Antropolis av Lennart Svensson

Jag fegar lite och börjar med att berätta att den här boken är mycket svår för mig att recensera. Sifferbetyg är förstås ett väldigt stelt sätt att beskriva en läsupplevelse, men det hjälper vissa recensenter (läs: mig) att samla tankarna. I det här fallet kommer det dock till korta. Jag vill inte ge ett högt betyg, eftersom jag helt enkelt inte tycker att Antropolis är lika bra som andra böcker som fått det, men eftersom jag gillar vissa delar av boken är ett lågt betyg inte heller rätt. Den skenbart uppenbara lösningen vore att ge ett mittenbetyg, men det har konnotationer av slätstrukenhet, vilket är orättvist mot romanen ifråga. Ha detta i åtanke när du ser betyget i slutet av detta inlägg!

Antropolis, alltså staden som romanen utspelar sig i, kallas för ”staden som är alla städer” och en stad där ”allt är symbol”. Som det är fråga om en, med författarens ord, ”filosofisk roman” är det lätt att bli orolig för att den kommer att vara väl symbolisk, så att det inte blir en berättelse, eller karaktärerna försvinner bland diagrammen. Så är dock inte fallet, mycket pga att huvudpersonen och berättaren,  Jenro Klao, är synnerligen närvarande och ger en personlig klang till hela berättelsen.

Huvudpersonen är staden Antropolis grundare, i en framtid efter en icke särskilt tydligt beskriven omvälvning, en omvälvning som tycks ha påverkat såväl det sociala som det fysiska landskapet. Denna stad har utvecklats till en demokratisk liten stadsstat, som ska vara en mer människovänlig variant av stad än ”Metropolis”, den typ av stad som vi känner. När berättelsen börjar har en konflikt blossat upp mellan Teknoron, den stadsdel och ideologiska fraktion som förespråkar vetenskap och teknik som lösning på människans problem, och Elysia, som är mer inriktad på andlighet. Huvudpersonen bor på en ö i floden som rinner mellan de två stadsdelarna och eftersom allt är symboler innebär det förstås också att han i viss grad sympatiserar med båda ideologierna och tar sig an uppdraget att medla mellan dem. Detta är han ovanligt lämpad för, eftersom han verkligen är den mellanvägsfetischistiska, Svenska Kyrkanaktiga människa som är en av få typer som det är värt besväret att reta sig på. Samtidigt lyckas Svensson driva med honom (på ett kärleksfullt sätt) genom att visa att han är något av en dilettant, vars forskningsgren ”metahistoria” tycks vara nästan rent humbug och att han fått sin höga position vid stadens universitet enbart för att han disputerade innan det fanns tillräckligt många människor i staden för att någon skulle säga emot honom. Ibland är han obehagligt lik mig själv, vilket kanske är en anledning till att jag både retar mig på gubben och gillar honom.

Något liknande kärleksfull satir använder Svensson också mot företrädarna för de båda fraktionerna. Vetenskaparen låter som en predikant när han pratar om vetenskap och den andliga ledaren är blind för konstnärlig skönhet. Jag vet inte om Svensson låtit sig inspireras av den pågående debatten mellan ateister och troende, där sådana skriftställare som Daniel Dennett, Christopher Hitchens och Richard Dawkins varit fräcka nog att föra en dialog om religionernas sanningsanspråk, medan de stackars andliga offren bara ägnat sig åt sitt, som t ex att kräva att deras bisarra fantasier ges samma status som etablerad vetenskapliga teorier i undervisningen, piska sexuella minoriteter, köra in flygplan i kontorsbyggnader, motsätta sig kvinnors rätt att bestämma över sin kropp och annat som andligt upplysta brukar hålla på med (ni kanske anar var jag själv står i den här konflikten). I vilket fall påminner mig Svenssons skildring av de två ledarna om något som de ovan nämnda debattörerna nämner i filmen Four Horsemen: Det var inte några sekulära humanister som försökte förbjuda julfirandet i Storbritannien, utan Oliver Cromwell, den kanske frommaste kristna politiska ledaren av dem alla. Jag antar att Svensson är medveten om sådana avvikelser från schablonbilderna, eftersom det visar sig i hans karaktärer.

Hur som helst är det, som synes, lätt att börja recensera huvudpersonen snarare än själva verket. Om jag ska vara rättvis måste jag erkänna att särskilt första delen av boken, där huvudpersonen går runt i staden och äter ovanligt noggrannt beskrivna måltider med konstnärer, politiker och andra och diskuterar allt möjligt med dem tilltalar mig mycket. Sen kommer vissa övernaturliga inslag, när huvudpersonen ger sig ut på en ”andlig resa”, som syftar till att förändra staden för alltid. Jag har naturligtvis inget emot övernaturligheter i skönlitteratur, men tycker ofta att de blir för utdragna och mystiska, när författaren försöker beskriva det obeskrivbara i detalj. Den fällan undviker Svensson lyckligtvis.

En annan fördel hos romanen är språket, kanske inte så mycket själva prosan som de otaliga referenser som smidigt stoppas in i nästan varje mening. Författaren har en stor allmänbildning och tvekar inte att använda den.

Det jag irriterar mig på är istället det ideologiska. Utan att, som sig bör, skämma ögonen ur sig häver huvudpersonen ur sig sådant som ”Det gällde att inte tvivla, inte oroa sig, inte ifrågasätta. Det var en prövning av min esoteriska världsbild” (s 109). Det är den hej-kom-och-värva-mig-till-sekten-attityden som under läsningen fick mig att misstänka att allt inte står riktigt rätt till i Antropolis, att maten de mumsar i sig kommer från enorma farmer där slavar och oliktänkande (t ex de som drabbats av lungcancer av att röka den ”giftfria” tobak som odlats fram genom att, typ, be till tobaksplantans ande) och att Jenro Klaos andliga färder utspelar sig enbart i hans huvud men att hans vansinne gör honom till en användbar galjonsfigur för de tyranner som egentligen styr i staden. Till slut visste jag inte om jag hoppades på att jag skulle visa mig ha rätt eller inte.

Hur som helst hade jag trevligt när jag läste Antropolis och varje gång jag tänkte ”Ånej, nu kommer x…”, där x är något typiskt misstag som författare gör, visade sig x lysa med sin frånvaro. Svensson har alltså åstadkommit en bra sf-bok av filosofisk/religiös art, kanske tom en bok som är (nästan) så bra en sådan kan bli. Det är bara det att jag inte riktigt gillar den typen av bok. Men åsikter är som ändalykten, eller hur det nu hette. Karl har anmält intresse av att läsa boken, så kanske kan han ge en mer nyanserad bild av den (känn ingen press, Karl). Tills dess kan jag gärna rekommendera Antropolis till alla som är intresserade av den andliga delen av tillvaron, eller bara vill läsa om folk som för filosofiska resonemang över en bit mat.

Betyg: 3/5 – helt okej

/Olov L

P.S. Som författaren själv påpekat i kommentarerna går det att läsa om hur du köper boken på http://lennart-svensson.blogspot.com/search/label/Antropolis . Läsvärd svensk sf är vi knappast bortskämda med, så det bör stödjas, kom ihåg det. Svensson har även skrivit en novellsamling som tydligen börjar ta slut, så passa på! D.S.