De döda fruktar födelsen (2010) av Pål Eggert

Det är inte ofta jag skrattar högt när jag läser en bok, men det skedde faktiskt under läsningen av De döda fruktar födelsen. Som titeln antyder handlar boken om livet efter döden och, som den som av någon anledning läst sådant jag skrivit tidigare här på DB säkerligen märkt, är jag inte direkt troende. Det Eggert gör i början av sin nya roman är precis vad jag önskar att jag kunde: Driva med hela den nyandliga det-måste-finnas-något-högreinställningen utan att det blir plumpt eller bara vulgärt och okunnigt. Det första man som avliden möts av i efterlivet är, enligt Eggert, fruktansvärt irriterande ljusguider, som beter sig precis som jag tänker mig att alla dessa författare av böcker om positivt tänkande gör. Därav skrattet.

Desto mer imponerad blir jag när det visar sig att Eggert inte nöjer sig med att göra en himmelsk rundtur á Kapten Stormfields besök i himlen, utan bygger upp en hel kosmologi, tydligen med kabbalamystik som grund. Även om han inte drar sig för att retas med religiösa avarter har han ändå respekt för och, verkar det som, en hel del kunskap om den skönhet som finns i en mytisk världsbild. Ibland känns det lite som om Terry Pratchett och Ursula Le Guin stått och läst manuset över Eggerts axlar och diskret lett honom i rätt riktning varje gång det riskerat att bli lite för allvarligt eller lite för respektlöst.

Att jag skriver i sådana här allmänna ordalag beror på att det känns som om det är lätt att säga för mycket om den här boken. Den är inte en sida längre än den behöver vara och mycket av underhållningen ligger just i att få kosmologin presenterad för sig. För att förklara vari dess charm ligger ska jag istället använda mig av bilder (aaah, det börjar lukta grafisk recension…). Betänk först denna bild, ett elschema över en bil:

Kopplingar, tydlighet, ordning och reda, intressanta symboler och en liten bit av världen beskriven i siffror! Är det inte trevligt på ett ganska nördigt vis? Jo, tänkte väl det. Snart kommer dock verkligheten ikapp och man inser att appliceringen av schemat inbegriper oljiga händer, långa diskussioner med griniga elhandelsbiträden och ett ändlöst knåpande bara för att kunna sätta sig i sin dammiga låda och åka till sitt själsdödande jobb. Ack, så vardagligt och tråkigt det blir!

Här behövs något högre, något stimulerande och vackert, en bit av de himmelska sfärerna, kanske något transcendent som tillåter oss att, om så blott för ett ögonblick, höja oss över vårt vardagliga strävande och skåda skönheten i Skapelsen. Något som kanske förmedlas av denna bild:

Ungdomlig skönhet och skäggig vishet ger oss en glimt av det som finns ovan oss, hur vår strävan en dag ska ge oss tillträde till högre sfärer och fly detta bräckliga kött för ungdom utan naivitet och vishet utan kroppsligt förfall!

Sedan slår verkligheten till igen och det blir omöjligt att inte tänka på att bakom detta eviga liv står en avundsjuk och grinig gud som mer än gärna lägger sig i allt du säger och gör.  Dessutom är det ju så flummigt. Var ligger himlen? Bortom molnen? Östan om sol och västan om månen?

Nej, den bild vi istället ska studera är denna:

Det kabbalistiska livsträdet! Din personliga karta över andevärlden, skapad av judiska mysticistnördar för hundratals, kanske tusentals, år sedan! Här har vi den perfekta blandningen av de två första bilderna, samt en nyckel till något av det som gör fantasygenren så attraktiv. Det finns en sorts inre logik i sagovärldarna, så att både din inre flummare och din inre revisor kan sluta käbbla, ta varandra i hand och låta dig avnjuta din konstupplevelse i fred. Äta kakan och ändå ha den kvar är ett uttryck som gärna dyker upp i sammanhanget.

Och det är alltså här Eggert lyckas. Han skapar en hel värld, eller rättare sagt världsbild, som tar mig tillbaka till den tid då jag läste Tolkien, Moorcock och andra (för mig) tidiga fantasyförfattare och häpnade över deras förmåga att antingen skapa en egen värld eller förmedla en världsbild. Eggert släpper dessutom bakgrundsinformationen i rätt ordning och i lagom mängder för att det inte ska bli sådär tråkigt som det lätt kan bli i världsbildförmedlingssammanhang.

Sen vill jag påpeka att jag, när jag läste baksidestexten, tyckte att ”den blodiga skärningspunkten mellan fantasy, skräck och socialrealism” var ett av de mest tillkämpade sätten att beskriva en bok jag någonsin sett. Såhär i efterhand tycker jag fortfarande att beskrivningen är lite överlastad (men med tanke på ordet världsbildförmedlingssammanhang ska jag kanske inte säga så mycket om den saken), men jag måste erkänna att den stämmer ganska bra. Dock vill jag påstå att jag hellre skulle rekommendera den här boken till fantasyfantaster än till älskare av skräck eller socialrealism. Visst blir det lite blodigt ibland, eftersom vi bitvis att göra med djävlar och demoner. Nog tycker jag att också att Eggert kopplar samman himmel och helvete med vår värld på ett snyggt sätt. Förutom att han har ett visst socialt patos klarar han av att beskriva ett möte mellan två personer och de händelser som, så att säga, blir en del av vänners och älskares gemensamma mytologi, sådant man gärna talar om med inledningen ”Minns du den gången när vi…”, en sorts vardaglig motsvarighet till ”Det var en gång…”. Men Eggert förlorar aldrig fantasyperspektivet utan låter en av lära-kännaritualerna bli en bokstavlig ritual. Och den stora behållningen ligger som sagt i sådant som jag även uppskattar i fantasyromaner.

Till sist något om språket: Ibland blir det lite väl många adjektiv, men Eggert är ändå långt mycket bättre än vad jag, något fördomsfullt, väntar mig av en svensk fantasyförfattare. Han har en otrolig förmåga att komma med sjyssta punchlines och kluriga citat (i betydelsen ”sådant man gärna tar ur sitt sammanhang och citerar”) och om han utnyttjar den förmågan ännu mer kan vi vänta oss mästerverk i framtiden. Berättelsen är dessutom lagom lång och, till skillnad från hans förra bok, som var lite spretig, väl sammanhållen.

Jag känner mig mer och mer hoppfull när det gäller svensk fantastik och hoppas att det inte dröjer länge till nästa gång Eggert bidrar till den.

Betyg: 4/5 – rekommenderas

/Olov L