Eller, för allan del, min rapport från EuroCon förra året, uppdelad på fredag, lördag och söndag. Den enda viktiga regeln är dock att du skriver som du vill och ur ditt perspektiv! Jag ser fram […]

  8. […] sidan 16-17) Benshi DN På Stan Aftonbladet Flemming R P Rasch Olov Livendahl 1 Olov Livendahl 2 Olov Livendahl 3 Socialistsimon, fredag Socialistsimon, lördag Socialistsimon, söndag Fia på Boktimmen 1 Fia på […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s